Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Hon är ändå rätt intressant, Andersson. I en elak påskkrönika verkligen totalsågar hon självömkandet och självpåtagna offerroller. Vilka hon syftar på i slutet kan man väl bara spekulera kring, men jag har flera starka kandidater (en betydligt starkare än de andra ).

http://www.dn.se/ledare/kolumner/all...anga-pa-korset

[...]Denna svenskhet definieras inte i förhållande till rena nykomlingar som araber, kurder, somalier, etc. Däremot bedöms ofta - naturligen - dessa araber, kurder, somalier, etc. mot svenskheten och befinns inte passa mallen. Detta är alltså själva grundproblemet ur ett "progressivt" perspektiv: "ramarna [är] fortfarande snäva vad gäller acceptansen för vad som anses vara svenskt", och det är oacceptabelt nog "normen och majoriteten [som] bestämmer vem som är välkommen in i värmen". M.a.o. ställer normen upp ett antal, mer eller mindre, grundläggande krav på medlemskap, och majoriteten av [ursprungs]medlemmarna följer fortfarande normen. Hemskt! Det här är på samma nivå som när Eli Göndör gnällde över att han under sin barndom upplevde ett "utanförskap" i det att vara den ende som "luktade vitlök" och "inte firade jul". Problemet var inte rasism, inte att han inte behandlades som likvärdig svenskarna (då hade Göndör sannolikt uttryckt just detta), utan problemet var att svenskarna var annorlunda och att Eli inte kände sig delaktig i svenskheten.

SvD gläds dock åt att "föreställningarna om svenskhet utmanas" (av pseudo-akademiker och s.k. etniska aktivister) och anser att "gränsöverskridare" (d.v.s. samma pseudo-akademiker och etniska aktivister, samt nyblivna "svenskar" som känner sig "riktigt svenska" när de "gör en större resa med de svenska passen" "utan att ställas inför långdragna visumprocesser och misstänksamma gränskontrollanter") inger "hopp om att förståelsen av svenskheten är på väg att förändras".

"Lösningen" på "problemet" anses alltså vara att avskaffa normen. Maja Hagerman har talat om att "släppa in nya trådar och väva vidare [på vår "samhällsväv".]", men den "progressiva", kulturrelativistiska, "lösningen" handlar uppenbarligen mer om att riva upp varpen och se vad som händer. Man har en vag tro på att "svenska" institutioner och "liberal värdegrund" ska fungera sammanhållande i den nya "gemenskapen". För den nya "svenskheten", som man vill skapa, är tom och betyder intet (utan några normer och kriterier för medlemskap, saknas både innehåll och relevans i medlemskapet).

Avslutningsvis, om man anser att målet är att "svenskhet" uteslutande ska bestå av ett medborgarskap i staten Sverige där en "mångfald" på "liberal värdegrund" råder; att alla, oavsett härkomst är lika "svenska", och att i princip allt ska betraktas som "svenskt" (undantaget möjligen om det bryter mot den "liberala värdegrunden"), så skulle det ju vara tacknämligt om man vore hederlig nog att faktiskt uttrycka detta rakt ut. Om man nu ändå ska göra en artikelserie om det. Var inte så försagda! [ Det sägs vara typiskt svenskt... ]

För att ett tag gå utanför Sveriges gränser så har väl alla hört talas om John Derbyshire som fick sparken från National Review för sin artikel The Talk: Nonblack Version.

Jag har läst honom i några år och visste naturligtvis att han inte hade något falskt medvetande rörande rasrelationer. Han tillhör den där typen av skribenter som man ska läsa mellan raderna och gör man det så är det lätt att upskatta honom som en av de allra mest läsvärda skribenterna i USA idag.

Ändå är den här intervjun en smula överraskande. Kanske spelar det roll att han har cancer och därför inte har lust att ljuga längre. Jag tror faktiskt aldrig jag läst något liknande från en person som för bara en vecka sedan hade ena benet inne i det politiska etablissemanget. Åtminstone inte från en person som förstår ordens betydelse. En del rasistiska kommunalpolitiker kan ju vräka ur sig något som de tror är rena självklarheter, men det här är en människa med en väl utvecklad sensibilitet för den politiskt korrekta diskursen.

