PK-Sverige fortsätter snubbla vidare på dessa idiotiska föreställningar om att andra länder har en skyldighet att bedriva svensk invandringspolitik. Varför skulle de övriga nordiska länderna bli tvungna att "visa god vilja"? Vem säger det? Man blir så förbluffad över att godhetsriddarna orkar fortsätta att vifta med sina moraliska pekpinnar åt andra. Det är bara att titta på vad den svenska invandringspolitiken har gjort med det svenska samhället. Vem skulle frivilligt vilja kopiera de svenska resultaten? Man tar sig för pannan varje gång man läser sånt här.
Ja, det är ju ungefär som om vi i Sverige haft härdsmältor i både Barsebäck och Ringhals och som en följd av detta krävde att Danmark och Norge "tar ansvar" genom att bygga kärnkraft i sina länder för att kunna försörja Sverige med el.
Ja, det är ju ungefär som om vi i Sverige haft härdsmältor i både Barsebäck och Ringhals och som en följd av detta krävde att Danmark och Norge "tar ansvar" genom att bygga kärnkraft i sina länder för att kunna försörja Sverige med el.
Man kan dock notera att media lyckats väl i sin kampanj, något krismedvetande finns inte att uppbringa bland gemene man, SD sjunker aningens i dagens demoskop. Sverige är de facto slut. Och svenskarna bryr sig inte, de rattar in idol och fyller på chipsskålen. Finns det någon mer lyckad kampanj att jämföra med någonstans någonsin? Eller är det genetiken? Finns ju fog att bli bedrövad.
Ibland ställer jag mig den filosofiska frågan hur det kunde gå så snett. Varför är våra politiker och den stora majoriteten av MSM- företrädarna så naiva, hjärndöda och verklighetsförnekande? Varför tillåter väljarna att vansinnet fortgår? En genuin nyfikenhet från min sida där jag verkligen försöker att förstå skillnaderna mellan min egen och omgivningens lägesanalys. Hur kan skillnaderna vara så stora? Hur är det möjligt liksom?
DN levererar i alla fall en delförklaring till vansinnet i form av en debattartikel från en kvinnlig 90-talist. Här beskriver hon hur hon reser från Sverige till Bryssel med passet i bakfickan och flygbiljetten i ena handen och en kaffe latte i den andra. Eftersom hon kan resa på detta komfortabla vis på grund av sin nationalitet och hudfärg borde givetvis alla kunna göra det. Med andra ord vill hon att även hela Afrika ska ha det lika mysigt och kunna checka in på sina huvudstäders flygplatser bärandes enbart en kaffe latte och en flygbiljett för bekväm transport till ett bättre liv i Sverige på svenska skattebetalares bekostnad. Hennes nuvarande sysselsättning är att studera för att bli Anders Lindgrens arvtagare. Min profetia är antingen ett karriärsbyte eller långvarig arbetslöshet. Den marknaden känns ganska mättad och irrelevant för återstoden av hennes liv.
Ibland ställer jag mig den filosofiska frågan hur det kunde gå så snett. Varför är våra politiker och den stora majoriteten av MSM- företrädarna så naiva, hjärndöda och verklighetsförnekande? Varför tillåter väljarna att vansinnet fortgår? En genuin nyfikenhet från min sida där jag verkligen försöker att förstå skillnaderna mellan min egen och omgivningens lägesanalys. Hur kan skillnaderna vara så stora? Hur är det möjligt liksom?
DN levererar i alla fall en delförklaring till vansinnet i form av en debattartikel från en kvinnlig 90-talist. Här beskriver hon hur hon reser från Sverige till Bryssel med passet i bakfickan och flygbiljetten i ena handen och en kaffe latte i den andra. Eftersom hon kan resa på detta komfortabla vis på grund av sin nationalitet och hudfärg borde givetvis alla kunna göra det. Med andra ord vill hon att även hela Afrika ska ha det lika mysigt och kunna checka in på sina huvudstäders flygplatser bärandes enbart en kaffe latte och en flygbiljett för bekväm transport till ett bättre liv i Sverige på svenska skattebetalares bekostnad. Hennes nuvarande sysselsättning är att studera för att bli Anders Lindgrens arvtagare. Min profetia är antingen ett karriärsbyte eller långvarig arbetslöshet. Den marknaden känns ganska mättad och irrelevant för återstoden av hennes liv.
