Alltid irriterande när uppenbart obildade resonerar med sig själv. Lena Andersson förutsätter att framtida människor kommer att förundras över vår primitiva moral om stat och privat ägande.
För det första så uppkom demokrati på grund av ekonomiska intressen och för det andra är grupptänkande en del av vår biologi. Det är genom att göra våld på dessa självklarheter som Lena Andersson artikel ska läsas. Demokrati innebär inte frihet, utan friheter. Dessa två begrepp är inte liktydiga. Med friheter menas att man har vissa friheter mot att regler finns och som måste följas. Ett klassiskt exempel är det sociala kontraktet: jag arbetar och skänker en del av min lön till staten som i motprestation skyddar mig och mina ägodelar. Förutsättningen är att alla i samhället agerar på samma sätt.
Den altruistiska frihet Andersson förespråkar förutsätter ett tvång: ett uppoffrande av vissa men inte av andra. Det verkar hon inte begripa. Mångkulturprojektet innebär ett förtryck av den svenska kulturen och ett bejakande av alla andras. Så även kostnaden för detta vansinne. De som jobbar betalar in stora summor skattemedel till en välfärd som de arbetande inte får ta allt mindre del av. Vad är det som är så fantastiskt bra med detta?
Instämmer. Men, jag skulle tro, att Lena Andersson helt förkastar, att "de som jobbar betalar in stora summor skattemedel till en välfärd som de arbetande inte får ta allt mindre del av". Hon skriver (i den rätt röriga texten):
Citat:
Ursprungligen postat av Lena Andersson i DN
I och med att mänskliga rättigheter skiftade ... till den pliktburna rätten att få ett gott liv som någon därmed är skyldig att förse rättighetsinnehavaren med, banades också oavsiktligt väg för en ny sorts stamtänkande, nationalismens stamtänkande. Och med det möjligheten att utestänga främlingar för att skydda den egna stammen.
Anderssons slutsats är förmodligen att någon inbetalning av skattemedel inte bör ske... eftersom välfärdstaten enl. Andersson banar "väg för en ny sorts stamtänkande". (Det är oklart om Andersson vill ha någon skattefinansierad stat alls.)
Ja, Sverige är en bostadsrättsförening, men idén om nationalstaten är något som Andersson framställer som en produkt av en samhällsordning som i framtiden kommer att betraktas som något som grottmän höll på med:
Men varför begränsa denna okränkbara rätt till människor? Djur måste också ha rätten att röra sig helt fritt på det sätt som de finner naturligt. Den enda rimliga liberala hållningen måste vara att släppa ut alla sällskaps-, djurparks- och betesdjur. Det är primitivt att begränsa deras rörlighet. Rågången mellan djur och människor är en antik tankefigur som hör hemma i bibeln. Och varför ska vi vara begränsade till att uträtta våra behov på anvisade toaletter? Så otroligt viktorianskt och bakåtsträvande.
Att strippa bort allting utom den rena principen på det här sättet skulle, överfört på rättsamhället, leda till att man argumenterar för att det enda perfekt rättssäkra vore att slopa alla straff. Det är det enda sättet på vilket vi kan garantera att ingen oskyldig döms.
I Anderssons utopia springer älgar, björnar, seriemördare, rumänska tiggare, talibaner och tibetaner om varandra på Stockholms gator och bestämmer själva var de ska skita och vem de ska döda. Och det roligaste av allt är att hon tror att detta gör henne hypermodern.
Apropå "privata klubbar" är det exakt det argument som användes i en studie av invandringens effekter i Kanada:
First, most Canadians are happy to live with the welfare state that redistributes income from the rich to the poor, be they the unemployed, the sick, or the elderly. But the transfers to immigrants are altogether different from those to needy Canadians. Until they arrive at our borders, immigrants are foreigners and not part of the Canadian social contract that guides the welfare state provisions. Immigrants are only here because we allow them to come, so that the fiscal burdens they impose can be attributed to our deliberate decision to allow them to become landed immigrants. By the same token, we are free to stop these fiscal burdens on ourselves if we choose to do so either by changing immigration policies or by severely limiting immigrants’ access to the benefits of the welfare state.
