Jag tjöt som en stucken gris i slutet på Big Fish.
Jag tror att det var en kombination av att farsan var på väg att dö och att hans son fick reda på att det hans far hade berättat om i sitt liv var sant. Det blev för mycket på något vis.
Titanic och Green Mile har jag också börjat lipat under likaså i tecknade Tarzan när hans gorillastyvpappa trillar av pinn.
Aldrig gråtit när jag sett en film, även om jag tycker att vissa varit sorgliga.. det går liksom inte när det inte är verklighet :/
Dock var man nära många gånger när man var liten unge.. men i vuxna livet har man aldrig ens varit nära.. kanske man blir mer känslokall som äldre?
Kan inget annat än att hålla med. Inte ens om filmen är verklighetsbaserad och sorlig. Inte ens de filmer då 9/10 gråter har jag bölat. Det är som du säger bara en film. Kanske har jag svårt för att komma in i filmen och sätta mig in i hur personen känner sig eller nåt i den stilen.
Sitter man med många andra personer kan det bli jobbigt, men vafan, tjejerna älskar det. Och dessutom är det fruktansvärt skönt att gråta, speciellt om man sällan gör det annars. Ofta händer det att man verkligen försöker pressa fram tårar, då det är så avslappnande.
Har bara gråtit till en film i hela mitt 20 åriga liv: Den gröna milen.
Jag har dock också svårt att se djur som dör i filmer, gör mig riktigt ledsen trots att det bara är film.
Har bara gråtit till en film i hela mitt 20 åriga liv: Den gröna milen.
Jag har dock också svårt att se djur som dör i filmer, gör mig riktigt ledsen trots att det bara är film.
Djur som dör eller far illa har jag också svårt för men det brukar snarare leda till att jag mår dåligt och känner människohat.
Jag grinade typ varje dag när jag såg på Baywatch varje eftermiddag ett tag, men det var nog för att jag var så trött efter jobbet jag hade då...ofta under slowmotion-scenerna av någon anledning.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!