Delvis handlar det om det moderna Sveriges främlingskap för Europa, version 2.0. Det är ju ett gammalt skämt att Sverige vill vara USA:s 51:a delstat, våra politiker och medieproffs drömmer om Chicago och New York, Svensson ser på amerikanska tv-serier, standup och filmer, i princip aldrig franska eller italienska, och USA är ständigt närvarande som jämförelseobjekt i svensk media och svensk debatt. De flesta svenskar (i alla fall från medelklassen och uppåt) projicerar sig halvt omedvetet mot bilden av det hägrande USA och vill att jänkarna ska gilla just oss, hela rasifieringsdebatten är inlånad från over there osv.
Numera kan man förvisso svänga sig med EU-pass och ha euro i plånboken när man reser utomlands, men intresset för europeisk kultur, politik eller historia är i stort sett lika med noll (UK räknas inte, britterna ser inte sig själva som européer och vi ser dem inte heller så). I det läget blir det förstås så att Sverige vill visa Europa hur det egentligen ska vara, och man identifierar sig genom en halvförstådd bild av hur Amerika fungerar och tänker. Att USA har en helt annan historia och helt andra slags förutsättningar och inre problem struntar Svenne Banan i - och DN, SVT, Expressen eller skolan gör i stort sett inget för att råda bot på detta.
Den gränslösa humanismen som under decennier propagerats av det mediala och politiska etablissemanget har byggt på att den inte kräver några uppoffringar (för storstädernas medelklass ).
När alltfler samhällsgrupper nu får stå tillbaka p.g.a. asylkaoset som kryper allt närmare medelklassens privilegierade tillvaro tvingar framför allt MPs gränslöshet debattörer och skribenter att motvilligt, som i Marteus ovannämnda ledare om den skuttande verklighetsfrånvände Fridolin, erkänna att gränser faktiskt existerar och specificera var de går.
På Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps hemsida publiceras veckovis en nationell lägesbild av flyktingsituationen. Det är beklämmande läsning, särskilt den sista meningen i följande stycke från vecka 45 :
"Generellt utgör ansvaret för att ta emot ensamkommande barn den största belastningen för kommunerna. Kvaliteten på utredningar blir lidande och barnens boendesituation kan inte alltid följas upp. Barn som inte är asylsökande men också behöver stöd från socialtjänsten prioriteras ned trots sin sårbarhet." https://www.msb.se/sv/Om-MSB/Nyheter...bild-vecka-45/
Detta är akilleshälen i det mångkulturalistiska projektet. Den snedvridna prioriteringen drabbar nu mängder av utsatta men även de yrkesgrupper som måste fatta beslut om att t.ex. skicka tillbaka barn till övergrepp och misär eftersom platserna redan är upptagna.
Det är en tragedi, både för dem som söker sig hit och blir måltavlor för det hat detta kommer att väcka, och för våra allra mest utsatta medborgare. Att svikas av andra på ett personligt plan är som bekant en del av livet men att som medborgare svikas av det samhälle som skulle skydda en när allt annat fallerar skakar människor i grunden. Det ska inte ens förekomma i ett modernt samhälle.
Det blir sannolikt också slutet för propagandan i medier och politiken när verkligheten obönhörligt kommer ikapp Fridolins fantasi.
Det här var ju alldeles förtjusande läsning! Afabladet har bett utländska journalister uttala sig om Sveriges flyktingpolitik och - situation. Rubriken och det allmänna omdömet lyder 'Sverige brakar samman'. Är det här afabladets sätt att via bulvaner framföra kritik mot pågående systemkollaps månntro? Rasiststpämpeln lyser i alla fall med sin frånvaro. Läsning rekommenderas verkligen.
