Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Sitter och lapar propagandan i SVT Rapport just nu.
Grekerna väljer ett vänster(extremt) parti som t ex bara för några år sedan var inblandad i våldsamma upplopp.
Och detta vänster(extrema) parti söker koalition med ett högerparti som i mina öron låter ungefär som svenska SD... är inte det fantastiskt?! Tänk er Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna skulle blida regering tillsammans..... Sjöstedt som statsminister och Åkesson som försvarsminister, kanske
Fast nu tonar Rapports reporter ned det högerextrema, det heter bara höger numera, och att de vill minska invandringen till Grekland nämns bara som en bisats liksom. Komiskt att betrakta.
Går ju inte annat än att hånle åt vår kära medias slingrande kring faktumet att i Grekland kan vänstern bilda regering tillsammans med nationalister, medan i Sverige kan inte vårt eget sk konservativa statsbärarparti ens ta i SD med tång (trots att detta skulle skapat egen majoritet för Alliansen för tid och evighet).
Sjöstedt gillar också den "grekiska lösningen" http://www.dn.se/nyheter/politik/sam...-for-sjostedt/ Hmmm... letar efter ett ord.... vänta, ja så klart är det ordet hyckleri. Hyckleri, Sjöstedt, hyckleri...

Jag får hålla med Lampros här. Det finns trådar för agendasättande journalistik där man kan diskutera mainstream-medias metoder för att driva sin agenda.
Ska tråden handla om mediakrig så borde det åtminstone finnas lite upphettade känslor i det krig man beskriver. Allmänt ryggdunkande inom media är legio och ointressant.

Inlägg som handlar om FN och svensk rapportering av hatbrott flyttade till (FB) FN-rapport: Hatbrotten ökar
/Mod.

Många inlägg här i tråden handlar som bekant om etablissemangets totala ovilja till sanning och rent spel. Att helhjärtat försvara det vansinne som är den rådande svenska migrationspolitiken tycks över huvud taget inte möjligt utan att förtiga fakta, dribbla med siffror och – om det krävs – blåljuga. Ideologi går före förnuft, övertygelsen om den egna sakens förträfflighet är så stark att om kartan inte stämmer med verkligheten så ritar man om kartan och fortsätter på den inslagna vägen.

Det är den ena sidan av saken. Men jag undrar om inte mycket av det vi ser också är ett uttryck för massmediernas kidnappning av tanken och samtalet, och ett exempel på en långt gången fiktionalisering av verkligheten. Det är ett växelspel mellan politiker och journalister, men initiativet och makten ligger i allt väsentligt hos de senare som de förra tvingas följa om de vill vinna inflytande.

Svenska journalister har snickrat på den mångkulturella berättelsen i minst tre-fyra decennier och vägrar överge den för några som helst sidospår. Med hjälp av en urstark självsuggestion kan berättelsen hållas vid liv och stå pall för det mesta: terrordåd, gettoisering, demografisk urartning, bidragsberoende, antisemitism, usel kvinnosyn, en offentlig sektor i fritt fall, inskränkningar av demokratin.

Fiktionen ser ju helt annorlunda ut. Där är värdena omvända. Människor från Afrika och Mellanöstern berikar det lite stela och kyliga landet i norr. De för med sig spännande kultur och levnadsvanor, introducerar maträtter vi "lär oss att älska". De är också en ekonomisk tillgång. På längre sikt är de "en investering", på kortare sikt kan de rädda kvar vårdcentraler och skolor på den avfolkade landsbygden. Bara integrationen tar fart så kommer dessa människomassor att försörja sig själva i princip samma utsträckning som svenskarna. Bostadsbristen är visserligen stor men vi löser det genom att helt smidigt bygga bort den på några års tid. Etc.

Fiktionen och berättelsen har tagit över. Ju mer den förnekas, desto hårdare ska den präntas in (P1:s extrema offensiv i den här frågan det senaste året är talande i sammanhanget). En särskild journalistisk genre ägnas rentav åt att misstänkliggöra och hetsa mot de element i samhället som förhåller sig avvaktande eller kritiskt till fiktionen och vill lägga den jämte hårda fakta och siffror och se hur den klarar en sådan jämförelse (de behöver inte ens ha några onda avsikter med det, vill bara ha transparens). Inte bara Sverigedemokraterna och deras väljare ses i denna genre som en fiende, utan alla från höger till vänster som ens antyder den minsta invändning mot perspektivet. Berättelsen ska vara ohotad.

Hur bryter vi fiktionaliseringen av det svenska samhället? Hur kan vi slippa ifrån monoberättelsen?

