Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Det där mycket märkligt. Om vi tittar på MP så är en stor andel av dem högskoleutbildade. Fast saken är ju den att bland dessa har de flesta gått en humanistisk utbildning. Då sitter många i varje fall vid snabbköpet och tar betalt för prinskorv, man kör taxi, jobbar inom vård och omsorg eller i någon grundskola som elevassistent. Hur lyckat för intellektet är det på en skala? Markus eller Linda som röstar på SD och endast har gått gymnasiet jobbar som vvs:are eller elektriker. De tjänare bra mycket mer än Linus som är personlig assistent eller Åsa som är grundskolelärare i kommunen och man har större möjligheter att bo bra och ha en aktiv fritidssysselsättning, som t.ex. att ha råd att åka på skidsemester.

Humaniora/sam på universitetet, där exponeras studenterna hårt för politisk korrekthet och kulturmarxism. Tror det har blivit värre senaste 10 åren. Sen sistnämnda gruppen har inte exponerats i samma grad och saknar därför verklighetsförnekande linser. Det borde gälla akademiker inom naturvet också.

När jag startade den här tråden så fanns det en konflikt mellan normativa mångkulturalister och liberaler. Det var ett rent ideologiskt krig om hur man skulle tackla integration. De första ville inte se någon assimileringspolitik överhuvudtaget och om de ville se den så skulle den smygas in. De andra vill se en betydande assimileringspolitik där invandrarna förväntades underkasta sig liberala principer. Eftersom de svenska liberalerna är neo-konservativa, sionister, filosemiter och islamofober så låg på fokus på att ”muslimer” skulle anpassa sig till det här ”liberala principerna” – men andra invandrar och minoritetsgrupper skulle komma undan. De normativa mångkulturalisterna tvingades initialt att backa och de insåg att det var lönlöst att gå tillbaka till Massoud Kamali eran och hamna i en typ av oförsvarbar position där de skulle bli tvungna att i alla fall trivialisera hedersmord. Det ville inte ens Mona Sahlin.

Vad som dock hände var att Axess, Neo och Svenska Dagbladet inte stannade vid en ideologisk strid om ”gemensamma värden” men trampade vidare ut på högerkanten. Jag antar att de fick blodad tand när vänstern tvingades att backa tillbaka och ”rasistanklagelserna” från kultur och ledarsidorna inte gav någon effekt. Johan Lundberg, då chefredaktör vid Axess till och med roade sig med att attackera Expo i på sin blogg och i tidningen Axess.

Sedan kom Breivik och Lundberg var tvungen att backa och skriva löjligheter om ”Fri invandring”. Om det inte hade varit Breivik som var ansvarig för det här dådet – men en islamistgrupp så hade Axess, Neo och Svenska Dagbladet fortsatt samma väg. Troligtvis skulle Kontra-Jihadrörelsen fortsätta sin framgångsaga i Sverige. Nu fick den ett abrupt slut. Nu har det gått ett år sedan Brevik mördade barn på en Ö i Oslo. Johan Lundberg har slutat på Axess. Neo kallar sig för ”borgliga” och har en högerprofil, om än mjukare än den som Axess hade och Svenska Dagbladet är tyst som musen i de här frågorna.

Vad vi kan se nu är att mediala och politiska aktörer känner in stämningen. Som Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg så korrekt beskriver för oss så vill Aftonbladets LO-ägda ledar och kultursidor lägga locket på och utesluta SD från debatten. Här skulle hon kunna nämna Bonnierledarsida. Men det gör hon inte. Dahlberg ställer media mot politiken/fackförbunden. Underligt? Nej, I hennes värld är det samma sak.

Detta är viktigt att notera. Aftonbladet är sammanväxt med LO som i sin tur är sammanväxta med Socialdemokraterna precis som Folkpartiet är sammanväxta med Bonnierkoncernen. Det är ungefär lika naturligt som att Svenskt Näringsliv är sammanväxta med Moderaterna. I Folkpartiet råder det kris.

Folkpartiet har två falanger. En högerfalang (Sabuni, Malm, Pehrsson & Björklund) och en vänsterfalang (Ohlsson & Ullenhag). Dessa falanger är ungefär lika stora och båda har stöd av Bonnierkoncernen. Ullenhag har anställt Jasenko Selimović som statsekreterare för att bedriva ”känsliga” frågor. Han fyller ungefär den rollen som Mauricio Rojas och Nyamko Sabuni en gång gjorde. Problemet för Selimović är bara att han inte kan säga mer än att ”man måste få tala om invandringspolitiken”. Det är allt han kan säga – skälet är Folkpartiet inte har en utarbetat integrationspolitik. Det har de aldrig haft. Det var bara en serie av utspel inför valen 2002, 2006 och 2010 för att locka till sig väljare men partiet som sådan har inga som helst planer att genomdriva någonting.

