Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Bonnierkoncernen, som kontrollerar mediebolag som Dagens Nyheter, Expressen och Bonnierförlagen, ska delas upp i åtta olika helt fristående dotterbolag, skriver Dagens industri. I juli beslutade mediekoncernen att säja sitt största affärsområde, Broadcasting, till telekombolaget Telia. Trots att affären ännu inte är avslutad har den fått koncernen att omorganisera:
- I och med den här affären med Telia har vi beslutat att strukturera om mediekoncernen Bonnier till en företagsgrupp med självständiga bolag med egna ledningar, styrelser och balansräkningar, säger Bonniers styrelseordförande Carl-Johan Bonnier till Di.
Förändringen innebär bland annat att rollen som koncernchef försvinner. Planen är att den nya strukturen ska vara på plats den 1 januari 2019.

Till skillnad från vad som är fallet i andra länder som haft medioker tillväxt, finns det i Sverige ingen krismedvetenhet. Tvärtom är många politiker och medier övertygade om att svensk ekonomi sticker ut på ett positivt sätt i internationell jämförelse. Ivern att presentera en fläckfri Sverigebild har lett till att positiva indikatorer lyfts fram medan orostecknen negligeras, skriver Tino Sanandaji.

Det senaste decenniet har det rått konsensus bland medier och politiker att det går fantastiskt för Sverige, särskilt i kontrast till krisdrabbade USA och EU. Finansministrar och rubriksättare har tävlat om att hitta superlativer att höja den svenska ekonomin till skyarna med.
[...]
Länders samlade produktion och inkomst måste delas på folkmängden för att ge ett mått på välstånd. Större befolkning gör att ekonomin blir större, men också att inkomster måste delas på fler. Nationers välstånd mäts därför alltid och överallt per invånare. Därför används BNP per capita – det vill säga per person – som den viktigaste indikatorn på ekonomisk aktivitet. Framtidens pensioner och förmågan att finansiera välfärden avgörs av BNP per capita, och har ingenting med total BNP att göra.

När Sveriges befolkning var stabil eller växte med några promille per år spelade det ingen större roll om man redovisade tillväxten totalt eller per capita. Sverige har de senaste åren dock har haft ovanligt snabb befolkningstillväxt, vilket innebär att tillväxten i BNP ger en överdriven bild av den mer relevanta siffran, nämligen tillväxt i BNP per capita. Det främsta tricket att överdriva hur bra det går för den svenska ekonomin är att nästan alltid baka ihop befolkningsökning med tillväxt i BNP per capita.
[...]
Oavsett orsakerna kan vi konstatera att det tvärtemot den gängse bilden inte gått speciellt mycket bättre för Sverige än för andra jämförbara länder vad gäller utvecklingen av BNP per capita. Sverige har haft samma tillväxttakt som övriga OECD, lite högre eller lite lägre beroende på exakt hur vi mäter. En uppmärksammad siffra är att Sverige, enligt IMF:s uppskattning, hade lägst tillväxt i BNP per capita inom EU under 2017 respektive tredje lägst bland OECD-länderna. Ett enskilt år spelar inte så stor roll, men det handlar heller inte om ett enskilt år utom om ett drygt decennium. Man ska inte överdriva åt andra hållet och säga att Sverige är sämst. Sverige befinner sig helt enkelt någonstans i mitten, under en period där det gått tämligen dåligt för EU-länderna.

Eftersom det handlar om just drygt ett decennium går det heller inte att skylla på några enstaka års flyktingmottagande. Sveriges höga invandring är en delförklaring, som motsvarar några promilleenheter av den lägre tillväxttakten. Eftersom invandrare även på lång sikt har lägre ekonomisk aktivitet per person sjunker tillväxten i BNP per capita av flyktinginvadring. Detta kan inte antas bort – lika lite som något annat som minskar BNP-tillväxten. Effekten kommer på lång sikt att vara att vård, skola och omsorg kommer att ha mindre resurser än de annars skulle ha haft, att kommunernas skattekraft utvecklas sämre, samt att pensionerna blir snålare.
[...]
Både företagens och hushållens skulder har vuxit snabbare än den svenska ekonomin de senaste åren. Även kommunsektorns skulder har ökat, så att den enda sektor som påtagligt har minskat sin belåning är staten. Den offentliga sektorns skulder har sammantaget sjunkit med knappt 400 miljarder kronor sedan år 2005. Under samma period har den privata sektorns skulder ökat med 5 200 miljarder kronor. Konsekvensen är att Sveriges totala skuldbörda har ökat, både totalt och som andel av ekonomin.
[...]
Till skillnad från andra länder som haft medioker tillväxt finns det i Sverige ingen krismedvetenhet, utan tvärtom en hallelujakampanj där politiker och medier skrutit om hur bra det minsann går för Sverige.

