Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Intressant att "intolerans" mäts i inställning till att få muslimer som grannar, ingifta eller vårdgivare. Om forskarna frågat om andra minoriteter som buddhister, katoliker, japaner, koreaner, indier osv så hade förmodligen svaren sett lite annorlunda ut. Och det hade varit svårare att dra "intolerans" som slutsats. För faktum är att gruppen muslimer är problematisk, både på internationell nivå med massmord dagligen, och inom landet med aggressiva kränkta fundamentalister, krav på särrättigheter mm. Att Islams varumärke inte står särskilt högt i kurs har inte bara med fördomar och fantasier att göra. Man kunde tänka sig en motsvarande undersökning riktad mot den grupp forskarna själva tillhör (medelklass, universitetsutbildad, pk) med frågan vad de skulle tycka om att få sverigepartister som släktingar, katoliker som grannar eller livets-ordare, sverigedemokrater, nationalister som vårdgivare osv.

Så asså atte... Det är nog en ganska så universell känsla hos alla folk och inget man bara kan finna hos inskränkta SD-bönder. Men bara den sistnämnda gruppen ska stigmatiseras.

Detta är ju den enda verkligt strukturella rasismen som finns i Sverige - den mot svenskarna. Den är inte bara socialt utbredd och accepterad intill osynligt självklart allmängods, den är också institutionaliserad och lagstadgad. Skattefinansierad och byråkratiserad.

Särsynen på vita svenskar är den norm som normkritiken inte når - alltså en verklig norm. En verkligt bärande struktur som hotar riva samhällsordningen om den prövas.

Det är ju en sak att "våga" diskutera den svenske pappans preferenser för sin dotter - men kring den judiske faderns lika separatism och chauvinism kring den egna identiteten finns en riktig vägg av skyddande, normerande pansarglas. En riktig hierarki och stratifiering grundad på härkomst och blodsband.

Detta är ju den enda verkligt strukturella rasismen som finns i Sverige - den mot svenskarna. Den är inte bara socialt utbredd och accepterad intill osynligt självklart allmängods, den är också institutionaliserad och lagstadgad. Lika skattefinansierad och byråkratiserad som en gång Statens institut för rasbiologi.

Särsynen på vita svenskar är den norm som normkritiken inte når - alltså en verklig norm. En verkligt bärande struktur som hotar riva samhällsordningen om den prövas.

Det är ju en sak att "våga" diskutera den svenske pappans preferenser för sin dotter - men kring den judiske faderns lika separatism och chauvinism kring den egna identiteten finns en riktig vägg av skyddande, normerande pansarglas. En riktig hierarki och stratifiering grundad på härkomst och blodsmystik.

Det som var intressant med diskussionen i Agenda var att Henrik Oskarsson (en av de två statsvetarna) erkände att det råder en stor diskrepans mellan samhällseliten och den vanliga befolkningen i synen på invandringsfrågan. Det brukar aldrig komma fram normalt sett och är väl ett fall framåt för problemformuleringen nu när denna fråga blir allt viktigare i den offentliga debatten. För oss som är intresserade av samhällsforskning var det inget nytt som presenterades, men det brukar vanligtvis inte nämnas i media att svenska folkets åsikter i denna fråga har undersökts lång tid och har konsekvent varit för ett minskat flyktingmottagande.

Det var väldigt befriande att höra danskans svar på vad som skiljer dansk och svensk asylpolitik: Danskar ser det helt enkelt inte som sin plikt att ta emot asylanter. Precis som svenskar inte gjorde det, ända tills det gick en propp någonstans mellan Palme och Westerberg och plötsligt var det vår förbannade skyldighet att rulla denna sisyfossten. Det tar aldrig slut eftersom det alltid är tjafs någonstans i MÖ och Afrika för att olika förgreningar av islam börjar skjuta på varandra för att de är oense om tolkningen av Muhammeds instruktioner om hur man rensar fisk. Och släpper man in dem här tar det ungefär en kvart innan de börjar skrika efter privilegier och klaga över vithetsnorm, rasifiering, islamofobi och gud vet vad. Vänstern hakar genast på kravmaskinerna och gör deras gnäll till politik. Så ytterligare en kvart efter att vi gett förment nödställda en fristad är vi onda vita kolonisatörer som helst ska sticka härifrån.