Anna Dahlberg är smärtsamt medveten om att inte finns en opinion till höger som skulle ställa ”välfärd mot invandring”. Det finns förvisso en del marginaliserade galningar som kretsar kring Timbro och Svenskt Näringsliv och som vill ha kåkstäder i Sverige. Men det är inget öra som något parti kommer lyssna på. Samtidigt växer SD och kommer på sikt sparka ut KD, FP och C ur riksdagen. Då kommer det inte finnas några ”nyliberaler” kvar. Till och med Timbro (med sina goda relationer till Moderaterna) inser att spelet är förlorat. Välfärdsstaten kommer bestå – och det kommer inte bli några förändringar i arbetsmarknadspolitiken. Nu sitter Anna Dahlberg som politisk redaktör för en av Sveriges största tidningar och funderar på vad som skall göras och hon är dum nog och gör det för oss läsare. Hon har egentligen två alternativ.

1) Gå nyliberalerna till mötes och propagera för välfärdsstatens avskaffande (har noll politiskt stöd)

2) Gå LO-falangen till mötes vilket innebär att bara strukturell diskriminering kommer bli det som lyfts inom det invandringspolitiska området

3) Kapitulera för diskussionen alternativt låta som Jasenko Selimović. Säg att invandringspolitiken måste diskuteras men diskutera den aldrig. Gör invandringsdiskussionen till en metadebatt.

4) Fortsätt på den väg som Axess påbörjade men övergav och rädda det som finns kvar av media och de liberala partierna. (Kommer aldrig att hända)


Hur hon än gör så kommer det inte rädda FP, KD eller C på längre sikt. Vad Anna Dahlberg inte kan säga är att vi måste minska invandringen. Det har hon aldrig sagt och det kommer hon heller inte säga. Hon har bara sagt att det finns en dissonans mellan välfärden, arbetsmarknaden och lågkvalificerad invandring från tredje världen. Den problembeskrivningen vägrar dock LO-media ställa upp på. De vill helst inte diskutera integrationspolitik överhuvudtaget. LO-media vill då att media gemensamt skall utarbeta strategier för att stoppa SD – helst genom att kalla dem för rasister och fascister och stänga dem ute från debatt. Med andra ord – stoppa huvudet i sanden och skrika elaka ord till motståndarna. För SD är det underbart! Tänk att få patent på integrations och invandringsfrågor!

Det tycker dock inte Anna Dahlberg. Dahlbergs lösning är då att kritisera SD på ledarsidor, behandla dem någorlunda väl (i alla fall så de får publicera debattartiklar) och sedan jaga dem med högaffel och lykta på nyhetssidorna. Dahlberg inser att det finns så mycket skit i SD att man inte behöver ägna sig åt en massa idiotisk opinionsbildande journalistik – när man gräva fram hur mycket smask om dem som helst. När väl man har något på SD så sätter man i gång ett drev och så får SD göra sig av med ledamöter. Så här långt tänker inte den mediala LO-falangen. De vill helst inte bevaka SD överhuvudtaget.

Etablissemanget har slagit knut på sig själva. De har låst alla dörrar till borgen. Den här striden om ”gemensamma värden” vara bara ett spel för de få högerspöken som finns kvar i media att få en sista chans att diskutera frågorna. Anna Dahlberg har således bara konstaterat att ”Fuck, vi kan inte göra ett skit åt SD hur vi än gör. Vi måste fortsätta med nyhetsgranskning, opinionsbildning på ledarsidorna och hoppas på att SD går åt helvete. Helst skulle jag vilja gå åt det här nyliberala hållet men ingen är med mig ändå. Så låt oss bara behandla SD som det skitparti det är - och dreva när vi får chans. Annars håller vi käften”

Vad vi ser nu är i princip är en metadiskussion – som inte kommer leda någon vart. LO-falangen är hopplöst dogmatiska precis som den nyliberala falangen. I mitten står Dahlberg och måste fundera på vart vinden blåser. Hon konstaterar i sin ledare att det inte spelar så stor roll ändå – spelet är förlorat. Bollen rullar.

