Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Det är välkommet med röster som efterlyser en sansad och någorlunda objektiv beskrivning av SD i motsats till exempelvis Lars Lindströms monomana och vulgära hatkrönikor. Det sagt så gör en svala ingen sommar men jag antar att man får vara tacksam för det lilla.

Ronge berör i sin text ett av de mest svårforcerade terrängavsnitten i mediekriget om mångkulturen.

"Den bästa frågan som ställdes, som verkade göra Åkesson mest trängd, var när Hedenmo frågade vad Åkesson själv skulle ha gjort om han och hans familj satt i ett stekhett och primitivt flyktingläger
- skulle inte han också försöka komma till Sverige?".

Frågor av det slaget är i själva verket både ointressanta och uttjatade. Lik förbannat utgår mediernas hantering av invandringsfrågor i Sverige från frågeställningar av just den typen. Ett annat exempel i samma genre är Expressens reportageserie "Det nya landet". Ytterligare ett exempel är det arketypiska utvisningsreportaget.

Det är naturligtvis fullt möjligt att begripa sig på presumtiva invandrares önskemål om att komma till Sverige samtidigt som man inser att det faktiskt finns gränser för hur många invandrare det här landet kan ta sig an. Det märks dock inte i den svenska debatten.

Individfokuserad livsvärldshermeneutik och argumentum ad Hibo är norm när svenska massmedier ska skriva om och debattera invandring. Det ska handla om utlänningar och deras känslor innan de befinner sig i Sverige, när de befinner sig i Sverige och när de mot sin vilja lämnat Sverige. Vi anmodas att ta ställning till personer. Inte till politik. Inte till hur landet ska fungera. Abdi är jättesnäll/jätteduktig på MMA/jättesjuk/jättegömd/jätteduktig i skolan och har jättemånga kompisar i Ormträsk. Leila bor i ett stekhett flyktingläger i Libanon, arbetar ute på åkrarna och vill gå i skolan. Vill du inte att Abdi ska få stanna i Ormträsk eller att Leila och hennes familj ska få en lägenhet och skattefinansierad välfärd i Botkyrka? Hävdar du att Sverige inte kan ta emot hur många personer som helst utan att det får negativa effekter? Om du mot förmodan inte är en nazist så är du helt säkert främlingsfientlig som tycker så?

Vi väntar fortfarande på att medierna ska behandla invandringspolitik ur det mottagande samhällets perspektiv och på systemnivå. Vill vi verkligen det här? Vad innebär det här för oss, vårt samhälle och vår ekonomi? Ärliga och konsekvensneutrala beskrivningar av Åkesson och SD är önskvärt. Den nyvakna diskussionen om invandringens kostnader också. Den diskussionen utgår fortfarande från främlingens perspektiv. Det vill säga hur Sverige och svenskarnas resurser ska mobiliseras för att härbärgera och försörja massor av asyl- och anhöriginvandrare. Det är först när debatten rör sig bortom det perspektivet som insatserna stiger och det blir drag under galoscherna.

Frågan är vad som kan tänkas utlösa ett sådant paradigmskifte?

Ja, fascism används nu nära nog som universalbegrepp för de som inte är anpassliga till "allas lika värde" eller bara är allmänt uppkäftiga. Litet som i filmen Tillsammans: https://www.youtube.com/watch?v=ps_MPAUAXvk


Det som sker samtidigt är att Hübinette et al gör är att normalisera det de kallar "fascister". Om en majoritet av svenskarna är fascister, jag då kan det ju inte vara så farligt, för grannen Helge är en genomtrevlig karl och hon Stina i närbutiken är alltid så glad, så då kan det inte vara så farligt. Detta är förstås dåligt eftersom det inte är bra för samhället om fascism normaliseras, men bra på det sättet att Hübinette och Arnstad inte längre har något fungerande skällsord för att stigmatisera svenskar med.

