Citat:
Ursprungligen postat av
Ottokar
Föreslår att du läser inläggen i tråden. Lomfors är chef för myndigheten.
Men vad gäller allianser mellan olika etniska grupper för att riva ned majoritetsbefolkningens ställning så uttrycks det naturligtvis bäst av en guru bland etniska aktivister, Saul Alinsky, när han talar om framtiden för radikala aktivister.
Man kan ju konstatera att när egendomsfolket väl skaffade sig kontroll över stora
företag och institutioner så försvann en stor del av intresset för den typ av
socialistisk aktivism som Alinsky förespråkade för USA. Men den strategiska vikten
av hans verk och den storhet och insikt som han hade om framtiden och betydelsen
av att radikalisera den vita medelklassens barn och ungdom mot sina egna lever vidare.
Ibland bjuds insikten om vikten av alliansbyggen med den gemensamma fiendens fiender på betydligt närmare håll. Från Malmö judiska församling närmare bestämt, och det i närtid. Erik Hörstadius gav sig i början av 2018 ut på resa i vårt land för mångkulturell temperaturtagning. Resultatet redovisas i boken
Vårt Nya Land, Sverige efter flyktingkrisen, en roadtrip. Ett av de ämnen han intresserade sig för var just den rapporterat eskalerande antisemitismen i framförallt Malmö. Hörstadius fick ett samtal med Judiska Församlingens informationsansvarige Fredrik Sieradzki vilken varit aktiv i församlingen sedan 2009.
"[...] Det hade då inträffat ganska många antisemitiska händelser på kort tid och jag och dåvarande ordföranden Fred Kahn beslöt oss för att gå ut och prata om det. Det var i samma veva som den famösa intervjun med Ilmar Reepalu gjordes och som gav eko i hela världen."
Malmös på den tiden starke man, socialdemokraten Ilmar Reepalu, hade i intervjun bland annat sagt att Malmös judar själva bar ansvaret för de förföljelser de råkade ut för.
"Vi gick ut med våra namn och våra porträttbilder och berättade hur det var att leva som jude i Malmö. Och det var samma problem då som idag, förutom att vi är ännu färre nu ... Det handlade då och handlar nu om judiska barn som utsätts för antisemitism, blir mobbade och råkar ut för övergrepp för att de är judar. Judiska lärare och affärsinnehavare trakasserades.
[...] En chassidisk rabbin blev särskilt utsatt för trakasserier, det syntes ju så tydligt på honom att han var jude."
"Blev han misshandlad?"
Inget preciserande, bara allmängiltiga obehag som delas av många, inte minst etniska svenskar och skötsamma blattar av fel etnicitet i "orten". En intressant fråga denna, "Blev han misshandlad?" Den borde ju vara enkel att besvara kan man tycka, men en ren lögn bör tydligen undvikas och ett rakt och sanningsenligt svar skulle väl skapa förlägenhet så i stället blev det detta:
"Man spottade på honom, jagade honom och hans barn. Man vevade ner bilrutan och gastade. [...]"
Även om detta inte är okej någonstans så fick han tydligen behålla kläderna och slapp bli pissad i munnen. Det finns grader i helvetet, och för Sieradzki uppnådde visst det rabbinen utsattes för en av de högre graderingarna.
"[...] För mig hade det skapat så mycket stress att jag flyttade, men på något sätt tog han på sig uppgiften och bodde kvar. [...]"
Sedan blev det kippavandringar - "vi måste synas" och visa att "vi inte är rädda". Det blev stor succé även om det finns tvivel kring goyernas uppriktiga solidaritet. På 80-talet var det, enligt Sieradzki, helt oproblematiskt att bära kippa i både Lund och Malmö.
"Men i dag ... om man inte blir direkt misshandlad tänker man på vad som kan hända. Man vänder sig om, det är inte ovanligt att folk skriker skällsord. Och om man går med kippa på fel ställe finns en uppenbar risk att råka illa ut."
Tror han är lite naiv, den gode Sieradzki, i Det Nya Sverige får alla av fel etnicitet se sig över axeln och oroa sig för vad som kan hända. Det behövs ingen kippa - inget synligt kors heller för den delen - för att löpa uppenbar risk att råka illa ut. Men nu (2017) har den Judiska Församlingens rabbin Moshe David HaCohen startat dialogprojekt med imamen Salahuddin Barakat och hans Islamakademi, så nu har morgonrodnaden nått Malmö.
"Vilket stöd har ni judar känt från det svenska majoritetssamhället?"
"När den här debatten kom igång var det valår. Det strömmade ner ministrar till församlingen. Vi kände av ett intresse men de visste inte vad de skulle göra. Man har genom åren visat sympati men har inte velat framstå som islamofober, och gjort något jag har svårt för: lagt huvudet på sned och hållit fina och starka tal om Förintelsen. Det har blivit en dissonans, det räcker ju inte med tal. [...]"
Nej, sympati och fagert tal är inte nog, nej. Konkurrens under offerkoftan är heller inte bra. Särställning och pengar verkar vara det man vill ha och det dåvarande (2018) sossestyret var visst lite mer medgörliga härvidlag än tidigare regimer.