Jag har alltid hoppats på att någon avpolleterad toppolitiker i Sverige ska ta bladet från munnen, eller ännu bättre, en högprofilerad journalist efter pensionen, men det verkar helt omöjligt.

"Mediakriget" fortsätter på SvD. Mer om hur svenskar är och hur svenskt ("feministiskt och jämställt") Islam är.

Anna Vestling Abdulrahman har konverterat till Islam och SvD noterar att öppenheten (här ska man förstå det som att gå in för en religion alltså) kommer av att hon bott i Egypten.


Det noteras implicit hur okunniga och fördomsfulla svenskar är, medan män "av utländskt ursprung" "fäller ned blicken" när de år syn på henne.


Och så passar vi på att slå ett slag för Islam. Läran är helt "svenskt" i själva verket. Iaf "jämlikt" och "feministiskt".


Och svenskar är vi allihop. Allt är svenskt.


Men konstigt nog, och till skillnad från Islam (som man får anta är en icke-normativ lära), så är Sverige normativt (fanns det inte en mängd olika svenskar nyss?). I vilket fall som helst (förutom familjen) så är ursprung och nationstillhörighet relativt oväsentligt.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/...im_6987027.svd

Elisabeth Traouré, med guineansk man, noterar med SvDs hjälp, en del saker om svenskarna:

De leverarar okunniga kommentarer.


De är rädda för det annorluna.


De har fördomar.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/...et_6986003.svd

...
http://www.timbro.se/innehall/?isbn=9175667850&flik=4
Man måste vara bra slut i huvudet om man inte inser att nedanstående Timbroliberala och Bonniersymbiotiska slaskvarelser är fiender till allt svenska patrioter, oavsett politisk hemvist, står för:
http://www.timbro.se/bokhandel/pdf/9175667850.pdf

Efter Sverigedemokraternas inträde i riksdagen har vi i den tyckande klassen ägnat oss åt en intensiv debatt på debatt-, ledar- och kultursidor om huruvida man över huvud taget bör tala om brottslighet bland invandrare som grupp, eller om detta är att gå Sverigedemokraternas ärenden. Jag tycker att man ska göra det om man är mån om öppna gränser.

... [åldringsbrott] har blivit allt vanligare i Malmö, och begås av organiserade ligor som kartlägger och söker upp Malmöbor med rötterna i Öst- och Centraleuropa.

Erfarenheten från USA borde kunna vara en utgångspunkt i den svenska debatten. Inte för att vi är ute efter att kollektivt skuldbelägga alla invandrare i Sverige, utan just för att vi månar om öppna gränser.

Jag är en varm vän av öppna gränser, därför tycker jag att jag och andra liberaler har ett särskilt ansvar för en debatt om hur man lyckas med integrationen...

Om man inte öppnar för fler lågkvalificerade jobb – till exempel för att man anser att en tillvaro på bidrag skulle vara värdigare – hur gör vi då för att invandring av lågkvalificerad arbetskraft inte ska utgöra en kostnad?

Liberalen (läs: judinnan) Paulina Neuding


Jag fick nyligen upp ögonen för den där Neuding (chefredaktör för Magasinet Neo) så jag läste igenom hennes del av rapporten INTEGRATIONENS UTMANINGAR:

Öppna gränser och att ta debatten?


Svenskar existerar inte:


USA ett föregångsland?


Paulina Neuding har även uttryckt sin syn på invandringspolitiken i Judisk Krönika:


I SvD under rubriken "Hur klara öppenhet utan låglönejobb?" skriver Paulina Neuding:

Som svar på hennes fråga: Vi slutar helt enkelt importera lågkvalificerad arbetskraft, problemet med bidragen är då löst!

På vilken sida står Neuding i mediakriget om mångkulturen?