Second, it is important to consider that Canadians have the right to limit access to the country’s social institutions, income, and wealth that they and their ancestors have created. In a sense, Canada is like a private club (Gibson, 2009), whose members have the right to exclude others from sharing in its benefits without proper compensation to existing members. Clubs do not allow non-members just to enter the premises and use the facilities. Nor do they allow individual members to grant the free use of club privileges to outsiders just because it suits them. What is right for clubs in the minds of most Canadians should also be right for Canada.
Edit: Puckfemma eller nåt.
Klubbliknelsen vid nationalstaten är passande. En samtidig företeelse, oavsett nationalstatens styrka som den högsta organiserande nivån för samhörighet och lojalitet, är de "klubbar" som enklaviseringen innebär i och med massinvandringen, med samtidigt låga trösklar eller ringa krav på motprestation, till Sverige. Det är med norsk hjälp som spegeln hålls upp och låter oss påminnas om parallellsamhällets utbrytarnationer, enklaverna, i Sverige; Aftenposten gör ett nedslag i Södertälje:
- Vi bor alle i samme by, men ikke i samme verden
Citat:
En kommune utenfor Stockholm er Oslo-politiets skrekkeksempel på integrering som går skeis.
Citat:
- Jeg vokste opp i Ronna. Det var fint den gang, forteller kriminalinspektør Ove Nilsson når han viser oss rundt i bydelen. Vi ser ikke snurten av noen som ligner på "Medelsvensson" i gatebildet.
- Her i Ronna bor både gjerningsmennene og ofrene deres. Her ligger kirkene deres, som også er innblandet i kriminalitet. Det er kirkene som knytter dem sammen.
Citat:
Den kristenortodokse gruppen begynte etableringen på slutten av 1960-tallet. Først kom tre-fire slekter. Så ble det familiegjenforening, og så kom det enda flere flyktninger fra det samme området. Etter Irak-krigen kom det mange.
Alle assyrere på flukt ville til Södertälje. Det var jo der de hadde sine slektninger og venner fra før. De søkte mot den kjente tryggheten. Nå er de 30.000 i den lille byen.
Citat:
Ved ett av bordene sitter det en yngre mann som gir inntrykk av å ha en mer åpen holdning til andre folkegrupper. Det er Rimon Melkemichel (36). Han jobber i sikkerhetsbransjen, var tidligere fotballspiller på høyt nivå, men nå trener han kampsport på fritiden. Foreldrene kom i 1975, selv er han født i Sverige og har bodd i Ronna hele sitt liv. Men også han er kritisk til utviklingen han er vitne til.
- Svensker er svake. Det er faktisk helt sant. Nordmenn og dansker er mye mer kritiske, og det skal dere være glad for. Den svenske identiteten vil være borte i løpet av 20-30 år. Folk som kommer til Sverige trenger jo ikke engang lære seg svensk, sier han.
Citat:
- De som kommer, får velge bosted. Södertälje trekker til seg kristne fra Midt-Østen. Her har de slekt og åndsfrender. Et stort problem for et lite samfunn. På ti år har vi tatt imot 9000 flyktninger, blant annet etter Irak-krigen. Hvis man regner på dette i forhold til folketallet, ville det vært som om Sverige som nasjon hadde tatt imot en million i det samme tidsrommet, sier Andreae.
Ja, men det har ju Sverige också gjort, de så kallade familjeåterföreningarna inkluderade. Och kommer att upprepa enligt prognosen de närmaste 5-10 åren.