Det som både rasifierade, fascismjägare och allmänt de svenskkritiska gör, är att de normaliserar svenskheten, svenskarnas behov av att bo tillsammans och kollapsen för det mångkulturella experimentet. Mångkultur blir med nödvändighet i själva verket parallella monokulturer, där mycket litet kontakt i sidled återfinns. Resultatet blir: Svensk monokultur - När folket självt får välja!

Det där får mig att fundera en del. Den högmoderna svensken har varit en person utan minne, en statsindividualist rastlöst på väg framåt in i en ständigt modernare framtid. Det där fungerade så länge det svenska nationalmoderna projektet rullade på mellan 1932-1982. När globaliseringen och mångkulturen underminerade förutsättningarna för det projektet hände något. Jag är övertygad om att den högmoderna svenskheten började dö under 90-talskrisen. Sedan dess har det varit liberalglobalistisk mångkultur för hela slanten med en underström av identitetskris och fantomsmärtor på grund av alla de rottrådar som kapats under ett halvt århundrade. Priftis har rätt i att en del svenskar tittar tillbaka. Andra tittar framåt och försöker ta ut kompassriktningen för en ny svenskhet i ett mångetniskt samhälle. Det mesta talar för att det blir fråga om någon variant på etnopluralism.

Priftis försök att besvärja fram den högmoderna svenskens gränslösa vilja till framsteg och framtid för att bygga en postnationell och mångkulturell svenskhet tror jag inte ett ögonblick på. Den andan dog omkring 1991-1994. Dessutom är Priftis samhällsprojekt inte modernistiskt-universiellt kodat med sin identitetspolitik, ekonomiskt-sociala förfall, etnifierade underklass och kraftiga segregation.

Det där är som du mycket riktigt påpekar ett slags version av Månas slagdänga.

Men texten verkar trött. När svenskarna inte har uppfattat det fantastiska i allt vad mångkulturen har att erbjuda - efter alla dessa år av möten och propaganda - så kommer ett rop på hjälp från mångkulturalisten.

Det är en version av Månas ord men också en version på "det handlar inte om etnicitet, det handlar om klass." Fast här heter det centrum-periferi.

Ropet på hjälp (och tecknet på trötthet), när allt det fantastiska tycks ha gått svensken förbi, är detta: "känn samhörighet." Inget mer än så. Och så lite retorik om att allt det gamla faktiskt inte skall tänkas på för det är ju... gammalt och Den Nya Tiden är här. Och allt vad den för med sig är omöjligt att hejda.

Jag snubblade över något riktigt obehagligt idag som verkligen exemplifierar vad vi kallar mediakriget.

Ivar Arpi, som någon så träffande beskrev som ett rumsrent flashbackinlägg, skrev en mycket läsvärd artikel i Dagens Samhälle:
http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/b...mokratin-10363

Likt varje person med självbevarelsedrift så gör man därför reklam för sin artikel på twitter för att sprida den. På det svarar Po Tidholm följande:
https://twitter.com/PoTidholm/status/504901269774147584

Jag rekommenderar samtliga att klicka på länken ovan och läsa konversationen. Pos mästrande funderingar är inget annat än en åsiktskommissarie som tydligt visar att detta beteende inte accepteras och att Ivar skall veta att de noga håller ögonen på honom. Exempel:
Att Po dessutom trivialiserar hotet från de vänsterextrema spiller mer vatten på kvarnen.

Bonus: Gästspel av doktor Arnstad!

Det har du ju alldeles rätt i. Framtiden har krympt och Priftis vision Måna 1.1 har inte särskilt mycket lyskraft. Det enda man har att lova den svenska publiken är högre skatter, fler och allt mer främmande invandrare, fler utanförskapsområden, fler och argare rasifierade kroppar, en mer uppskruvad mångfaldspanegyrik och som pièce de résistance får svensken erbjudandet om att avskaffa sin etnokulturella identitet för att i stället uppgå i mångfalden. Förutom att vara en väldigt trött vision känns det också som ett mycket ointressant och kränkande erbjudande. Nej tack Marcus Priftis- det eldvattnet och de glaspärlorna får du försöka med någon annanstans.

