Början på ett mediakrig om mångkulturen?

[]Områden som polisen*pekar ut som särskilt utsatta finns på Järvafältet i nordvästra delen av Stockholms kommun och även i Botkyrka. Dessa bostadsorter är belägna en tunnelbaneresa bort från riksdagshuset, så någon större tidsuppoffring är det inte att pendla. Många Stockholmare reser betydligt längre än så till jobbet varje dag.
Riksdagens lägenheter är inte ledamöternas ordinarie bostäder och inte avsedda för familjen. Det finns med andra ord inget behov att ta hänsyn till familjesituation, närhet till en bra skola eller andra faktorer av det slaget.

Riksdagslägenheter i utsatta förorter vore därför en utmärkt möjlighet att lära folkvalda mer om de samhällsproblem de själva säger sig sätta högst på dagordningen. Riksdagen borde sälja sitt bostadsbestånd och hyra lägenheter spridda över en större del av Stockholm.[/b]

Vi trängs och vickar på höfterna i den heta solen framför scenen i Slottsskogen i Göteborg där Timbuktu sjunger att ”i Norge är jag svensk, hemma är jag utländsk”. Då dyker tanken upp igen. Hösten kan ge rusk och ett regeringsparti besatt av uppdelningen ”vi” och ”dem”.

Musikfestivalen Way out west fungerar som en renande kur efter den orimliga sommaren. Ingen levande människa har i Sverige tidigare upplevt en så överdrivet het sommar och en sådan torka. Och inte många har genomlevt den normalisering av högerextrema utfall mot demokratin som vi kan se i dag.

Här slipper vi nazister som hotar människor och bränner flaggor, som i Almedalen och på Pride. Här visas inga förfalskade propagandafilmer från Sverigedemokraterna som får egna politiker och sympatisörer att – på allvar – tro att Socialdemokraterna låg bakom Förintelsen.

Vi vet att rasismen inom SD framträder så fort någon skrapar på ytan. Vi vet att SD går till val i september med hotet att den som inte är lojal mot svenskheten – fastslagen av partiets egna värderingsmän – kan ”upphöra att vara en del av nationen”. Ut med packet.

Samtalet om mansrollen och manligheten går vidare, inte minst på grund av det mansöverskott Sverige fått. Är den svenske mannens gymtränade muskler enbart en accessoar att skryta med som visuellt gods, men aldrig ett redskap att faktiskt använda sig av ifall fysisk styrka krävs? Är den svenske mannen så tämjd av feminismen att han gett upp sitt arv från vikingarna och Karl XII och accepterat sin plats som samhällets mobboffer och syndabock? “Dagens avsaknad av motstånd och självbevarelsedrift i Sverige och västvärlden ser jag till stor del som en följd av bristen på maskulina värderingar i vårt samhälle”, skriver en läsare, och frågan är om han inte har en viktig poäng som vi behöver diskutera närmare. I dag växer det nämligen fram tydliga parallellsamhällen inte enbart i landet i stort, utan även inom manligheten: De försiktiga och mjukdiplomatiska männen tvingas konfronteras med mer aggressiva och våldsbejakande.

Jag fick frågan om huruvida det pågår ett lågintensiv krig mot svenskarna i Sverige. I mitt svar utvecklade jag tankar om den tynande manligheten och det faktum att män sällan säger ifrån, vare sig verbalt eller mer handgripligen, vilket blir särskilt tydligt i möten med män från kulturer där en helt annan attityd är härskande. Den svenske mannen har, till skillnad från andra kulturers män, inordnat sig i ett icke-auktoritärt förhållningssätt, fostrad i andan att styrka, handlingskraft och manlig dominans alltid per automatik är egenskaper man ska förakta.