Citat:
I år har Sverige sagt ja til å ta imot 95.000 flyktninger. Over halvparten kommer fra Syria som et resultat av krigen. Det er grunn til å tro at mange av de kristne, syriske flyktningene vil søke seg til nettopp Södertälje. Det er en utbredt oppfatning at kommunen er befolkningsgruppens nye hovedsete. Men ordfører Boel Godner fra Sosialdemokratene frykter ikke situasjonen.
Citat:
- Hvor mange kan dere ta imot?
- Det kommer an på hvor mange kriger som finnes i verden. Jeg skulle ønske flere land gjorde som oss i Sverige, sier Godner.
NB: min fetning ovan.
Det svenska perspektivet, "klubben", äger således ingen relevans eller påverkansmöjlighet, enligt kommunsossen Godner. Passande namn för en nyttig...
Sedan följer ett reportage om den ortodoxa kyrkans samröre med den maffialiknande kriminaliteten utgående från Södertälje, som är något av huvudstad för syrianer/assyrier.
Artikeln är en pärla, ett koncentrat av fakta värda att citera. Marginaltexten ger den utomståendes spegling av den enklaviserade, kriminella klubben:
Citat:
Politirapporten "Oslo 2022 Fremtidens kriminalitetsutfordringer i Oslo" advarer mot en utvikling av parallellsamfunn, og kaller situasjonen i Södertälje "et parallellsamfunn som fungerer tilnærmet som en egen stat i staten. De har egne institusjoner, normer, lover og regler som har større betydning og innvirkning på folks liv enn de grunnverdiene som gjelder i Sverige".
Lite värdegrundsarbete att uträtta för politikerna?
Det var längesen jag läste något liknande i svenska MSM, men det har förekommit. Jag tror det var senast i samband med någon av de historiskt dyra rättegångarna och brottsärendena i Södertälje. Men dessa journalistiska reportage är enstaka lystringsrop i det kontinuerliga skvalet av propaganda och vardagens lunk. Öar i den eroderande flodströmmen. Kommunpolitikern i Södertälje verkar inställd på att fogligt låta invånarna sluka mer problem, avhängigt "hur många krig som finns i världen". Att sluta sig till en sundare politik utifrån årtiondens facit låter sig inte göra på kommunpolitisk nivå. Ej heller på rikspolitisk nivå eller tjänstemannanivå, vilket utdraget ur Thord Erikssons artikel i Dagens Samhälle häromdagen gav en vink om:
Det saknas på medienivån ännu förmågan att gå från problembeskrivning till åtgärdspaket. Åtgärdsförslagen är legio vad det gäller en ökad gränslöshet, men till att etablera ett annat narrativ med tillhörande åtgärdsförslag är en bit bort ännu. För att inte tala om latensen på den politiska nivån, som knappt ännu börjat nalkas problembeskrivningen. Stor risk för torftiga och kontraproduktiva halvmesyrer, slag i luften, som sedan kommer att tas som exempel på att "åtstramningar" inte hjälper? De "klyftor" och "utanförskap" som Sjuklövern föresatt sig att bekämpa - enligt läpparnas bekännelser i alla fall - har de aktivt åstadkommit genom sina beslut.
Expressen verkar sen en tid köra två spår:
1) Journalister som hetsar mot och hänger ut invandringskritiker (samarbete med RG etc),
2) Ledarskribenter (Dahlberg, Marteus) som är lite av invandringskritiker och/eller byter fot.
Kanske är det så att man försöker bredda målgruppen (det går ju inte så bra för Expressen, väl?). Man känner av konkurrensen från invandringskritiska medier på nätet, man vet att opinionen inte är särskilt invandringsbejakande så man testar en annan linje för att se vad som händer? Men för att inte riskera att åka dit och få nazistämpeln så kör man vidare med PK-inlägg. Schizofreni för att överleva ekonomiskt. Det här reportaget kan handla om det.
