Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Sweden may be known for its popular music, IKEA and a generous welfare state. It is also increasingly associated with a rising number of Islamic State recruits, bombings and hand grenade attacks.

In a period of two weeks earlier this year, five explosions took place in the country. It’s not unusual these days — Swedes have grown accustomed to headlines of violent crime, witness intimidation and gangland executions. In a country long renowned for its safety, voters cite “law and order” as the most important issue ahead of the general election in September.

[..]

Shootings in the country have become so common that they don’t make top headlines anymore, unless they are spectacular or lead to fatalities. News of attacks are quickly replaced with headlines about sports events and celebrities, as readers have become desensitized to the violence. A generation ago, bombings against the police and riots were extremely rare events. Today, reading about such incidents is considered part of daily life.

The rising levels of violence have not gone unnoticed by Sweden’s Scandinavian neighbors. Norwegians commonly use the phrase “Swedish conditions” to describe crime and social unrest. The view from Denmark was made clear when former President of NATO and Danish Prime Minister Anders Fogh Rasmussen said in an interview on Swedish TV: “I often use Sweden as a deterring example.”

In response, the Swedish government has launched an international campaign for “the image of Sweden” playing down the rise in crime, both in its media strategy and through tax-funded PR campaigns. During a visit to the White House in March, Sweden’s Prime Minister Stefan Löfven admitted that his country has problems with crime and specifically shootings, but denied the existence of no-go zones. Sweden’s education minister, Gustav Fridolin, traveled to Hungary last week with the same message.

But the reality is different for those on the ground: The head of the paramedics’ union Ambulansförbundet, Gordon Grattidge, and his predecessor Henrik Johansson recently told me in an interview that some neighborhoods are definitely no-go for ambulance drivers — at least without police protection.

Claim: "In Sweden there are a number of 'no-go zones' where criminality and gangs have taken over and where the emergency services do not dare to go."

Facts: In a report published in June 2017, the Swedish Police Authority identified 61 areas around the country that have become increasingly marred by crime, social unrest and insecurity. Of these 61 areas, 23 are considered to be particularly vulnerable.

These areas are sometimes carelessly called 'no-go zones'. While the Police Authority has stated that working in these vulnerable areas is often difficult, it is not the case that police do not go to them or that Swedish law does not apply there.

Ann-Sofie Hermansson (S) städar upp i det antirasistiska normkritikträsket. Det är inte en dag för tidigt.

Är det nu det vänder? Har pendeln svängt, has Elvis left the building? Är det äntligen dags att förklara den antirasistiska normkritiken vara naken likt kejsaren utan kläder? Är tiden kommen att dra ett streck över en sorglig period i svensk allmänhet, där politiska workshopentreprenörer och rasbesatta panelsurfare länge tillåtits härja fritt under skydd av kommunala verksamheters goda minne?

Hoppet väcks efter det att kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, Ann-Sofie Hermansson (S), har tagit sig an den inom vänstern otacksamma uppgiften att vara den vuxna i rummet. Efter en infekterad debatt kring vilka paneldeltagare som skulle få eller inte få diskutera den aktivistiska dokumentärfilmen Burka Songs 2.0 vid en visning i kommunal regi i Göteborg, fortsätter Hermansson sitt korståg mot vad hon i ett blogginlägg kallar för "Icke-demokratiska absurditeter".
[...]
Hermansson försvarar att stadens Sociala resursförvaltning dragit sig ur evenemanget "Fördjupningsdagen för Antirasistisk HIV-prevention”. I programmet för temadagen informeras det enligt Hermansson om att: "Det kommer bland annat handla om konsekvenser av strukturell rasism och vithetsnormer på arbetsplatsen, motstånd och motståndsstrategier.” Bakom evenemanget stod enligt Hermansson tidigare Social resursförvaltning samt RFSL, RFSU, Positiva gruppen Väst samt Kunskapscenter för sexuell hälsa vid VGR.