" Om vi tar Malmö lokalt, så har dagens styre här visat en vilja att göra någonting. De lägger pengar på projekt, vårt dialogprojekt bland annat. En grej vi sagt till lokala politiker är att de borde undvika att prata om all rasism samtidigt. Man bakar ihop nazism, rasism, islamofobi, antisemitism. Prata om ett hat åt gången, det är olika mekanismer och olika människor, smeta inte ut det. Men det har man inte riktigt velat göra."
Det är ondskefullt. Blanda bort offerkorten med andra valörer skymmer sikten och kan få kommunikationsmottagaren att tro att allt mänskligt lidande har samma värde. Hörstadius nappar glupskt på betet:
"Ja, hände det någon gång att Mona Sahlin tog upp muslimsk antisemitism utan att samtidigt ta upp nazism, när hon arbetade mot extremistiskt våld?"
"Hon är tyvärr inte ensam om det. Själva har vi varit väldigt öppna med att det företrädesvis är unga människor med rötterna i Mellanöstern eller andra muslimska kulturer, MENA-länderna, som bär upp denna antisemitism i Malmö. [...]"
För att stå ut måste man hänge sig åt judisk humor. Eller svensk. När svenskar konfronteras med den hemska situation judar i Malmö lever under blir de chockade, tror inte att det är sant. Men man får inte dra offerkortet för långt, det blir kontraproduktivt. Därför får vi veta att det faktiskt var värre för ett par år sedan och att Malmö Judiska Församling faktiskt markerade mot det mäktiga Simon Wiesenthal-centret när detta tog sig före att varna världsjudenheten att besöka Malmö. "Att inte överdriva är en viktig princip."
Och så kommer de in på det intressanta ämnet hur judar och muslimer kan dra ömsesidig nytta av varandra mot majoritetssamhället, mest nytta för den judiska sidan förvisso men muslimen kan lära mycket av den judiska erfarenheten.
"Fredrik menar att det under ytan finns viktiga beröringspunkter mellan judar och muslimer.
"Ofta när jag träffar araber och muslimer finner vi mycket gemensamt. Jag är svensk och har svenska värderingar, men jag har också en bakgrund på pappas sida i en väldigt religiös östeuropeisk familj, så på sätt och vis är jag marinerad i den traditionen, som ju på många sätt skiljer sig från det pragmatiska och sekulära svenska. Vi möts i hävdandet av värdet av tradition, om betydelsen av utbildning. Du ska bli läkare, du ska bli advokat ... Det är därför så galet att de ska hata oss.""
För att inte tala om hur galet det är att hata svenskarna som bekostar både utbildningarna och pysslandet med traditionerna. Inflytelserika sunniskägg har slutit sig samman i ett nätverk för att tala med gemnesam och krävande stark röst i den svenska offentligheten. Denna utmanare måste givetvis hanteras då de inte omedelbart uppfattat nyttan med att göra gemensam sak med juden.
"[...] Då sa Salahuddin och Moshe David att ni har allt att vinna på det här, det är rena egennyttan. Vill ni få respekt för era frågor måste ni också engagera er i den här frågan, alltså att vi judar är utsatta för antisemitism från en del muslimer. Folk kommer att lyssna mer på er om ni går in i det här. Det finns dessutom många frågor och utmaningar som vi judar och muslimer delar. Muslimerna sa att vi judar har mycket att tillföra av vår erfarenhet av att diskutera religionsfrihet, diskriminering och antisemitism och man tyckte till slut att partnerskapet var en bra idé.[...]"
Sedan kommer en lång harang med exempel på lyckosamt resultat av domesticeringen av muslimerna. Och på det en överdrivet devot tillbedjan från den djupt imponerade författarens sida:
"Här ett förslag från en svennebanan: Gör oss överpragmatiska, traditionslösa, amerikaniserade, materialistiska själstomma svenskar till en 'utgrupp'! Så kan ni judar och muslimer bli lite mer sammansvetsade som 'ingrupp'."
Denna bön mottogs nådigt.
" I hear you ... Och apropå det, jag gillar inte uttrycket assimilation utan föredrar integration. Man kan allt om julen och midsommar och kan sjunga med i "Små grodorna". Men man måste inte. Det vi judar lärt oss genom historien är att parallellt med att anamma de kulturella koderna i majoritetssamhället också behålla vårt eget. Förhoppningsvis kan vi överföra våra erfarenheter och lärdomar till våra muslimska grannar [...]."
Och så ser vår jude tydliga tecken i omvärlden på att muslimen håller på att falla till föga och acceptera storheten i demokratin Israel. Inte minst yngre muslimers smartphoneberoende hjälper till här då de genom sitt idoga gloende i dessa kommer till insikt om att endast ickeextremistiska demokratier kan ge upphov till sådana underverk. (s. 137 - 144)
Denna islamjudiska armkroksövning kan leda till vad som helst men definitivt inte till något glädjande för svenskar eller västerlänningar i gemen. De vill oss inte väl, nej. Och alltför många uppvisar tyvärr samma underdåniga pavlovska dregelreflex som författaren ovan. Nog har den idoga propagandan bitit alltid.