Kort sagt, heja Danmark.

Stefan Löfvens beslut att utlysa nyval är en fjäder i hatten för Sverigedemokraterna. Eller förresten, inte bara en fjäder i hatten. Det som hände i dag är som en fjäder i hatten, jackpot och julafton för SD.

Inte nog med att SD lyckades tvinga fram en regeringskris, och därmed kunde manifestera att Sverige har gått in i en ny era där den politiska balansen har rubbats. Det var en trofé i sig...Som extra utdelning får Sverigedemokraterna sin våta dröm uppfylld: en folkomröstning om invandringen.

De enda som inte behöver frukta ett nyval är Sverigedemokraterna. De kommer att utnyttja tillfället till att omvandla nyvalet till en folkomröstning om invandringen. Det är en taktik som har potential. Mellan 40 och 50 procent av valmanskåren tycker att det är en bra idé att strama åt invandringen. SD-företrädarna kommer att säga att valet är enkelt. På ena sidan står en budget som inte ens klarade sig genom riksdagen. På andra sidan minskad invandring.

SD har också medvind i opinionen. I SCB:s partisympatiundersökning, som presenterades häromdagen, gick SD fram med 4,3 procentenheter jämfört med SCB:s vårmätning, till 12,4 procent. Det är rekord för SD, och då är det ändå så att SCB traditionellt underskattar SD. Opinionsinstitutet Sentio, som bäst skattade SD i valet, uppmätte SD till 16,4 procent i november.

I min artikel Vad hände med beskeden från M? reflekterade jag över en klok ”förvalsanalys” som tre sedermera moderata ministrar gjorde ett och ett halvt år före riksdagsvalet 2010. De resonerade bland annat kring svenskt medborgarskap som givits på felaktiga grunder (falsk identitet, hot, mutor). Och om att den som får avslag på sin asylansökan enligt lag ska lämna landet och om att fler utländska medborgare som dömts för grova brott ska utvisas. Självklara och legitima, på intet sätt anmärkningsvärda – än mindre ”främlingsfientliga – lag- och rättsenliga synpunkter.

Moderaterna förlorade regeringsmakten. Nyligen blev deras eftervalsanalys klar. I den sägs inte ett ord om den idag svårhanterligt stora inströmningen av asylsökande till Sverige.

I blindo lovade Stefan Löfven talmannen att han hade ett stabilt regeringsalternativ och goda möjligheter att få igenom en budget.

Löfven skrädde inte orden vid presskonferensen nyss. Utan omsvep anklagar han Alliansen för att inte leva upp till sitt löfte att släppa fram ett större block. Det stämmer inte. Alliansen har släppt fram Löfven, trots att hans regeringsalternativ inte består av det större blocket utan endast av S och MP, dvs en regering som i väljarstöd räknat är mindre än Alliansen.

En fälld budget och en avgång från Löfvens sida hade i nuläget rensat förhandlingsbordet och gjort förutsättningarna för en ärligt menad inbjudan bättre. Istället stänger Löfven nu dessa dörrar och går på full konfrontation. Det är oerhört märkligt och tyder på att statsministern helt enkelt saknar is i magen. Den omtalade förhandlingsvanan framstår allt mer som en skröna. Och när Löfven under presskonferensen börjar kampanjsvamla om de rödgrönas marginella skattesänkning för pensionärer griper man efter skämskudden. Är det ett omtugg av detta som S och MP tror ska stoppa SD:s framfart? Herregud.

Och som grädde på moset berättar Löfven och Gustav Fridolin att S och MP även i den kommande valrörelsen ämnar ha skilda valkampanjer – trots att de kampanjar med samma budgetförslag. Ja, du hörde rätt. Det som nyss fällts.

