Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Den förtänksamme är alltid pessimistiskt lagd. Det är både förståeligt och naturligt. Men den som likt Marx lär av historien noterar att Sverige och svenskarna efter tider av skadligt utländskt inflytande och kaos brukar resa sig igen. Kalmarunionen föll och Hansans handelsimperium bröts. De utlänningar som då inte försvann uppgick i folket. På samma sätt så kollapsade det svenska partiväsendet som formade grupperingar som Hattar och Mössor och svenskarna tog tag i sitt eget öde igen.

Överge din tro på konservatism och bli reaktionär.

Just det där resonemanget stämmer inte. I varje fall så ger det inte hela bilden.

Jag ger dig rätt i att judisk identitetspolitik som den bedrivs i Sverige till största delen är intern. Den handlar om att hålla samman diasporagruppen ekonomiskt, etniskt och socialt. Just nu går det inte så bra eftersom många gifter sig utanför gruppen etc. Men det är ju något som ett historiskt sett mycket framgångsrikt diasporafolk alltid har råkat ut för. Ibland mer och ibland mindre. Men så länge det finns en homogen kärna kvar så bibehålls gruppen alltid som något homogent som kan växa på nytt när de som har haft en svag ingruppslojalitet sållats ut. En evolutionär process kort och gott.

Men att det judiska folket arbetar enbart nationellt stämmar helt enkelt inte. Det finns ju inte något folk som är så väl organiserade internationellt med nationella organisationer som ovanför sig på det internationella planet har världskongresser mm. Judarna har ju t.o.m en egen olympiad vilket jag tycker är mycket imponerande.

Tycker tråden ibland har en alltför mystifierad syn på diasporafolk som judar rent generellt. Det är mycket mer givande att göra jämförelser med väl organiserade internationella intressen som revisorer och advokater som har nationella organisationer. Dessa samarbetar över gränserna och har inflytelserika internationella paraplyorganisationer. Klart de påverkar både nationellt och internationellt. Det är därför de finns. För att de har ett gemensamt intresse som utmynnar i en gemensam agenda som implementeras.

En av de frågor som tråden om mediakriget mot svenskarna brottas med är om mångkultur ingått i en gemensam agenda eftersom vurmen för mångkultur plötsligt och ganska oförklarligt dykt upp i många länder i stort sett samtidigt. Kanske kan Aron Flam presentera ett väl underbyggt annat narrativ. Vad vet man?

Jag ber tråden notera att det finns många internationella organisationer och även etiska intressen. Muslimska Brödraskapet är en. Katolska Kyrkan en annan. Turkar vill organisera sina storturkiska ambitioner etc. Att jag pratar om judar beror på att de historiskt sett är framgångsrika och på så sätt sticker ut.

Ok. Vad oyto försökte sälja in var att jämförelsen med den judiska gruppen hade något värde för svensk "identitetspolitik". Det anser jag fallera på en hel rad punkter.

Det är oklart för mig vad du menar apropå de två sista styckena. Menar du att svenskar boende i Thailand och Spanien bör organisera sig och nätverka på det viset?

Svenskar utomlands bör absolut organisera sig och gör det redan i viss utsträckning. Svenskar på Spanska solkusten håller på med det. Svenskar i London formar en grupp. Tyvärr är de nog inte så framgångrika eftersom de inte förmår forma en materiell ekonomisk bas som utgör en del av grunden för en lyckosam gemensam ingruppspolitik.

Men har du lyssnat på Aron Flams senaste poddar? Jag är mycket intresserad av att få höra mer om Olof Palmes okända barn och ungdomstid och det eventuella mångkulturella socialdemokratiska triumviratet Brandt, Kreisky och Palme.

Edit: Som den tyske skalden konstaterade så kommer käket före moralen enligt behovshierarkin. Om man konstaterar att man har gemensamma intressen så bör man även forma en ekonomisk gemenskap genom t.ex. att ta kontrollen över någon näringsgren som kan utöva monopolrättigheter. Konkurrens är ju en synd. Har man enbart en stark kultur och en ingruppslojalitet som bas så blir man som zigenarna. De är ju i och för sig ur ett evolutionärt/genetiskt perspektiv extremt framgångsrika. Men de lever ju inte så trevligt på det hela taget eftersom de faktiskt är hänvisade till att leva parasitärt.

