Torbjörn Nilsson har skrivit en mycket intressant text om framtiden för vår spännande S/MP/V/L/C-regering. I texten menar Nilsson att den här regeringen kom till för att bekämpa Sverigedemokraterna och deras presumerade nationalism. Det är precis detta som är skälet till varför den här regeringen kom till och det är förväntat att Moderaterna och Kristdemokraterna skall agera låtsasopposition i tre år (där endast S, V och Mp skall få kritiseras) och sedan vända efter sista budgeten är lagd och återupprätta alliansen. Det där med låtsasopposition vågar han inte skriva ut. Hur som helst T. Nilsson skriver;
Citat:
- Bland de 73 punkter som den nya regeringen har satt på pränt som svar på nationalismen finns absolut åtgärder som går att koppla till den här diskussionen. Men de är få. Det ska bli skärpta straff för hedersbrott, språkkrav för medborgarskap, en ny lag om EBO, fler poliser. Den tillfälliga migrationslagen ska förlängas, men försörjningskravet förändras så familjeåterförening gynnas. Man ska stärka mediers oberoende. Men det finns knappt några åtgärder alls som är kopplade till de ekonomiska förklaringarna av nationalismen, och flera förslag motverkar varandra. Regeringen ska ”öka drivkrafterna till arbete” och ”minska klyftorna mellan dem som får jobb och dem som står utanför”. Å ena sidan säger man att man ska sänka de högsta inkomstskatterna, å andra sidan att man ska utjämna dagens ekonomiska klyftor. Marknaden ska få mer att säga till om, men rättvisan ska öka. Det går inte ihop, åtminstone inte för en socialdemokrat. Det är väl det ironiska, att detta sker i Sverige, och att det tas som en intäkt för att Sverige fortfarande skulle vara ett socialdemokratiskt land. Om något visar den här uppgörelsen hur svag socialdemokratin som rörelse har blivit och hur irrelevant den traditionella ekonomiska konflikten mellan höger och vänster är. Det är ett program som ignorerar de ekonomiska förklaringar till nationalismen som vänstern – och många liberaler – i övriga västvärlden tar för sanna. Utanför Sveriges gränser betraktas ekonomin som den centrala förklaringen till växande nationalism. Och där har den ekonomiska debatten också svängt. ”Kapitalism behöver en välfärdsstat för att överleva”, skriver The Economist. Harvard-ekonomen Yascha Monk argumenterar för att ekonomin har varit alltför odemokratiserad. Han pekar särskilt ut de oberoende riksbankernas roll. Den amerikanska ekonomhistorikern Barry Eichengreen pläderar för en ny ”New Deal”, alltså mer statlig arbetsmarknadspolitik. Till exempel. Martin Wolf, som inte är socialdemokrat, skriver i Financial Times att ”eliterna måste agera för lite mindre liberalism, visa lite mer respekt för de band som binder människor till varandra och betala mer skatt”. Finns något av detta i 73-punktsprogrammet? Knappast.
https://www.expressen.se/nyheter/de-...ska-stoppa-sd/
Vad jag ser är att vänsterliberalerna i akademin, byråkratin, finansen osv. varnar för sakernas tillstånd. Om den organiserade liberalismen som sådan skall överleva måste politikerna lösa en del av problemen. Oftast är det relativt enkla problem som omvärlden i alla fall diskuterar men inte i Sverige. Här lägger de liberala eliterna och deras institutioner en våt filt över debatten. När man i Danmark (där invandrarpopulationen har vuxit med 100 procent på tio år) försöker smyga med den liberala ordningen så är vår svenska elit helt öppen med vad de vill göra. Det spelar ingen roll om det handlar om välfärdsfrågor, privatiseringar, skatter, invandring, skolfrågor eller värdefrågor.
Ja, vår politiska elit klarar inte ens av att dimensionera gymnasium och högskoleutbildningar efter arbetsmarknaden – vilket leder till en överutbildad belånad ungdom som arbetar med enkla jobb istället för vad staten har utbildat dem för. Till och med en sådan enkel sak som centraliserade bedömning/betygsättning lyckades de inte med. Det är på denna låga nivå som de leder Sverige. Vår liberala och post-marxistiska elit tänker inte backa ur i deras ”dekonstruerande”. Förvisso hedrar det dem. De har kastat masken i och med den här uppgörelsen. Det gäller även Vänsterpartiet som inte har något att sätta emot när vår nya vänsterliberala regering öppnar upp för en ”New Labour” politik. Vi visste detta långt innan såklart.
Den svenska ”vänstern” är post-marxister. En liberal ideologi som kom till på 1880-talet som vår vänster adopterade ett par år innan andra världskriget tog slut. Den svenska högern är sedan 1940-talet kleptomaniska socialliberaler som anser att staten finns till för storföretag och banker men inte för folket. Detta är svensk politik. Det är egentligen helt sjukt att Torbjörn Nilsson som ägnar dagarna åt politiskt hovskvaller och arbetar på en dumdryg och tämligen amoralisk vänsterliberal kvällsblaska klarar av att tänka i dimensioner vilket är mer man kan säga om de politiker han bevakar.
En notis: Yascha Monk är inte ekonom. Han är statsvetare, tysk-judisk och jobbar inte på Harvard. Han arbetar på John Hopkins universitet och säljer sig för en hyfsad peng till bland annat Tony Blairs tankesmedja. Hela hans akademiska gärning handlar om att försöka hitta på sätt att konservera den liberala världsordningen. Det lustiga med Yascha Monk är att han inte helt sympatiserar med alla delar av den här davosliberala världsordningen.