Citat:
Riktigt, riktigt bra inlägg. En typisk manlig tolkning 
Det vore en manlig dröm om alla kvinnor levde och gav efter för viljan att vara ett objekt.
Men du är något på spåren. Det är dubbelt och motstridigt för många, mig själv inkluderad.
Det är så mycket som stämplas som feministiskt engagemang,och andra ideologier som i själva verket handlar om folks personliga önskedrömmar, känslor, projektioner, avund.
Men det är ofta motstridiga känslor,. Menar: man kan ju tycka rent objektivt att objektifiering är trist och begränsande. Men alla vill ju bli uppskattade. Även den mest inbitna feminist.
Ta tex kroppspositivism. Feta kvinnor slåss för rätten att sluta matas med att de inte duger jämt när de inte klarar att gå ned ( det är jäkligt svårt om man väl blivit överviktig, då hela kroppens mekanismer strävar efter fett-jämviktspunkten, och om denna tidigare satts högt genom övervikt, är det svårt att ändra den inte mekanismen. Så har jag förstått det. Så det blir lite "surt sa räven".
Och lite poänger har de ju, feta människor blir mobbade, avskyddea ringaktade och mycket av detta kommer från skeva ideal, och fettfobi, men det egna solidariska principerna sträcker sig bara till andra feta kvinnor.
Smala kvinnor ska enbart hålla käften och får inte yppa sig, då feta kvinnor alltid har det värst och nåde dem om DE objektifierar sig själva, vill vara snygga på bild. DÅ är det objektifiering minsann och då är ansvaret för ojämlikheten och andra kvinnor oändligt.
Smala kvinnor blir dock också mobbade,anses ha för lite former etc).
Det är nästan tabu att hävda det, men många "fettaktivisters," konton, Karin Kajans och Stina Wollter, anspelar ju på samma vilja att duga, vara objekt. Speciellt fatfluencers, såsom Karin Kajan,som porrar loss rejält emellanåt i kedjor, läder, bar hud,sexiga poser etc. Men då är den viljan att synas och bli uppskattad av en manlig blick plötsligt 'fin" och fettaktisvism.
Tror det finns en hel del avund i det här tjatet om objektifiering. Du ska inte synas, så mår JAG bättre.
Kvinnor har sjukt mycket grejor att ta hand om som vi hela tiden kommer undan med.
Vi är ju så "goda" och kämpar alltid för "alla kvinnors frigörelse, etc.
Ibland önskar jag att tjatet om den manliga blicken vändes inåt i en kvinnlig introspektiv blick: vilja känslor väcker detta hos mig och varför. Vad är det jag försöker maskera som ideologi, när det är ren avund. Tror vi skulle tjäna på att vara ärliga här och erkänna att vi inte är mer komplexa än så. Alla vill få bekräftelse. Läste Lady Dahmers inlägg om Linda Skugge och hon låter som en jätteavundsjuk och bitter dam som moraliskt ondgör sig över LS.
Vad är det feministiska systerskapet i detta?
Samtidigt kan man ju erkänna att det faktiskt kan vara dubbelt,dvs man kan drivas av både motvilja mot objektifiering och sexualisering, porrindustrin OCH av en lust att våga visa sig mer, vara objekt, vara sexig och få cred för sin fysik och kropp, och avund/hat mot kvinnor som lever ut det där.
Det sistnämnda, att vilja duga)se bra ut är grundläggande hos oss människor men trollas magiskt bort i den samtida internfeministiska debatten som obefintligt hos kvinnor.
Det vore en manlig dröm om alla kvinnor levde och gav efter för viljan att vara ett objekt. Men du är något på spåren. Det är dubbelt och motstridigt för många, mig själv inkluderad.
Det är så mycket som stämplas som feministiskt engagemang,och andra ideologier som i själva verket handlar om folks personliga önskedrömmar, känslor, projektioner, avund.
Men det är ofta motstridiga känslor,. Menar: man kan ju tycka rent objektivt att objektifiering är trist och begränsande. Men alla vill ju bli uppskattade. Även den mest inbitna feminist.
Ta tex kroppspositivism. Feta kvinnor slåss för rätten att sluta matas med att de inte duger jämt när de inte klarar att gå ned ( det är jäkligt svårt om man väl blivit överviktig, då hela kroppens mekanismer strävar efter fett-jämviktspunkten, och om denna tidigare satts högt genom övervikt, är det svårt att ändra den inte mekanismen. Så har jag förstått det. Så det blir lite "surt sa räven".
Och lite poänger har de ju, feta människor blir mobbade, avskyddea ringaktade och mycket av detta kommer från skeva ideal, och fettfobi, men det egna solidariska principerna sträcker sig bara till andra feta kvinnor.
Smala kvinnor ska enbart hålla käften och får inte yppa sig, då feta kvinnor alltid har det värst och nåde dem om DE objektifierar sig själva, vill vara snygga på bild. DÅ är det objektifiering minsann och då är ansvaret för ojämlikheten och andra kvinnor oändligt.
Smala kvinnor blir dock också mobbade,anses ha för lite former etc).
Det är nästan tabu att hävda det, men många "fettaktivisters," konton, Karin Kajans och Stina Wollter, anspelar ju på samma vilja att duga, vara objekt. Speciellt fatfluencers, såsom Karin Kajan,som porrar loss rejält emellanåt i kedjor, läder, bar hud,sexiga poser etc. Men då är den viljan att synas och bli uppskattad av en manlig blick plötsligt 'fin" och fettaktisvism.
Tror det finns en hel del avund i det här tjatet om objektifiering. Du ska inte synas, så mår JAG bättre.
Kvinnor har sjukt mycket grejor att ta hand om som vi hela tiden kommer undan med.
Vi är ju så "goda" och kämpar alltid för "alla kvinnors frigörelse, etc.
Ibland önskar jag att tjatet om den manliga blicken vändes inåt i en kvinnlig introspektiv blick: vilja känslor väcker detta hos mig och varför. Vad är det jag försöker maskera som ideologi, när det är ren avund. Tror vi skulle tjäna på att vara ärliga här och erkänna att vi inte är mer komplexa än så. Alla vill få bekräftelse. Läste Lady Dahmers inlägg om Linda Skugge och hon låter som en jätteavundsjuk och bitter dam som moraliskt ondgör sig över LS.
Vad är det feministiska systerskapet i detta?
Samtidigt kan man ju erkänna att det faktiskt kan vara dubbelt,dvs man kan drivas av både motvilja mot objektifiering och sexualisering, porrindustrin OCH av en lust att våga visa sig mer, vara objekt, vara sexig och få cred för sin fysik och kropp, och avund/hat mot kvinnor som lever ut det där.
Det sistnämnda, att vilja duga)se bra ut är grundläggande hos oss människor men trollas magiskt bort i den samtida internfeministiska debatten som obefintligt hos kvinnor.
Jag som man har förstått att kvinnor ofta har störst problem med andra kvinnor, deras livsval, deras åsikter, deras engagemang, osv. Män är inte lika intressanta, "de är som de är" — och ändå kretsar mycket av tankegodset inom feminismens alla grenar kring olika aspekter på samspelet mellan könen. Det åligger männen att förändra sig själva och sitt beteende, så förändras samhället i takt med det. Kvinnorna själva, då? Jag kan tänka mig att en del av besvikelsen bottnar i att en del kvinnor har högre förväntningar på andra kvinnor än de har på män.
