Gråter väldigt sällan till filmer och då är det aldrig för att det är sorgligt
utan snarare för att det är vackert. Livet är underbarts slut är tex en
scen ögonen alltid tåras till och då för att det är så otroligt känsloberörande
lyckligt slut. Andra scener jag vet att det börjat bli rörigt i huvudet till är
Russel Crowes nobelltal i A beautiful mind, När Frances McDormand pratar
till Peter Stormare i polisbilen i Fargo,... eh.. När Mustafa uppfostrar Simba
och de sedan springer ut och leker på savannen
Vacker musik i bakgrunden hjälper tårarna också.