Sedan reprtaget om Falsterbo sänts har jag fått flera reaktioner från svenska män via mejl, där samtliga skriver att oviljan att visa var skåpet ska stå är ett resultat av den av staten och samtliga institutioners kraftigt tvingande feministiska uppfostran och den normerande avskyn mot allt vad maskulinitet heter. Detta är givetvis högst intressanta och relevanta synpunkter och tankar. Den svenske mannen, hur mycket offer är han egentligen och hur stor del har han själv i att det blivit som det är? Har han frivilligt gett upp sin identitet, eller är detta ett bevis på hans flexibilitet och vilja att vara kvinnor till lags i en värld där traditionella roller löser upp sig allt mer? Tycker han själv att det är den jämställde mannens lott att acceptera en kvinnlig överordning, för att “sona” patriarkala synder? För samtidigt accepterar feminismens förespråkare grova patriarkala kulturyttringar med ett kvinnoförtryck som ligger mycket fjärran från den jämställde västerländske mannens tanekvärld. Och den svenske mannens mjukhet har kommit att stå i stark kontrast till det stora överskottet män från andra kulturer som nu berikar Sverige, män som inte alls är fostrade med begrepp som “toxisk maskulinitet” och tankegods att kön är “en social konstruktion”.

Tvärtom är för många av dessa nytillkomna män deras manlighet det enda de har att klamra fast sig i, en självklar plats överst i den patriarkala maktstrukturen och en livsstil där kvinnor är en andra klassens varelser. Sexualitet blir ett vapen och den fysiska styrkan många gånger en förutsättning för överlevnad. Aldrig blir det så tydligt som när dessa två mansvärldar kolliderar vid Falsterbo brygga. I ena ringhörnan den artige svenske mannen, som försöker skapa samförstånd genom dialog och humor, i den andra ringhörnan bubblande, jäsande, aggressiv machismo som anser att världen självklart bör domineras av manligheten, och där varje ögonblinkning tolkas som en kränkning av densamma, något som i värsta fall kan straffas med att den svenske mannens kvinna gruppvåldtas och han själv får betala med sitt liv.

I en värld där de jämställda svenska männen inte har någon som utmanar dem kan de förstås fortsätta vara milda, sippa sin latte medan de kör den dyra märkesbarnvagnen med ena handen och fortsätta träna sina syntetiska show off-muskler på gymmet tills t-shirten sprängs. Men Sverige och även delar av västeuropa ser inte längre ut som de gjorde för några decennier sedan och allt fler delar av våra samhällen har börjat präglas av ökande gängkriminalitet, trakasserier, angrepp mot kvinnor och barn, oprovocerat våld, sexuella övergrepp, rån, åldringsstölder och hot. Frågan är då var den svenska mjukmanligheten hittar sin plats i allt detta?

Valaffischer utan politiska budskap och en långfilm om ett annat partis historia. När andra gläds åt varje minut som de kan få prata om sina förslag anser sig Sverigedemokraterna inte ens behöva påminna väljarna om vad de står för.

Självförtroendet är befogat. Sverigedemokraterna har redan vunnit valet. Om fyra veckor kommer SD ha ökat sitt väljarstöd radikalt för åttonde valet i rad och ännu en gång slagit sitt eget rekord.

Därefter kommer något av följande hända: Antingen bjuder ett eller flera partier in Jimmie Åkesson till förhandlingar om regeringspolitiken. Eller så inleds ett blocköverskridande regeringssamarbete med det explicita syftet att isolera Sverigedemokraterna.

I båda fallen är Sverigedemokraterna vinnare.

Sverigedemokraternas framgångar har naturligtvis många orsaker. Den mest grundläggande är så simpel att den sällan formuleras: många väljare gillar deras politik.

Denna idé har alltid varit nationalismen. Det är en universellt ytterst framgångsrik idé även om den inte var gångbar i den specifika kontext som efterkrigstidens Sverige utgjorde.

Nationen som en förutsättning för demokrati och välfärd men också för individens trygghet och identitet är en hörnsten i den konservativa samhällsanalysen.
[...]
“Sverige vakna!” stod det på det unga partiets tidigaste flygblad. Formuleringen är symptomatisk, det är alltid så nationalistiska projekt inleds. Böcker om ett enskild lands historia rymmer exempelvis ofta ett kapitel med rubriken “uppvaknande” som skildrar folkets (åter)upptäckt av sin nationella identitet, sitt språk och sin kultur. Vanligen följs det av kapitelrubriker som “resning” och “självständighet”.