Från SvD idag. Mer reflektion än man är van vid i svensk dagspress.

De två journalisterna från Danmark och Norge menade att Sverige ligger 10-15 år efter övriga Skandinavien i den här frågan. Det ligger nog mycket i det. Vad man kan säga relativt säkert är att inget land i Norden, eller övriga Europa för den delen, kommer anamma Sveriges migrationspolitik inom de närmsta årtiondena. Det är väl enbart svenska politiker och journalister som inte har förstått det än. Sverige spelar Bror Duktig inför en internationell publik som inte bryr sig det minsta.

Integrations- och migrationsfrågan växte i betydelse under andra halvan av mandatperioden. Fler och fler upplevde att det finns problem med hur integrationen fungerar.

Situationen är här tveeggad, dels finns en opinion för minskad invandring, dels en opinion som oroar sig för tilltagande främlingsfientlighet.

Totalt sett bidrog migrationsdebatten och Sverigedemokraternas växande stöd till en negativ bild av utvecklingen i Sverige, något som drabbade Moderaterna extra hårt i egenskap av största regeringsparti. I brist på tydliga sakpolitiska konflikter i andra frågor, så som jobben, kom integrationsfrågan att få en betydande roll under hela valrörelsen.

En majoritet av väljarna stödjer den nuvarande migrationspolitiken och vill inte begränsa invandringen på det sätt som Sverigedemokraterna vill. Samtidigt upplever många väljare att det finns stora problem med hur integrationen fungerar. Debatten i valet 2014 speglade inte detta utan handlade nästan uteslutande om migrationsfrågan och storleken på mottagandet. Diskussionen kom därmed i stor utsträckning att kretsa kring Sverigedemokraterna, och hur de andrapartierna förhöll sig till dem. Integrationen och de faktiska utmaningar och problem som många människor upplevde hamnade i skymundan, och lyftes i liten utsträckning av media och av de etablerade partierna under valrörelsen.

Moderaterna är ett parti som står för ett öppet Sverige präglat av mångfald och tolerans. Under regeringstiden har Moderaterna tillsammans med övriga Alliansen och Miljöpartiet ökat mottagandet och liberaliserat migrationspolitiken. Moderaterna är samtidigt ett parti som står för arbetslinjen och att alla människor som kommer hit ska komma in i samhället och kunna försörja sig själva. Att minska utanförskapet är en grundbult i den nya moderata politiken. Här finns stora utmaningar och partiet har vid flera tillfällen under regeringstiden försökt lyfta integrationspolitiska förslag, men debattläget, särskilt i media, har gjort det mycket svårt. Diskussionen kom i stället att handla om hur dessa
förslag förhöll sig till Sverigedemokraternas politik.

Sett innan regeringstiden har Moderaterna varit ett parti som länge diskuterat och lyft upp problem med till exempel den lägre andelen sysselsatta bland utrikes födda. Lösningen har i dessa fall inte varit att minska migrationen utan att hitta lösningar för att öka integrationen, det vill säga jobb och språkinlärning.

Moderaterna bör ha med sig att anledningarna till att de väljare som tidigare röstat på Moderaterna valt Sverigedemokraterna, utöver invandringspolitiken, är att Sverigedemokraterna positionerat sig bland annat i pensionsfrågan, jaktfrågan och lag och rätt. Det finns också inslag av det som brukar kallas ”missnöjesröstning”. Däremot kände de väljarna ett starkt förtroende för Moderaternas företrädare och bland de som valde Sverigedemokraterna finns den största andel väljare som ångrar sin röst, cirka en av tio.

Undersökningar visar att de flesta väljare som bytte parti från Moderaterna till Sverigedemokraterna gjorde det långt innan valrörelsen började. Det tyder på att vad som hände de fyra sista veckorna, inklusive valupptakten med ”öppna era hjärtan”-talet sannolikt hade lite inverkan på denna grupp väljare då missnöjet med regeringen och Moderaterna hade vuxit under en längre tid.