Att det finns en kluvenhet handlar nog snarare om att det inte finns någon ambition att driva en enhetlig linje för opinionsjournalistiken och nyhetsjournalistiken. I liberal presstradition låter man alla möjliga och omöjliga komma till tals. Bilan Osman, Lars Lindström, Ulf Nilsson, David Baas, Anna Dahlberg... de har lite eller inget gemensamt och Mattsson har inga problem med att hänga ut SD:are och förespråka minskad invandring på samma dag.
__________________
Senast redigerad av CrispyKreem 2015-05-16 kl. 13:27.
Expressen verkar sen en tid köra två spår:
1) Journalister som hetsar mot och hänger ut invandringskritiker (samarbete med RG etc),
2) Ledarskribenter (Dahlberg, Marteus) som är lite av invandringskritiker och/eller byter fot.
Kanske är det så att man försöker bredda målgruppen (det går ju inte så bra för Expressen, väl?). Man känner av konkurrensen från invandringskritiska medier på nätet, man vet att opinionen inte är särskilt invandringsbejakande så man testar en annan linje för att se vad som händer? Men för att inte riskera att åka dit och få nazistämpeln så kör man vidare med PK-inlägg. Schizofreni för att överleva ekonomiskt. Det här reportaget kan handla om det.
Är inte det bara en illustration över borgerliga tidningars eviga problem, nämligen att ledarredaktionen är borgerlig samtidigt som nyhets- och kulturredaktionen är vänster?
Som att människor inte grupperar sig i vi-mot-dom om man upphäver nationella gemenskaper. Bara att kolla på romerna, deras grupplojalitet och deras obefintliga lojalitet till värdstaterna... i Anderssons utopia kommer det att skapas tusentals liknande grupper... som efter blodiga krig kommer att kontrollera geografiska områden... och inom dessa komma på att det kanske vore praktiskt att organisera sig och kanske skapa, tja, nationalstater, för att ordna gemensam välfärd och gemensamt försvar?
Anderssons tänkande i den här frågan är infantilt och hör hemma bland tonåringar. Egentligen slöseri med tid att ens bemöta. Men en tanke jag fick var det du skriver här och som kanske övergår Anderssons horisont: om vi tar bort statens gränser kommer nationerna att bli ännu starkare än förr. Utan starka stater med gränser och skatteunderlag, sociala säkerhetsnät och omfördelning kommer grupper, kollektiv, samhörighet att bli viktigare än någonsin. Man söker sig till sina likar (utom de söderbor som föredrar "olika") baserat på nationalitet, etnicitet, i vissa fall religion, de man förstår sig på och kan kommunicera med. Det är vad som händer redan nu i Sverige pga massinvandringen, vi har på ett par decennier fått mycket mer mer segregering, rasmedvetenhet, nationalism, social polarisering, särlagstiftning osv. Ta bort gränserna helt så kommer allt det där att öka. Andersson borde läsa nyliberalen Robert Nozicks bok Anarki stat och utopi där han går igenom det troliga händelseförloppet därefter: de som sluter sig samman vill ha en stat som kan hålla ordning.
Instämmer. Men, jag skulle tro, att Lena Andersson helt förkastar, att "de som jobbar betalar in stora summor skattemedel till en välfärd som de arbetande inte får ta allt mindre del av". Hon skriver (i den rätt röriga texten):
Anderssons slutsats är förmodligen att någon inbetalning av skattemedel inte bör ske... eftersom välfärdstaten enl. Andersson banar "väg för en ny sorts stamtänkande". (Det är oklart om Andersson vill ha någon skattefinansierad stat alls.)
Andersson kan ibland briljera, men det är uppenbart att här vet hon inte ens själv vad hon vill. Det kan gå bra om man ska recensera en bok, men att medvetet vara oklar när man behandlar mycket konkreta företeelser är att diskvalificera sig själv. Har man inte klart för sig skillnaderna i frihet och friheter bör man inte stoltsera men sin okunskap.