Historiska händelser har på framtiden ungefär lika stor bäring på vad som aldrig inträffat på Grönland. Pessimism och optimism kan läggas åt sidan för en stund likaså kan den hoppfulle låta sina förväntningar fara - inte sällan det som skiljer den mediokre siaren från den mer träffsäkra skarpsynta. Optimism eller pessimism främjar knappast några analysers träffsäkerhet. Realism är inget för den nervklene svaga, skygglapparna måste kastas överbord. Sverige är riktigt riktigt illa ute.

Konservatism vs reaktionär vari ligger skillnaden menar du?

Dem bägge som begrepp och metod har aldrig någonsin över tid kunnat fösa eller bilda någon opinion framför sig, än mindre sätta någon politisk dagordning. Alla förändringarnas moder är sprungen ur det radikala. Det reaktionära konservativa håller endast emot redan existerande. Vars konsekvenser alltid landar i nya streck och nya linjer att förhålla sig till.

Att sakernas tillstånd INTE tycks förhålla sig enligt ovan är inte svårt finna stöd i, bara slå upp valfri tidning eller för den delen emellanåt ta sig en titt i denna tråd.

Du rör så stora frågor att jag blir tvungen att begränsa mig till att besvara frågan om reaktionär.

För det första så är reaktionär ett nedsättande epitet som vänsterliberaler och socialister söker kleta på förnuftiga människor som vill gå åt ett annat håll än deras blåögda drömmar anvisar - men som den förnuftiga människan förkastar. Man bli reaktionär när man inser att det som finns inte är värt att konservera. Man inser att det som behövs är en motreaktion.

Det handlar inte om att desperat behålla en oförsvarlig frontlinje och därigenom låta motståndarna behålla vunna landvinningar. Man rycker istället fram åt ett annat håll.

Här finns faktiskt en skiljelinje för den mest anpassliga marginalantecknare att kliva över till relevans i svensk debatt - ett ovanligt tillfälle att faktiskt vara nyttig bara genom att notera en samhällsutveckling i ett grannland, med relevans för samtidens svenska ödesfråga.

Notera och begrunda, Alice. Fundera högt.





Reaktion och tribalism är synonymer till överlevnadsinstinkt. Det är därför det faktiskt går att beskriva framtidens svenska folk utifrån dessa flaskhalsar för dess överlevnad. Självutplåning, -hat eller ens -klander kommer inte vara dess attribut.

Jag nämnde ju la Cosa Nostra som ett sätt att förstå hur etnisk solidaritet kan samexistera med personlig vinningslystnad och grírighet. En ohållbart specifik tolkning är att "italienarna hade tydligen kriminaliteten i blodet". Ett fall framåt hade varit att resonera om hemliga sällskap och Siciliens specifika historia.

Att den italienska maffian föregicks av både irländsk och judisk organiserad brottslighet i New York, är dock mer relevant för varje diskussion som inte söker fastna i det partikulära. Att det krävs en historia som förtryckt minoritet i utvandrarlandet för att organisera sig som etnisk klick falsifierar kineser och hispanics.

Uppenbarligen är det i ett mångetniskt och konkurrensutsatt sammanhang en individuell fördel att tillhöra ett självmedvetet kollektiv. Dessa individuella fördelar och status hänger samman med att uppfattas som partisk inom gruppen, för gruppen. Om att ständigt söka konfliktytor att representera och markera utåt.

En ombudsman utan ingrupp är arbetslös. En ingrupp utan ombudsman kommer tappa mark tills dess en organisering blir tvingande. Ingruppens ovänner och konkurrenter vill hindra detta så länge som möjligt.

Inom ramen för trådens varp går det utmärkt fortsätta väva utan för den delen gå OT. Finner det inte helt utan värde eller intresse heller men Konnotationerna för reaktionär är ju vad de är - håller inte alls med dig att det enbart står för pejorativa uttryck. Jag tror du inte riktigt funderat igenom begreppen reaktionär - konservativ som medel/verktyg/metod vad det betyder och oundvikligt leder till. För all del jag kan ha fel, du får gärna visa det.

"Konservativa" har inte bevarat något alls, eftersom de aldrig försöker återvinna förlorad mark, vilket är en reaktionär, bakåtsträvande rörelse från stupet.