Genom att:

. arbeta aktivt och inte reaktivt

. som Sverigevänner föra fram vår egen vision av ett bättre samhälle

. inte låta sig styras av indignation och uppgivenhet utan istället uppamma sin vilja

. inte passivt upprepa absurditeterna i MSM:s berättelse

. hellre låta PK-ismen rasa ut än att himla med ögonen inför "senaste dumt"

Och för den här tråden specifikt: spegla det minimum av öppning, alternativa röster och avvikande analys som trots allt förekommer. Dock med en nykter attityd; bara för att MSM upplåter plats för ännu en "ledare lagom" betyder inte att PK-ismen kommer att dö över en natt.

Det går sakta nu, och nymedia går halvknackigt (jämfört med vad vissa, inklusive jag, trodde 2013-2014). Men regimen är så absurt materialistisk, nihilistisk och dekadent så varje steg framåt för Sverige- och frihetsvännerna är värt att uppmärksamma. Varje steg framåt för sans och måtta, provitism, självbestämmanderätt och traditionell svensk identitet gör stor marginalnytta. Därför är jag optimist gällande utvecklingen.

Jag tänkte precis skriva ett långt inlägg här men så slog det mig att man bara bör svara på primärt två frågor;

1. Vem/vilka äger företagen som skriver berättelsen?

2. Finns det en röd tråd bland de personer som äger dessa företag? ( ej uppenbara ting som makt, inflytande och pengar ).

Man kan omöjligen ta itu med din frågeställning på ett genuint sätt utan att adressera denna minst sagt minerade mark.

Att problemet är helt och hållet ensidigt eller simpelt tänker jag dock inte för en stund påstå, men vi bör tala klarspråk och gå på roten till problemet först. Sedan kan man diskutera diverse teorier om hur någonting kan eller bör vara, men just nu finns det alldeles för rigida strukturer och förutsättningar på plats för att verklig förändring skall vara möjlig, såvida man INTE diskuterar denna röda tråd.

Jag tror att du har rätt i mycket av det du skriver, men tror också att det kan finnas ett slags terapeutiskt behov att hålla upp en skrattspegel åt de allra mest galna inslagen i denna fars. Det kan ibland göra att det blir mer reaktivt än aktivt men kan i bästa fall också ha en mobiliserande verkan. En helt och hållet taktisk kamp tycks svår att få till (säger inte heller att du tror att det skulle vara möjligt), givet de olika förutsättningarna bland dem som för den.

Svaret på din första fråga vet vi ju. Svaret på den andra frågan är förstås mer komplext: jag tror att det är ganska jämnt skägg mellan en urartad och tanklös "humanism" (som ser varje människa, varje befolkningsgrupp som helig och okränkbar och betraktar alla typer av hierarkier som utslag för fascism) och en genuint ond nyliberalism som i mångkulturen ser sin chans att äntligen få söndra och härska på allvar. Någon röd tråd däremellan blir nog svår att hitta, även om debattretoriken har vissa överlappande fält. Godhetsvänstern borde inse att de går nyliberalers ärenden.

Har sen morden i Paris kollat många svenska tidningars ledarsidor. Varje dag. Man slutade dock ganska snart att skriva om parismorden. Mord som riktigt snart börjat kännas gamla här hemma i Sverige. Visst är det märkligt hur de mest hemska nidingsdåd snabbt blir gårdagens nyheter och därmed enligt svensk medielogik helt ointressanta? Visst är det ett intressant fenomen?


Nåja, även om jämförelsen mellan många olika tidningar inte egentligen gett nåt att skriva om, är det roligt att ha läst ett antal tidningar som jag viste fanns, men inte mer. En sådan är Norrskensflamman, numera bara Flamman. Tänkte jag skulle skriva lite om vad jag där läst och hur det kan ställas i relation till mediekrikget om månkulturen. Det hela är lite komiskt. Och avsett bara som en liten lättsam betraktelse, satt i relation till mycket annat som skrivigts i denna utmärkta tråd.