Anti-Semitic hate crimes are on the rise in Sweden, and as in France and Great Britain, the violence and harassment is increasingly a consequence of immigration from the Muslim world. And just as in other parts of Western Europe, there is no reciprocity between the two groups: the war in Gaza caused a sharp rise in anti- Semitic hate crime, while there were no reports of Jewish attacks on Muslims.

In the capital of Stockholm, such imported anti-Semitism has not yet provoked any dramatic changes in Jewish life – mainly because of the segregated nature of the city. Immigrants dominate housing projects in the suburbs, while most Jewish activity is downtown. Stockholm’s only kosher store, its main synagogue and the Jewish cultural center are located in Stockholm’s business quarters.

In Malmö it is different. In 2004 the most common name for baby boys in the city was Mohammed, and among 15-year-olds, ethnic Swedes are now in minority.

Unlike in Stockholm, these demographic changes are immediately reflected in city life, and for Malmö’s 1,500 Jews, life has changed considerably.

(04/07/2012)
http://www.jpost.com/Opinion/Op-EdCo...aspx?id=265209

The Jews of Malmö, a community of about 1,500 in a city of 300,000, are living through a new form of anti-Semitism. (...) has come to the city through immigrants from North Africa and the Middle East and is part of a larger, countrywide problem of failed integration. According to the 2011 census, one in 10 Malmö citizens comes from the Middle East and North Africa, and ethnic Swedes are no longer in the majority among 15-year-olds.
(...)

Malmö’s mayor of 17 years, Ilmar Reepalu, has “Tourettes syndrome with respect to Jews,” according to Kvällsposten, a Swedish newspaper. Last week, Reepalu, a Social Democrat, made headlines across the country after I published an interview with him in which he said that Sweden Democrats, an anti-immigrant party with its roots in the Swedish neo-Nazi movement [ Där kom den, ja... ], had “infiltrated” Malmö’s Jewish community in order to turn it against Muslims. On Monday, he was publicly reprimanded by the head of his party.
(...)

It’s true—Jews aren’t the only residents of Malmö with safety concerns. [ Fint att hon åtminstone tar upp detta. ] Malmö’s high rates of crime have earned the city the moniker “Sweden’s Chicago.”
(...)

High crime rates, especially among certain immigrant communities, have caused deep anxiety for the people of Malmö—and yet politicians and pundits are reluctant to discuss the issue, partly out of a genuine fear of stirring up racism and Islamophobia. When I met with Ask in 2009, for example, I asked her whether crime among immigrants in Sweden caused her to worry. She would not hear of it. “What we in fact can see, however, is that many victims of crime are immigrants,” she told me. “And that worries me.”
(...)

[P]ublic debate in Sweden is different from that in neighboring Norway and Denmark, where pitfalls of failed integration are discussed more easily. In Swedish discourse, the violence, rioting, and attacks on fire-fighters and paramedics in areas like Rosengård are often explained with the same well-worn references to social inequalities that the left uses to account for similar phenomena in London and Paris. But those explanations are even less convincing in Sweden: When young people in Rosengård torch cars and attack ambulance drivers, their actions take place in one of the world’s most generous countries of asylum for refugees in one of the world’s most generous welfare states.

Sweden receives the world’s largest number of asylum-seekers per capita, not counting some countries that share borders with conflict areas. The county has received one of the highest numbers of Iraqi refugees per capita, and the Somali diaspora in Sweden is one of the world’s largest.

Swedish generosity is visible not only in the number of refugees that the country admits every year, but also in how they are treated once in the country. The Migrant Integration Policy Index, MIPEX, gives Sweden a perfect score (100 points out of 100) in giving immigrants equal opportunities to natives.

(5 Apr 2012)
http://www.tabletmag.com/jewish-news...n-jew-problem/

Samtidigt på Axess...

Andreas Johansson Heinö har skrivit en mycket intressant artikel om nationalism.
http://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=1209

Analytiskt klokt skriven och mycket tänkvärd. Denna artikel torde reta upp både liberaler och socialister, vilka båda avskyr nationen, och vilken man gärna vill förgöra med bl a mångkulturella påhitt.