Ur svensk synvinkel är detta osolidariskt och egoistiskt. Ty alltid såg vi oss som bättre än alla andra trots att svensk flyktingpolitik handlar mer om det önskvärda än om det möjliga, på unikt vis blandar samman äkta medkänsla och verklighetsfrämmande storvulenhet. Man vill fast kan inte, ignorerar dock att man inte kan därför att man vill. Men då världen handlar om att kunna och inte om att vilja, måste man till sist ge upp vad man vill, men inte kan.
Man kan dock notera att media lyckats väl i sin kampanj, något krismedvetande finns inte att uppbringa bland gemene man, SD sjunker aningens i dagens demoskop. Sverige är de facto slut. Och svenskarna bryr sig inte, de rattar in idol och fyller på chipsskålen. Finns det någon mer lyckad kampanj att jämföra med någonstans någonsin? Eller är det genetiken? Finns ju fog att bli bedrövad.
Nej, det är tveksamt om detta hade kunnat genomföras i ett land med mindre foglig befolkning än Sveriges. Vi är ett land där majoriteten har vänsteråsikter i större eller mindre mån, litar på att staten löser problemet och lydigt följer vad tidningar och myndigheter säger åt dem. Jag har hittills stött på en enda person i bekantskapskretsen som är allvarligt orolig för vad som ska hända. Resten bryr sig inte och är mer oroliga och ömmande för de "flyktingar" som väller in.
Och i en (i papperstidningen) stort uppslagen opinionsundersökning tvingas DN konstatera att den genom den stora propagandafestivalen omsvängda opinionen mot flyktingmottagandet, nu svängt tillbaka igen och är starkare än tidigare.
Och på ledarplats tänker Anna Fahl på döden som kom till Blomberg i form av en invandrad mördare. Samma Fahl som vid propagandaoffensivens hetaste punkt jublade att nu vänder det!
Hur politiker och media hanterar invandrar/flyktingsfrågan och hur en stor majoritet av folket stödjer eller indirekt stödjer engagemanget uppfattning (i och med de inte vågar yttra vad dem faktiskt tycker och röstar på gamla vanliga partier) påminner om Norrmalmsregleringen under 45, 50, 60 och 70-talen. Rättar mig gärna om jag har fel. Visst var det så politiker och media ägde samma uppfattning i början av Norrmalmsregleringen och media eldade/hejade på politikerna i rivningsprocessen? Anledningen till rivningarna var gamla kvarteren inte passade in i en modern stadskärna. Liknade tongångar hörs idag angående invandrar/flyktingsfrågan. En homogen befolkning är omodernt och passar inte in i bilden hur ett modernt land ska ser ut utan ett modernt land ska vara mångkulturell.
Richard Swartz strör onekligen salt i öppna hjärtan:
Citat:
Det är anmärkningsvärt. Plötsligt befinner sig Sverige i sällskap med Grekland och Italien, två hopplöst överansträngda (och högst ogina) frontstater. Klassens primus har hamnat i hjälpklass; ett pinsamt nederlag kan tyckas, om vi svenskar inte hade varit så okänsliga för vad andra kallar ansiktsförlust.
Citat:
Värre ändå är att det svenska dilemmat inte möts av någon större förståelse. Som Grekland och Italien har vi inga olyckliga geografiska omständigheter att skylla på; alldeles frivilligt har vi försatt oss i knipa och förväntar oss nu hjälp från andra EU-stater som med sin egen praxis redan visat vad de tycker om svensk flyktingpolitik. Inte ens med sympati lär die dummen Schweden kunna räkna.
Citat:
Så uppfattas det i hela Europa, men särskilt av EU:s östeuropeiska medlemmar. Det bör inte förvåna oss. Där kastade man nyss av sig kommunismen och inrättade sig i etniskt ”rena” nationalstater. Det har till och med kostat blod. Gick inte Jugoslavien under därför att alla ville ha sin egen nationalstat, brutalt gjorde sig av med egna minoriteter eller själv inte längre ville vara någon? Var inte ungrare och rumäner mycket nära att i Transsylvanien följa det jugoslaviska exemplet? Sprack inte Tjeckoslovakien, om också utan blod, i två nationalstater? Har inte Estland och Lettland stora problem med sina ryska invånare?
