Gissa Bokcitatet

Spot on! Du har ordet.

Tackar. Citaten du delade med dig av gav mersmak att få tummen ur och börja läsa Wa Thiongo.

Ny gåta kommer ikväll.

Nytt citat:

Låt oss njuta av de här planlösa dagarna medan vi kan, uppmanade jag mig, för jag var rädd för någon slags kvick acceleration.
Vid frukosten läste Babette upp alla våra horoskop med sin sagoberättarröst. Jag försökte låta bli att lyssna när hon kom till mitt, även om jag tror att jag ville lyssna, att jag sökte ledtrådar.
På väg till övervåningen efter middagen hörde jag från TV:n: Låt oss sitta i halvlotus och tänka på ryggraden
Några sekunder efter det att jag somnat den kvällen verkade jag falla genom mig själv i en flack hjärtsnörpande dykning. Jag vaknade med ett ryck , stirrade ut i mörkret och förstod att jag hade upplevt den relativt normala muskelsammandragning som kallas sömnmyokloni. Är det så här den kommer, plötsligt, bryskt? Borde inte döden vara ett graciöst svanhopp med vita vingar, så mjukt att ytan inte krusas?

Kanske Boris Vian?

Nej, författaren som eftersöks är yngre och inte fransos.

Har rest bort så har inte boken tillgänglig att citera ur.

Men en ledtråd: Hitlerexpert.

Don DeLillo White Noice?

Exakt så!

Din tur.

Fint!

Då blir det så här:
"(13 maj)
Lider jag av sinnesvillor? Jag hör illa, ser illa, jag är anspänd av väntan, det är sant*… Det är möjligt att jag tar miste, men denna händelse var likafullt skrämmande.
Jag måste ta mig samman och berätta.
Knubben är fortfarande borta, stämningen på arbetet är tryckt, det är tungt att andas här. Jag höll mig mest instängd på mitt rum. På eftermiddagen hände det.
Jag hör sällan av Chefen, fast väggen mellan oss är tunn, han sitter väl stilla vid sitt mahognybord och arbetar. Jag hörde honom inte anlända på morgonen, kanske var han redan på plats när jag kom.
På eftermiddagen tyckte jag mig höra hur han vandrade fram och åter där inne, fram och åter. Mina planer dök upp i minnet som en blixt, men jag lät tanken falla – dörren mellan oss är låst. Bara Chefen har nyckel.
Han vandrade fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag blev slutligen otålig och hostade demonstrativt.
Fotstegen tystnade, det föll mig in att han stod och lyssnade där inne.
Det var länge tyst, men jag kunde inte frigöra mig från den olustiga förnimmelsen, att han stod bak dörren och lyssnade. Hörde jag inte hans andhämtning? Eller var det min egen? Lomhörd, halvblind, hur skulle jag kunna uppfatta detta*… Men övertygelsen och skräcken kände jag."

Sven Delblancs framtidsskildring Moria Land.

Stämmer! Var det så lätt?

Över till dig.

Tack! Nja, det var lätt eftersom jag läst den för inte så många år sedan. Men jag gick till hyllan och bläddrade lite för säkerhets skull.

Återkommer med citat ikväll.