I dagens Dagens Nyheter finns en osignerad ledare angående de tiggande zigenarna. Ledaren visar enligt min mening prov på en av grundorsakerna till den intellektuella låsningen när det gäller inte bara tiggande zigenare och hur dessa behandlas i både debatten och den praktiska politiken, utan egentligen när det gäller hela mångkulturprojektet.
Dagens ledare i Sveriges största morgontidningen har som sin utgångspunkt tanken om offret. Man lyckas med konststycket att inte vara svartvita genom att konstatera, att även en människohandlande zigenarboss i egenskap av zigenare, kan vara både offer för diskriminering hemma i Rumänien, samtidigt som han är en förövare när han tvingar sina egna fränder att sitta i snöslasket på Stockholms gator och tigga och sedan snor det hoptiggda från dem han tvingar tigga. För mig är detta ingen revolutionerande tanke, men är det uppenbarligen för Dagens Nyheters ledarredaktion, att den som i ett sammanhang är förtryckt, i ett annat är förtryckaren.
Egentligen ska man väl berömma Dagens Nyheter för att man äntligen övergett fantiserandet på ledarsidan, som nådde sin höjdpunkten med historien om de lömska brandmännen i Boden, och nu övergått till att i viss mån kommentera Nutidssverige på ett sätt som stämmer någorlunda överens med verkligheten. Men problemet med Dagens Nyheter och även övrig media, det är att man är fast i offer- contra förtryckartänkandet. Det enda Dagens Nyheter egentligen gör, det är att konstatera det uppenbara, nämligen att världen inte på ett korrekt sätt kan beskrivas utifrån ett svartvitt, eller med andra ord dualistiskt, perspektiv. Den som är förövare i ett sammanhang, kan faktiskt vara offer i ett annat sammanhang. Men spontant vet ju alla vettiga människor detta. Den insikten är varken ny eller originell. Därför har jag svårt att berömma Dagens Nyheter för att man där lyckats förstå det alla andra redan fattar.
Det misstag Dagens Nyheter och andra i debatten om mångkulturen gör, inte bara specifikt gällande tiggande zigenare, det är just som sagt att man hakar upp sig på offer/förtryckare, eller med andra ord att man trots en allt mer korrekt beskrivning av verkligheten, inte förmår lämna tankefiguren om världen som bestående av bara över- och underordnade och att detta sätt att tänka är det som ska styra vad man gör och då inte minst vad svenska staten gör.
Det man bör göra, är så klart att se på varje individ och hans eller hennes gärningar, helt frikopplat från vilken roll han eller hon intar i den dualistiska världen av offer och förtryckare. En orättfärdig gärning är orättfärdig även när den begås av ett i den dualistiska världen offer. Och ska som sådan betraktas och bedömas. Men Dagens Nyheter, tillsammans med andra, förmår inte se så på saken. Offerrollen i det dualistiska världsskådningssystemet, hindrar varje tanke på att faktiskt göra nåt praktiskt. Offerrollen ger tiggaren carte blanche att ägna sig åt allsköns ljusskygg verksamhet. Man har på vissa håll inom media lyckats släpa sig fram till att beskriva tiggeriet, och andra delar av mångkulturen, på ett något sån när korrekt sätt. Men några åtgärder har man ännu inte lyckats nämna. Detta tycker jag är tydligt beaktar man Dagens Nyheters ledares slutkläm. Man konstaterar. Men där tar det slut. Idéer på åtgärder har man inte. Eller i vart fall tystnar man, upplever man sig stå inför avgivandet av sådana.
Citat:
Eget armod kan givetvis aldrig rättfärdiga människohandel. Men efter de senaste årens polarisering behövs en mer nyanserad debatt. Alla EU-migranter är inte kriminella, men helt uppenbart finns en kriminalitet kopplad till migrationen. Alla tiggare agerar inte på uppdrag av ligaledare, men vissa gör det. Förövare kan också i någon mån vara offer. Och människor som ses som offer kan i någon mån också vara förövare.