Ett annat retoriskt knep för att förneka samhällsproblem är att hänvisa till Sveriges höga ranking i diverse internationella index. Det finns hundratals av dessa index, vilket gör det lätt att visa det resultat som man önskar. Även inom samma ämne, såsom företagarvillkor eller brott, går det ofta att hitta index som visar Sverige på toppen eller under medel.

Men att hänvisa till sådana rankningar – oavsett dessas betydelse och kvalitet – är sällan väl genomtänkt. Man bortser då nämligen från att Sverige sedan decennier legat högt i dessa index – ofta ännu högre. Där det finns gamla index som går tillbaks långt i tid, såsom medellivslängd, har Sverige ibland toppat dem i över hundra år. Den relevanta frågan är således hur Sverige utvecklats relativt jämförbara länder och sina tidigare utfall. Genom att inte tala om detta, och låtsas som om den höga placeringen är en nyhet, förleder man människor att tro att allt är som det ska.
[...]
Diskussionen om Sverigebilden handlar i grunden om tabut kring att erkänna problem kopplade till invandring, där man inte skyr några medel att vulgarisera faktadebatten. Det är historielöst att jubla över att Sverige ligger på 17:e plats i medellivslängd där man tidigare låg etta. Det är ett exempel på att kampanjen om Sverigebilden sällan innehåller någon värme eller genuin kärlek till landet, utan snarare utstrålar nervositet – kanske då många undermedvetet förstår att man ägnar sig åt förträngning. Det är lika onaturligt som om fotbollssupportrar i Italien och Argentina jagade upp sig i en glädjeyra av att rankas på 17:e plats bland världens främsta fotbollsnationer, och vara tacksamma över att de fortfarande ligger före Färöarna.
[...]
Offentliga finanser och budgetöverskott är bara en del av den samlade ekonomin. Ett land kan ha väldigt stark tillväxt, samtidigt som staten gör av med mer pengar än vad den drar in, och vice versa. Ett land är inte ett företag där överskottet utgör det viktigaste måttet på ekonomisk framgång.

Att man talat så mycket om budgetöverskottet i Sverige de senaste åren beror inte på att det skulle vara särskilt viktigt. Orsaken är just att Sverige står sig starkt i detta mått, och att man gärna vill lyfta fram det positiva – snarare än det väsentliga.

Perhaps I should come clean about my wider nervousness about the very notion of human rights. Much that has been achieved by an appeal to human rights has been laudable. But I remain cautious about the inherent individualism of human rights, that a right is regarded as the property of individual human beings and as the foundational basis for this whole moral philosophy. Cautious because, for most of human history, ethical consciousness has been structured around a sense of corporate responsibility – of the ‘we’ coming before the ‘I’.

But in the ideology of human rights, the rest of the world and all other people are regarded as satellites to the solitary individual who is demanding their ‘rights’ as a form of moral self-assertion. And as self-assertion knows no limits, so the sense of what rights one is entitled to inevitably grows and grows. This is the mission creep of human rights language. “The defence of human rights has reached such extremes as to make society as a whole defenceless,” wrote Aleksandr Solzhenitsyn. And that was way back in 1978. Since then human rights have demanded ever greater jurisdiction.
[...]
There are those, especially in Muslim countries, who regard human rights as a means of ushering in western liberal values against the will of the majority. They argue that the expansion of human rights language has coincided historically with the liberal hegemony in the West and that it fails to respect other moral systems like Islam – or even Judaism and Christianity with their communitarian moral consciousness.

But the doctrine of human rights was substantially the creation of seventeenth century Christian political theology. It was John Locke that argued that human beings had been granted their rights by God and as protection against tyrannical government. “All men … are endowed by their Creator with certain unalienable Rights” as the Declaration of Independence put it, drawing on Locke. And the protection of minorities – women, children, ethnic minorities, homosexuals – against the power and prejudice of the majority has been at the heart of its moral successes. But no one considered that the language of rights could itself become a form of tyranny – a means of imposing liberal values on the majority of society against their will.

The global experiment in human rights has a long way to go. There is much to applaud. But as western societies begin to whisper about the possibility of a post-liberal future, the whole basis of human rights begins to look more exposed than ever before. And without (Locke’s) God to underwrite its claims to an unbreakable connection between morality and the human individual, it becomes ever plainer that human rights only exist because we believe in them.