Det är nämligen så att Flamman inte bara skriver om matbristen i Venezuela som påstås bero på illasinnade kapitalisters olagliga hamstrande, och dessutom inte finns eftersom matministeriet i landet kan bevisa att köttkonsumtionen det senaste året stigit från 11 till 26 kilogram. Per person får man förmoda. Så är det minsann. Nej Flammans redaktion skriver också om hårdpop. Bland annat har man skrivigt om nång popgrupp som tagit sig namnet Manowar, vilket allombekant är det samma som örlogsfartyg, Enligt Flamman är dessa Manowar Sverigedemokrater. För de är krigshetsare och manschauvinister. Manowar är helt enkelt onda. Visserligen är de amerikaner och vet inget om SD, men SD:are är de. Flamman blir dock svaret skyldiga, när en arg kvinnlig läsare, som förutom att vara uttalad antirasist, vad nu det är för nåt, också tycker om militärisk hårdpop. Den kvinnliga spisaren av militärisk hårdpop, är jättearg. Flamman faller genast till föga och berömmer kvinnan för att stå upp för hårdpopen.


Det hela är lite gulligt att läsa. Nästan mysigt. Mediekriget om mångkulturen förs på så många plan. Mellan olika tidningar. Internt inom olika tidningar. Mellan olika tidningars läsare och mellan tidningarna och deras läsare. Man blandar till och med in Manowar, krigsmusikanterna, och använder dessa som slagträn i mediekriget. Inte för att jag tror Flamman når en större läsekrets, men lite kul att läsa är det faktiskt, om stackars Manowar som av kommunisterna på Flamman oombedda och helt oförskyllt, ges en roll i det svenska mediekriget om mångkulturen. I det svenska mediekriget enrolleras helt oskyldiga musikanter. Visserligen gav Flamman efter för kritiken, men ändå, ingen går säker för kombattanterna i detta svneska krig. Inte ens amerikanska musiker.


Finns att läsa här: http://www.flamman.se/manowar-ar-inte-sd-musik, för den som är nyfiken.

Som lampros beskriver det ungefär. Det gäller att fullt ut införliva att Mediekriget om mångkulturen i huvudsak är en intern uppgörelse inom gammel- och lögnmedia och närliggande diskurser. Vad som sker där angår inte kritiker på annat sätt än att det ger information om vad som sysselsätter motståndaren intellektuellt. Den kan också användas för att t.ex. justera den egna argumentationen eller appropriera deras begrepp (människor som tigger/de sittande/papperslösa/separatism/mångfald) för att göra dem obrukbara eller införliva dem i en systemkritisk begreppsapparat. Eller så kan man exploatera deras diskussioner för sin egen idéutveckling.

För att parafrasera den amerikanska oavhängighetsförklaringen så håller vi våra sanningar för uppenbara. Det finns inget behov av att gå i polemik. Framförallt inte på deras spelplan. Det finns egentligen bara en fråga man behöver ställa sig i förhållande till MSM: Kommer jag genom mitt handlande att gynna den här tidningen, hemsidan eller TV-kanalen ekonomiskt, prestigemässigt, i antal klick eller på något annat sätt? Är svaret på den frågan ja eller troligen, avstå. För du vill väl inte bidra till att rädda eländet?

I någon grad avvecklar MSM-narrativet sig självt. För de flesta människor finns en gräns när skillnaden mellan narrativ och verklighet blir så uppenbar, ap-bizarrt galen och den kognitiva dissonansen så intensiv att det det helt enkelt brister. Var den gränsen går är helt individuellt och beror på personens själsliga och psykologiska disposition. Intressant nog verkar slutstationen i den förändringsprocessen vara både binär och irreversibel. Det går liksom inte att bli dum igen. Uppenbarligen har bortåt en femtedel av de betalande passagerarna ombord på M/S Sverige börjat titta nervöst efter vägen till utgången och räddningsvästarna. Det beror inte på att de läst gammelmedia.

Ingen som noterat detta än? Det här måste väl ändå vara en bomb modell större i mediakriget med tanke på vilka som röstar fram resultatet. Det är inte ADHD-ungarna som brukar kapa omröstningar på nätet, utan regelrätta spelare i mediakriget som fäller avgörandet. Dessutom halkar juden Wolo ner rejält från förra årets förstaplats, har agendasnyftandet haft sin tid nu?

"Jimmie Åkesson viktigaste opinionsbildaren."

Citat:

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har utsetts till Sveriges viktigaste opinionsbildare. Han får tätplatsen på den lista som varje år sedan 1974 ställs samman av tidskriften DSM. Jimmie Åkesson kom dessutom som nummer ett med mycket bred marginal. Han fick nästan dubbelt så många röster som tvåan, Lena Mellin, Aftonbladet. Jimmie Åkesson fick 1 114 röstpoäng. Lena Mellin fick 614.

http://snaphanen.dk/2015/01/27/jimmi...onsbildaren-2/

Inlägg om folkpartiets integrationspolitiska utspel flyttade hit:
(FB) Partipolitiska förslag på invandrings-/integrationspolitiska reformer

// mod