__________________
Senast redigerad av Naranbaatarkhan 2015-05-16 kl. 14:41.
Anledning: rättstavning
Instämmer. Men, jag skulle tro, att Lena Andersson helt förkastar, att "de som jobbar betalar in stora summor skattemedel till en välfärd som de arbetande inte får ta allt mindre del av". Hon skriver (i den rätt röriga texten):
Anderssons slutsats är förmodligen att någon inbetalning av skattemedel inte bör ske... eftersom välfärdstaten enl. Andersson banar "väg för en ny sorts stamtänkande". (Det är oklart om Andersson vill ha någon skattefinansierad stat alls.)
Det är väl i de här tankesnåren rasmusiterna i svensk borgerlighet dväljs. Den individuella atomens fria rörlighet och maximerade självförverklingspotential förutsätts kräva "gränslöshet" av alla slag.
Det högravande idealistiska tänket är att denna frihet på sikt och globalt kommer att skapa maximal tillväxt och optimalt resursutnyttjande. "Min frihet och min självcentrering är en del av och förutsättning för en liberal världordning där svält och elände via kapitalistiska mekanismer elimineras", tänker pojk- och flickrumsliberaler i alla åldrar.
Problemet är bara att det krossande av nationalstaten som ses som en förutsättning för detta lyckorike i själva verket förutsätter en globalkommunistisk omfördelningspolitik och offentligfinansierad snedvridning av marknadskrafterna.
Politiskt incitamentsdrivna migrationsströmmar och nyttominimering på en global godhetsmarknad BORDE vara lätt att brännmärka för reformerta borgare som faktiskt tror på det här med - kapitalism.
Han börjar med frågan om vem som är ansvarig för tiggarnas välfärd...
Citat:
Det är motstridiga intressen som gör sig gällande; medlemsstaternas välfärdssystem bygger på en nationell och territoriellt begränsad solidaritet, medan EU:s system bygger på en tanke om ekonomisk integration genom fri rörlighet för personer och ett alltmer fristående och betydelsefullt unionsmedborgarskap.
Denna personrörlighet utmanar nuvarande syn på välfärd och solidaritet. Fri rörlighet för personer slår in en kil i den nationella uppfattningen av vad solidaritet är, vem den är ämnad för och på vilket sätt man ska ”göra rätt för sig”. Vad gäller icke ekonomiskt aktiva EU-migranter finns inte någon direkt ”nytta” i form av skatteinkomster eller erlagda socialavgifter som kommer vistelsestaten till godo, så som följer vid ett arbete. I stället har vi, genom EU-domstolens förståelse av unionsmedborgarskapet, börjat röra oss bort från rena ekonomiska bevekelsegrunder för den fria rörligheten mot en union där unionsmedborgarskapet, med EU-domstolens ord, utgör den ”grundläggande ställningen” oaktat om man är ekonomiskt aktiv eller inte. Men vem ska sörja för dessa EU-medborgare?
...och landar i att vi bör revidera idén om nationalstaten så att vi får ett bättre utgångsläge i huggsexan om de "möjligheter" som "såväl aktiva som icke ekonomiskt aktiva" migranter erbjuder...
Citat:
Medlemsstaterna kommer därför i framtiden, alldeles oavsett dagens hållning, att bli tvingade att börja tävla om arbetskraft genom att erbjuda generösa villkor, däribland attraktiva socialförsäkringar. För att en sådan dragkamp ska bli konstruktiv och hållbar i längden måste den nuvarande idén om en nationalstat revideras och alla migrerande personer, såväl aktiva som icke ekonomiskt aktiva, börja ses som en möjlighet att gemensamt inom EU utveckla hållbara välfärdssystem. Sverige bör därför inte bara se över den svenska välfärdsmodellen utan också ta initiativ till ny lagstiftning på EU-nivå vad avser välfärdsfrågorna och inte fortsatt överlåta ansvaret på EU-domstolen: rättspraxis kan inte fortsatt utgöra basen för en framtida hållbar välfärd inom EU.