Detta var och är Sverigedemokraternas politiska projekt. Att väcka det nationellt slumrande folket, att återupprätta självständigheten, att rena landet, att rensa ut den korrupta elit som drivit fram massinvandringen, mångkulturen, överstatligheten.

Som bekant har Sverigedemokraterna vuxit samtidigt som de generella attityderna till invandring och invandrare blivit mindre negativa. Och som brukar påpekas är detta inte nödvändigtvis en paradox, eftersom det i stor utsträckning handlar om en framgångsrik mobilisering av en allt större del av den opinion som alltid varit negativ.

I dag är Sverige ett annat land än när Sverigedemokraterna bildades för trettio år sedan. EU-medlem, mer mångkulturellt än någonsin, flerdubblad invandring. Det är en reell förändring, en materiell bas som ger bränsle åt nationalistisk mobilisering för decennier framöver. I rent strukturella termer har Sverigedemokraterna en stabilare grund att bygga på än något annat parti.

Sverigedemokraternas frammarsch har alltid kantats av underskattning. Både 2010 och 2014 chockades många av valresultaten. Nu diskuteras istället möjligheten att SD kan bli största parti, trots att de flesta mätningar visar att avståndet upp till Socialdemokraterna är minst fem procent.

Min entusiasm dog dock långt innan exempelvis Försäkringskassan blev pridesponsor i hopp om att få samma utdelning som Mark Levengood, vars paradupplevelse återgavs i Expressen: ”Man blir väldigt lovebombad när man går här, man fyller på batterierna för resten av året.”

I takt med rättighetskampens framgångar blev också prideparaden en allt bredare, bekvämare marschväg för både företag och politiker som ville lovebombas med progressiva förtecken. Så i en kritisk krönika i Flamman beskrev jag olusten i att behöva hylla Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Och om SA-ledaren Ernst Röhm skulle ha Go Go-dansat förbi på ett flak skulle jag jubla då han vågade stå för den han är?

Det började kännas absurt att jag lovebombade personer endast på grundval av deras identitet, livsstilsval, fritidsaktiviteter, hobbys och subkulturer. Vad jag såg i prideparaden var självförverkligande upphöjt till politik, alltså en aspekt av det vi idag benämner identitetspolitik.

Den vänsterströmningen dominerar nutidens offentlighet. Men trots att de flesta förstås förstår att exempelvis vår sexualitet eller könsidentifikation varken bestämmer politiska åsikter eller plats i samhällshierarkierna, så vill de identitetspolitiskt lagda tvångsplacera oss inom enhetliga identitetsgrupper i en rangordning där majoriteten förtrycker de olika minoriteterna. Enligt det akademiskt bevandrade avantgardet besitter även vissa sexuella och könsöverskridande identiteter i sig en subversiv kraft att omstörta hela det kapitalistiska och patriarkala samhällssystemet. Paradoxalt nog har makthavare i åratal lovebombat företrädare för dessa idéer då de inte hotar att underminera något, förutom förnuftstänkande och vänsterns klassiska väljarbas.

I teorins praktik så kan dock minoritetsgrupperna eller dess representanter aldrig vinna kampen hur många segrar som än skördas, för då går identiteten som förtryckt förlorad. Målet verkar inte vara att uppnå lika värde utan att avsaknaden ska erkännas med privilegier och särbehandling för organisationer och företrädare.

Varför kan inte prideparaden våga paja det identitetspolitiska partyt, lämna stadskärnornas ideologiska comfort zones och med parollen om allas lika värde tåga in i verklighetens fientliga territorier? Där kommer dock invånarna knappast att lovebomba Mark Levengood eller fylla hans egobatterier. I orten bland de förtryckta minoriteterna, där homo-och transfoberna är i majoritet, riskerar inte bara Pride utan en hel politisk världsbild att få batteriet urladdat.