Det som krävs är inte en långsammare extrapolering, utan en invertering av trender. Jag beskrev det såhär för inte så länge sedan:

Det här är viktigt både i allmänhet och vad gäller "mediakriget".

Det du säger i stora drag korrekt. Då hamnar man vid ett vägval: acceptera det och sura eller se vad som gjordes fel och försöka rätta till detta.

Det är angriparen som avgör debattens parametrar. Tänk: "rasist". Två saker angående det
1) Det är mycket få "reaktionära"/"konservativa" som faktiskt går till seriöst angrepp mot etablissemangt (se: alternativmedia).
2) "Rasist"-epitetet är effektivt. Svagheten i det är att barn, i synnerhet flickor, indoktrineras med det. Konsekvenserna av det behöver vi inte diskutera i detalj här men detta är en svaghet etablissmanget har. En svaghet som kan utnyttjas genom att gå till angrepp på etablissemanget.

Ditt förhållningssätt är väldigt vanligt bland "reaktionära"/"konservativa". Att du verkar ha en viss fäbless för Tyskland för 80 år sedan spelar ingen roll. Psykologin och tankebanorna är ändå desamma.

Jo du har naturligtvis helt rätt. Men jag kan förstå Expertens ifrågasättande som jag tolkar som ett noterande av att ingruppslojalitet från ett majoritetssamhälle av naturliga skäl måste utmynna i det som numera kallas diskriminering.

De unga huvudsakligen judiska radikala människorättsaktivisterna lyckades ju framgångsrikt bryta ned den vita WASP dominansen genom att framgångsrikt koalitionsbyggande som började redan på 1940-talet. Då lades den kulturella grunden för det som sedan blev civil rights rörelsen där de svarta var musklerna och aktivisterna stod för logistik, ideologi och viss finansiering. Resten är historia. Det är ett mycket komplicerat förlopp som inte kan redogöra närmare för här men som handlar om att man ständigt behöver bygga allianser lokalt och nationellt med minoriteter, hålla samman grupperingar ideologiskt, men att man också ibland blir tvungen att trycka till allierade som riskerar att bli för självmedvetna. Black power på 1970 talet med Svarta pantrarna bröts ju ned delvis med hjälp av judiska organisationer som läckte information till FBI.

Men kontentan av den amerikanska utvecklingen är att begreppet diskriminering numera på ett märkligt sätt utvecklats som en cancertumör och konverterats till ett krav på positiv särbehandling "affirmative action" som suger ut resurser i det vita samhället och göder minoriteterna. Det finns en mångfaldsindustri som föder och göder många tusentals aktivister och omsätter många miljarder dollar varje år.

En svensk ingruppslojalitet kommer alltså med naturlags nödvändighet att leda till samma sorts aggressiva krav på positiv särbehandling av väl organiserade minoritetsintressen som säljer sina röster till i huvudsak vänstern. Annars skapar de i förlängningen kaoz och majoritetsbefolkningen blir gradvis tvungen att ge efter då de hela tiden måste få hela skiten att fungera samtidigt som minoriteterna kräver mer och ständigt mer. Man är tvungen att bära samhället samtidigt som ilskna hundar biter i smalbenen. Klart det blir gradvisa eftergifter. Vi ser det redan nu när de svenska skolorna angrips och krav reses om "rättvisa" och "integrering". Hur man löser den frågan har jag svårt att besvara eftersom vänsterns moral är den nu styrande moralen. Ett radikalt krav på likabehandling och lagstadgat förbud mot positiv särbehandling vore ett första steg.

Det är bl.a. av den anledningen som den mest förbjudna frågan som är en högspänningsledning är frågan om genetiska skillnader i IQ mellan olika etniska grupper. Tar du i den så dör du i princip. Om det blev allmänt känt och accepterat att genetiska skillnader i IQ mellan olika grupper är orsaken till skillnader i framgång i livet så faller hela diskrimineringsnarrativet. Det bokstavligt talat dör knall och fall eftersom varje krav på reparation och tal om strukturell rasism då kan avfärdas med ett enkelt - Håll käften och gör det du kan. Det är inte vårt fel att din grupp klarar sig dåligt eftersom ni är korkade.

Det är bara här i tråden jag kallar mig reaktionär eftersom de vänsterliberala tyvärr har lyckats ge termen ett dåligt rykte. I det verkliga livet är jag givetvis proggressiv - men jag rycker fram åt ett annat håll.