De förnekanden och förträngningar (alternativt vulgärargument) som idag präglar toppolitiken är pinsamma. Våra valda ombud behöver kunna diskutera de tunga och problematiska frågorna som är förknippade med att Sverige är ett mycket stort invandringsland och ett land där många ”icke ekonomiskt aktiva EU-migranter” uppehåller sig.
Politikerna bör lämna sjungandet i änglakörer och versläsandet och det högst naturliga och mänskliga gråtandet över världens orättvisor till det civila samhället.
Politiken behöver i stället ägna sig åt att försöka reda ut var solidariteten börjar och slutar och vad den får kosta för de som betalar.
I dagens Dagens Nyheter finns en osignerad ledare angående de tiggande zigenarna. Ledaren visar enligt min mening prov på en av grundorsakerna till den intellektuella låsningen när det gäller inte bara tiggande zigenare och hur dessa behandlas i både debatten och den den praktiska politiken, utan egentligen när det gäller hela mångkulturprojektet.
Dagens ledare i Sveriges största morgontidningen har som sin utgångspunkt tanken om offret. Man lyckas med konststycket att inte vara svartvita genom att konstatera, att även en människohandlande zigenarboss i egenskap av zigenare, kan vara både offer för diskriminering hemma i Rumänien, samtidigt som han är en förövare när han tvingar sina egna fränder att sitta i snöslasket på Stockholms gator och tigga och sedan snor det hoptiggda från med han tvingar tigga. För mig är detta ingen revolutionerande tanke, men är det uppenbarligen för Dagens Nyheters ledarredaktion, att den som i ett sammanhang är förtryckt, i ett annat är förtryckaren.
Egentligen ska man väl berömma Dagens Nyheter för att man äntligen övergett fantiserandet på ledarsidan, som nådde sin höjdpunkten med historien om de lömska brandmännen i Boden, och nu övergått till att i viss mån kommentera Nutidssverige på ett sätt som stämmer någorlunda överens med verkligheten. Men problemet med Dagens Nyheter och även övrig media, det är att man är fast i offer- contra förtryckartänkandet. Det enda Dagens Nyheter egentligen gör, det är att konstatera det uppenbara, nämligen att världen inte på ett korrekt sätt kan beskrivas utifrån ett svartvitt, eller med andra ord dualistiskt, perspektiv. Den som är förövare i ett sammanhang, kan faktiskt vara offer i ett annat sammanhang. Men spontant vet ju alla vettiga människor detta. Den insikten är varken ny eller originell. Därför har jag svårt att berömma Dagens Nyheter för att man där lyckats förstå det alla andra redan fattar.
Det misstag Dagens Nyheter och andra i debatten om mångkulturen, inte bara specifikt gällande tiggande zigenare, det är just som sagt att man hakar upp sig på offer/förtryckare, eller med andra ord att man trots en allt mer korrekt beskrivning av verkligheten, inte förmår lämna tankefiguren om världen som bestående av bara över- och underordnade och att detta sätt att tänka är det som ska styra vad man gör och då inte minst vad svenska staten gör.
Det man bör göra, är så klart att se på varje individ och hans eller hennes gärningar, helt frikopplat från vilken roll han eller hon intar i den dualistiska världen av offer och förtryckare. En orättfärdig gärning är orättfärdig även när den begås av ett i den dualistiska världen offer. Och ska som sådan betraktas och bedömas. Men Dagens Nyheter, tillsammans med andra, förmår inte se så på saken. Offerrollen i det dualistiska världsskådningssystemet, hindrar varje tanke på att faktiskt göra nåt praktiskt. Offerrollen ger tiggaren carte blanche att ägna sig åt allsköns ljusskygg verksamhet. Man har på vissa håll inom media lyckats släpa sig fram till att beskriva tiggeriet, och andra delar av mångkulturen, på ett något sån när korrekt sätt. Men några åtgärder har man ännu lyckats nämna. Detta tycker jag är tydligt beaktar man Dagens Nyheters ledares slutkläm. Man konstaterar. Men där tar det slut. Idéer på åtgärder har man inte. Eller i vart fall tystnar man, upplever man sig stå inför avgivandet av sådana.
