Citat:
Ursprungligen postat av
Narkomat
Det är den lågt hängande och saftigt mogna frukten. Redo att plockas av den som vill se en sådan utveckling, vilket nu borde vara ganska många utöver SD själva. Varför är det ingen som plockar den?
Om Moderaterna nu förespråkar en migrationspolitik som väldigt mycket liknar vad SD nyss förespråkade, och i vissa stycken går ännu längre - varför kan då inte M och SD föra samtal och se om de kan nå en kompromiss som gör att M kan ta över regeringsmakten?
Detta tangerar väl gränsen till topic; men min gissning är att något subset av NWT, SmP och SvD kommer att börja argumentera för detta inom en inte särskilt avlägsen framtid. Inte minst i ljuset av den/det politiska situationen/klimatet i Danmark.
Hur M (och KD) kommer att ställa sig till detta står skrivet i stjärnorna, men att Reinfeldts 'öppna hjärtan'-doktrin kastats ut med badvattnet är uppenbart. Jag föreställer mig att Svantesson och Skyttedal (vilka jag upplever som borgerliga hardliners inom respektive parti) och deras respektive falanger inte skulle vara främmande för den typen av samarbete.
S, och S-märkt press, kommer naturligtvis ha svårare att hävda sig då de envisats med att skrika 'rasist', 'fascist' och 'nazist' åt alla som dristat sig till att ifrågasätta migrationspolitiken i allmänhet och SD i synnerhet. Linbergs ledare från härrom dagen är dock naturligtvis en värdemätare på att såväl S-skribenter som VU inom S är väl medvetna om den partiinterna (såväl som den samhälleliga) problematiken med migrationen.
Map fetningen.
Det kan man fråga sig. Antingen vill man se S regera sönder sig till <23% eller så är man fortfarande rädd för SD-association och/eller vänster-/MP-dominerad media.
Jag tror dock röster redan talar för detta internt, och att vi, som sagt, inom en snar framtid kommer att se argumenten framföras på ledarsidor.
Det är dock, mycket riktigt, en frukt mogen att plockas. Och den hänger lågt. Viljan till makt övervinner det mesta i ideologiska termer inom syltryggad svensk borgerlighet. Inklusive DÖ och MÖK med MP...
Strikt ideologiskt borde det dock inte vara särskilt svårt att nå en pragmatisk lösning mellan SD, M och KD. Vare sig för politiker eller ledarskribenter.
Och vad är egentligen alternativet? Att stillatigande se på när S&MP havererar landet ytterligare och SD ångar mot 30+%?
Inte ett smakfullt alternativ, vare sig för borgerliga skribenter eller politiker (inte heller för deras valmannakår). Och det var väl, egentligen, Berns huvudpoäng.
Frågan är om man dristar sig till att uthärda ytterligare 2,75 år till nästa val och därmed riskera att SD blir dominant parti, eller om man har självinsikt nog att tvinga omkull sittande regering?