Början på ett mediakrig om mångkulturen?

En sak som slagit mig när jag diskuterar politik med makthavare i informella sammanhang är att de regelmässigt är väldigt mycket mer nyanserade och eftertänksamma när kameran är avstängd än när den är påslagen.

I politiken finns naturligtvis många svåra dilemman. Skenbart självklara ”goda” åtgärder kan vara praktiskt omöjliga, och beslutsfattare tvingas välja från beska menyer där alla rätter har mer eller mindre oattraktiva egenskaper. Vilken erfaren politiker som helst kan vittna om dessa våndor. Men, tillägger de sedan. Det här är ju svårt att förklara för folk. De skulle inte förstå. Och därför låter det som det låter när kameran slås på igen.

Jag kom att tänka på det här mönstret förra veckan. Det här är egentligen inget särskilt kontroversiellt, försäkrade integrationsminister Erik Ullenhag när en ny studie av arbetslösheten bland utrikesfödda presenterades i ett seminarium på tankesmedjan Fores. Och Sverige är faktiskt på rätt väg, fler utrikesfödda kommer i arbete nu.

Det är nationalekonomen Andreas Bergh som har jämfört länderskillnaderna i sysselsättning och arbetslöshet bland utrikes- och inrikesfödda. Problemet är numera välbekant. Sverige kombinerar en ovanligt stor asylinvandring med en ovanligt dålig förmåga att jobbintegrera de nyanlända. Hur förklarar man det mönstret?

Redan när boken gavs ut i USA för första gången 1940 ändrade man titeln till And then there were none ”...och så var de bara en”. USA har en svart befolkning som inte gillade att bli kallade för förnedrande slavord. Samtidigt konsekvensändrade man såklart i själva texten också.

Britterna var mer ståndaktiga i sin rasism, och övergav originaltiteln först 1985.

Först 2014 anslöt sig så Sverige till den civiliserade världen.

Det var, om ni frågar mig, hög tid.

Men det får man väl inte säga i det här landet längre.