Kanske är det helt enkelt så att DN kämpar med sin legitimitet som debattör, vid approprieringen av verkligheten och den för dagen undanskuffade kosmopolitiska kartan. En kameleonts fluktuation inför en påträngande verklighet, medan rörelseriktningen/agendan är mer given?
Som en yttrad insikt, att nämna eller antyda felet i en dikotom uppdelning mellan "offer" och "förövare" är i alla fall en viktig läxa. Sen kan man fylla på med den vuxnes egna ansvar och fria vilja. När det kommer till "omhändertagandet", frälsarkomplexet, Sveriges självpåtagna martyrium, så är det nyttigt att påminnas av så enkla gränsdragningar som begreppen räddningsplikt och understödsplikt, som jag upprepat alltsedan Per Bauhn skrev om dem insiktsfullt i SvD i december. Sverige, dess företrädare, premierar parasitering av understödsförmågan, på bekostnad av svenskarnas intressen och äkta misär i krigsområden och naturkatastrofområden.
Problemet är bara att det krossande av nationalstaten som ses som en förutsättning för detta lyckorike i själva verket förutsätter en globalkommunistisk omfördelningspolitik och offentligfinansierad snedvridning av marknadskrafterna.
Politiskt incitamentsdrivna migrationsströmmar och nyttominimering på en global godhetsmarknad BORDE vara lätt att brännmärka för reformerta borgare som faktiskt tror på det här med - kapitalism.
Lena är Lenin. Rasmus är Marx.
Ja, hållningen borde vara diskvalificerad av det enkla skälet att omfördelningen redan är ett faktum. Att skrota välfärdsstaten/nationalstaten och därmed ensidigt upphäva samhällskontraktet vore ett episkt fall av förskingring. Ska vi backa tillbaka bandet vill jag ha tillbaka all skatt jag betalat utan motsvarande förbrukning av välfärd, samt alla ackumulerade pensionspengar. Kontant.
Kanske är det helt enkelt så att DN kämpar med sin legitimitet som debattör, vid approprieringen av verkligheten och den för dagen undanskuffade kosmopolitiska kartan. En kameleonts fluktuation inför en påträngande verklighet, medan rörelseriktningen/agendan är mer given?
Som en yttrad insikt, att nämna eller antyda felet i en dikotom uppdelning mellan "offer" och "förövare" är i alla fall en viktig läxa. Sen kan man fylla på med den vuxnes egna ansvar och fria vilja. När det kommer till "omhändertagandet", frälsarkomplexet, Sveriges självpåtagna martyrium, så är det nyttigt att påminnas av så enkla gränsdragningar som begreppen räddningsplikt och understödsplikt, som jag upprepat alltsedan Per Bauhn skrev om dem insiktsfullt i SvD i december. Sverige, dess företrädare, premierar parasitering av understödsförmågan, på bekostnad av svenskarnas intressen och äkta misär i krigsområden och naturkatastrofområden.
Tror inte att DN upplever det som att man kämpar med sin legitimitet. Men självklart är det det DN gör. DN har sedan länge lämnat varje anständighet bakom sig, när det gäller debatten. Man inbillar sig att man fortfarande sätter agendan, men i dag är man faktiskt den som mest hela tiden står där på perrongen och håller på att missa tåget. Ändock är man fortfarande den enskilt största agendasättande aktören inom svensk media. Därför, trots sin alltmer tydliga senkommenhet, är det av vikt att hålla koll på dem. DN appellerr fortfarande till dem som allt mer missar tåget. Och de är inte få i dagens Sverige.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