Skulle vara intressant att höra hur det ska gå till rent konkret. Här säger man ju rakt upp och ner att ansvaret inte kan ligga på privilegierade medborgare, alltså svenskar. Hur ska då staten gå in och tvångsintegrera oss i mångkulturen? Är det någon som kommer ihåg hur det lät på Monas tid? Då var det väl mer snack om att "vi" måste gå ut och välkomna våra nya vänner och på det viset automatiskt kulturberikas. Men nu är det alltså samhället.

Haha. "Periferin". Han tror alltså att Sverige är en stor smältdegel och att det tyvärr blivit kvar några smulor på kanten som inte blandats ner med resten än. Då är det nog läge att åka på Sverigeturné och upptäcka att styrkeförhållandet är det rakt motsatta. 95% periferi och några små kontaktytor i mitten där blandning och utbyte faktiskt sker.

Den för mig okända förmågan Carina Bergfeldt ikläder sig i en Aftonbladet-krönika rollen av good cop i den ljudisolerade förhörslokal i källarplanet där Sverigedemokratiska väljare in spe förvaras.

Istället för de vanliga kommandovrålen så kommer Carina med en kopp varmt kaffe och cigarett, vinklar ned det bländande sökarljuset och lägger en hand på min axel innan hon med mjuk, överseende röst säger:

"Sverigedemokrat - jag tror inte att du är rasist"


Spontant tar jag nästan till lipen över denna oväntade empati och medhållet min politiska analys aldrig tidigare fått - men jag är fortfarande strykrädd när jag plirar upp mot Carina som tänder cigaretten:


Hon nickar inkännande och jag vill ropa: Ja! Jag är ju snäll egentligen - inte ondskefull! Det var ju bara grytan jag ville röra om i - inte hata alla människor bara för att de kommer från andra länder! Bara de som förstör!


Jag skakar på huvudet - nu när jag är sedd och bekräftad som en BRA PERSON kan jag ju inte beblanda mig med våldsverkande, skuldsatta lättingar! Jag är bättre än så - eller hur Carina?


Eftersom jag inte bara är en BRA PERSON utan dessutom vill se mig som en KLOK MÄNNISKA fylls jag av tvivel och dräneras på självförtroende. Men bara ett flyktigt ögonblick - för är det en sak som är säker så är det ju att just mina problem ingalunda avhjälps av att välja det absolut sämsta alternativet. Uttryckt på det sättet verkar det rentav befängt att ens fundera på att rösta SD. Hur kunde jag vara så dum?

Tack Carina!

Oyto, du skulle kunna bli hyllad dussindeckarförfattare.

Edit: går det inte att lägga till en avancerad parallelhistoria från andra världskriget, med någon nazist som genomgår samma metamorfos som din huvudperson? Förläggaren (alltid judisk) älskar sådant!

KDU:s Sara Skyttedal skriver nu att Sverige måste begränsa flyktingmottagandet. Hon har alldeles säkert talat med Göran Hägglund innan hon skrev den här artikeln. Kanske fick hon rent av i uppdrag av Hägglund att skriva den. En annan möjlighet är att DN har beställt artikeln av Hägglund och att han då gett uppdraget till Sara Skyttedal. DN kanske vill ha en debatt om detta för att de förstår att invandringspolitiken kommer att kollapsa om max ett år, och att man vill kunna byta åsikt på ett smidigt sätt.

Ingen bör glömma hur föraktfull den neokonservativa Sara Skyttedal varit mot SD de senaste åren. Det enda som är förbluffande vad gäller superkarriäristen Skyttedal är att hon valde loserpartiet KD istället för Moderaterna som kanske överlever tills hon är 40 år, eller så. KD kommer förhoppningsvis att försvinna från svensk politik efter höstens val. Och i så fall kan man hoppas att det svenska folket slipper en av sina mest ondsinta plågoandar, Sara Skyttedal.

http://www.dn.se/debatt/vi-maste-bor...et-flyktingar/

Först hårdare straff och nu minskat flyktingmottagande. Inget kommer givetvis inträffa.