Citat:
Men vem kan på allvar tro att de per dekret skulle vara redo att ta emot nya minoriteter i form av flyktingar, dessutom från helt främmande kulturer? Som om de inte redan hade nog med sina romer, detta notoriskt olösbara minoritetsproblem där heller ingen integration tycks möjlig?
Citat:
Ur svensk synvinkel är detta osolidariskt och egoistiskt. Ty alltid såg vi oss som bättre än alla andra trots att svensk flyktingpolitik handlar mer om det önskvärda än om det möjliga, på unikt vis blandar samman äkta medkänsla och verklighetsfrämmande storvulenhet. Man vill fast kan inte, ignorerar dock att man inte kan därför att man vill. Men då världen handlar om att kunna och inte om att vilja, måste man till sist ge upp vad man vill, men inte kan.
Verkligheten har så nått i kapp Sverige. Den yttrar sig som en svällande flyktingström utan ände i sikte, där strömmen som drivved för med sig också problem vi länge lyckats undertrycka. Snart lär vi därför få uppleva de förträngda problemens återkomst, en diskussion om antal, kostnader och inte minst om vem som egentligen är flykting och vem inte.
NB: min fetning ovan.
Swartz är DN:s djävulens advokat, om inte det demokratiska alibi som lättingen Hanne Kjöller tycks ha frångått rollen som.
Eftersom Sverige är förlorat så är det överstatlighet som Swartz och många på tråden spekulerat kring. Men vilken räddning kan komma ur det? En inbromsning av det förfall som ändå pågår? Med växande alienation, rotlöshet, brandskattning, tvivelaktiga mandat och en globaliseringsagenda som vill infiltrera varje aspekt av livet, i det offentliga rummet och i privatlivets härd? Kanske är inte ett mer fullständigt sammanbrott ett så uselt alternativ, för en nystart bara institutionerna och rudimenten för en nationellt grundad stat kan etableras; är det inbördekrig som måste föregå en sådan utveckling? Ett lindrigare alternativ är massrepatriering, men säg den politiska kraft som kan få till stånd en sådan. Samhällskontraktet kommer obönhörligen att skrivas om, frågan är bara vilken kontroll och tanke som dikterar de ändliga resursernas kompromisser. Som ekonomen Jörnmark skrev häromdagen (tidigare på tråden länkad artikel i GP) så har välfärden hybris; "den" ville för mycket. Swartz gör en liknande observation beträffande den självutnämnda, humanitära stormakten.
---
Pro-MSM som Sydsvenskan vänder, på galgbackens femöring:
Citat:
Åtminstone vad gäller bördelättnad kan regeringen sannolikt slå alla förhoppningar om substantiell hjälp från övriga EU ur hågen. Den solidaritet som borde finnas inom EU existerar inte. Var och en är sig själv närmast. Överenskommelser rinner ut i sanden. Regler följs inte.
Dublinförordningen, som säger att asylsökande ska söka asyl i första EU-land de anländer till, är satt ur spel.
Schengensamarbetet, som utgår från att de som reser in i EU kontrolleras vid unionens yttre gräns, fungerar inte.
Läget är ohållbart. Verkligheten är inte vad någon som står för en generös asylpolitik vill att den ska vara, men det är utifrån denna verklighet svenska politiker måste agera. Och agera snabbt.
Vad som lett till den rådande situationen törs ledaren emellertid inte skriva. Att stämma i bäcken med bondförnuftet var för fotriktigt för Pro-MSM:s mondäna posörer.
Och i en (i papperstidningen) stort uppslagen opinionsundersökning tvingas DN konstatera att den genom den stora propagandafestivalen omsvängda opinionen mot flyktingmottagandet, nu svängt tillbaka igen och är starkare än tidigare.
Notera att 38 % av 18-29 åringar tycker att Sverige ska ta in fler eller betydligt fler än idag, bara 30% vill att Sverige ska ta emot färre
Sverige är förlorat, jag tvivlar inte längre på det. Det är besvärliga tider som väntar oss. Fördelen med ett sammanbrott är dock att många migranter nog kommer att lämna Sverige när staten inte längre kan försörja de - då finns det liksom inte mycket kvar för dem här.
Man kan ju alltid hoppas...
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