Det är exakt den här typen av offentligt finansierade studiecirkel-liknande arrangemang som de senaste åren drivit debattörer på den liberala och konservativa högerkanten till vansinne. För att inte nämna sverigedemokrater.
[...]
Det Hermansson reagerar mot är att delvis samma personer med kopplingar till Muslimska Mänskliga Rättighetskommitté som bjöds in för att diskutera Burka Songs 2.0 i fallet med den antirasistiska HIV-dagen har "anlitats för att köra föreställningen från början till slut."
[...]
Symbolvärdet i att kommunstyrelseordföranden i Sveriges andra största stad sätter ner foten är tacksamt, men ställningstagandet har än större vikt då det kommer från den vänstra politiska planhalva som alldeles för länge gullat med den här typen av normentreprenörer. Kommuner ska varken legitimisera eller finansiera grupper som säger sig föra minoritetsgruppers talan, men som i själva verket använder antirasism som en täckmantel för att ikläda sig förvridna offerkoftor. Nu kanske det äntligen är slut med normcharlatanerna, de självutnämnda rasistexperterna och hokus-pokus-kränkhetsmaffian inom den offentliga sektorn. I stället för att ses som en kvalitetsstämpel är det hög tid att kommuner, regioner, landsting och myndigheter ser liknande kontakter som en belastning.

Ann-Sofie Hermansson är normsheriffen det offentliga Sverige länge behövt men inte vågat ropa på hjälp efter.

I Sverige finns ett islamistiskt nätverk som talar om särskilda muslimska rättigheter och om ett muslimskt civilsamhälle avskilt från det gemensamma. I den här miljön är Fatima Doubakil en central person genom sin inblandning i Muslimska mänskliga rättighetskommittén, Centrum mot rasism, Charta 2008 och Afrosvenskarnas riksförbund. Hon låg bakom det så kallade hijabuppropet, där flera kända svenskar förmåddes att klä sig i slöja. Den nya kampanjen med hijab som politisk motståndssymbol är en del av samma aktivism.

Islamistisk propaganda

Kvartetten Abdullahi, Ouahabi, Soltani och Doubakil upprepar nu mantrat om att européer som tar upp förtrycket av kvinnor i muslimska länder är nykoloniala rasister. I denna islamistiska propaganda ingår även kritik av alla förslag till skärpt terrorlagstiftning. Offerretoriken är en viktig beståndsdel och i skydd av den har Fatima Doubakil och hennes krets samarbetat med kända antisemiter och terrordömda.

Den ideologiska kontexten är alltså inte särskilt subtil och när det arrangeras en konferens med rubriken ”Hijab som politiskt motstånd” förstår de flesta att det inte handlar om avståndstagande från brutala regimer med strukturell underordning av kvinnor. Det personerna i den här kretsen tycker illa om är det samhälle som ger dem större jämställdhet än de flesta andra samhällen, och dessutom yttrandefrihet, föreningsfrihet och föreningsbidrag.

Visst. Skribenter som Rayman, Neuding och Dahlberg gör stor marginalnytta. Men även de måste höja profilen. Det torde ge sig efter hand med tanke på tonläget i debatten. För det är hård metapolitisk strid idag, det är polarisering och radikalisering. Man kan inte vara neutral. Det är helt omöjligt. För eller emot massinvandring, för eller emot svenskarnas rätt att besluta vad som ska hända med detta land -- det är vad som gäller. Och för eller emot devisen "vi svenskar existerar och har rätt till detta land".

Svenskens psyke är nernött till ett peneplan av Korrekthet. Det går inte att nöta ner mer. Det är vad ett peneplan är: en berggrund nerslipad till en "ground zero". Men denna berggrund rymmer samtidigt något annat: en outtalad men påtaglig nationalism, en implicit identitarism: vi är dem vi är och vi är stolta över det. Det är en nyväckt självmedvetenhet som säger: "Kom inte och rasiststämpla mig för rasist är jag inte. Men som svensk vägrar jag att låta mig luras längre att massinvandring är vägen till lycka!"

Företrädare för LO twittrar ilsket om kritiken mot deras nya valfilm. Ni har fel som bara ser vithyade arbetare! Ja, alla har helt fel, filmen är inte alls ett billigt knep att få tillbaka dem som gått till SD!

Jag har sett den två och en halv minuter långa filmen flera gånger nu och sorry – hur jag än ställer in pigmentmätaren kan den inte registrera att var fjärde LO-medlem har utländsk bakgrund.