Det är ju ingen hemlighet att personer som drabbas av den här krisen röstar på SD. Ett annat skäl till varför media, i synnerhet mer respekterade nyhetskanaler som SvD och DN påminner sina läsare om det det bara är "WT" som röstar på SD är att de är livrädda att medelklassen skall börja kasta sin röst på SD. Skälet till varför Åkesson har börjat rensa ut i partiet beror på att om SD vinner medelklassen är de mindre liberala partierna körda. Jag tror att Åkessons dröm är att KD, FP och C åker i graven och att SD blir ungefär lika stora som M. Då skulle SD blir det enda partiet på högerkanten. Det skulle också tvinga M till ett liberalt parti. Jag tror förövrigt att KD, FP och C skulle uppgå i M, S och Mp om SD lyckades få ut de liberala partierna. Det skulle innebära falangsstrider från helvetet i M, S och Mp - när alla dessa arbetslösa politiker kommer söka sig till de befintliga partierna för ett "jobb".


Visst är det så. Media är en politisk aktör och allt fler har blivit medvetna om det. Det är därför media förväntas presentera lösningar. Det räcker inte bara med att sitta på redaktionen och hata Sverigedemokraterna. Folk röstar på SD på grund av den misslyckade integrationspolitiken.

Tack DogDylan!

Du har en enorm förmåga att se och till andra (på ett enkelt sätt) beskriva och sammanfatta komplicerade politiska skeenden.

Denna din begåvning hoppas jag att du kommer förvalta väl.

Utmärkt överblickande beskrivning och analys!

Men, det jag har fetstilat stämmer inte. När Anna Dahlberg debatterade mot Anders Lindberg i fredags (30/11) så säger hon faktiskt att en minskning av invandringen kan vara ett alternativ.

Hon säger det dock närmast förstulet och i en bisats. (Jag fick lyssna två gånger.) Vi får se, om hon kommer att upprepa det - man kan väl ha sina tvivel på den punkten. Grupptänkandet och grupptrycket bland svenska s.k. journalister är starkt.

Det här VAR upprepningen. Hon har sagt det förr, och nyligen:
http://www.expressen.se/ledare/anna-...tingpolitiken/

Förmodligen är det detta som till sist kommer att spräcka fasaden och åsiktscementeringen. Alla vet, inklusive politikerna själva, att den övervägande majoriteten av proffspolitiker är chanslösa att få andra konkurentutsatta jobb, eller jobb som inte är politiskt tillsatta. Därmed blir det till slut en fråga om försörjning, det är fint att vara "idelalistisk antirasist" från en förortsvilla, med dessutom hela Bonnier och näringslivets organisationer bakom sig, men när insikten om att degen kan sina börjar komma, och att inga andra jobb är i sikte, kommer det inte finnas tillstymmelse kvar till idealitet bland dessa politruker och opppurtunister. Detta komma till slut att knäcka det polilitiska etablissemanget, den stora brytpunkten gissar jag går vid 15-20%. Till skillnad mot DogD2.0 tror jag processen kommer gå ganska raskt dock.

Håller med dig, hon sade det (om än som ett ev. tvingande scenario), och det är därför det är så sensationellt. Det går just nu förmodligen hemliga chockvågor genom etablissemanget. Jag tror inte Anna är en ensam ropande röst i öknen (eller?), hon bör ha säkrat sin rygg uppåt med detta.

Det enda som kan förlänga undergångsprocessen är om Reinfeldt pytsar in nödhjälp till de moraliskt bankrutta och ekonomiskt blödande mediahusen.

SD-drevets obefintliga resultat i opinionsundersökningarna,eller för den delen ökade resultat trots drevet, pekar i riktningen att när journalister och övriga samhällsdebattörer pratar om SD i tredje person så lyssnar inte folket och"mediakriget" blir något som närmast är att likna med en pseudodebatt för dom närmast berörda.

Verkligheten (du & jag) tycks ge blanka fn i vad som diskuteras av dessa mediaaktörer i alla fall vad det gäller SD, blir intressant att följa huruvida denna ohörsamhet är övergående eller bestående och växande.

Det hoppas jag att han gör. Mycket tyder på det. Det skulle innebära en hastighetsökning i mediahusens väg mot undergången. De förlorar då helt sin air av självständighet och maktgranskare. Alla som saknar förtroende för media, och vi är många, kommer att säga att de saknar trovärdighet när det gäller att granska den politiska makten, ty det är denna makt som betalar dem. Nästa steg är att vi skattebetalare med gott fog kan kräva att vi indirekt skall vara med och utse chefredaktörer och ansvariga utgivare. I praktiken kan vi hävda att de borde tillsättas på samma sätt som övriga skatteavlönade högre tjänstemän, t ex generaldirektörer och VD-ar i statliga bolag. Det behöver inte bli så kul för Jan Helin m fl. Men då kan de i alla fall få NOR efter 30 år i statens tjänst.