Gissa Bokcitatet

Ja, kom igen nu. Någon får ta upp stafettpinnen eftersom den verkar ha slarvats bort på vägen.

"Varje morgon kommer värden in i mitt rum på tåspetsarna, jag hör hans steg. Och rummet är så långsträckt att det kunde löna sig att åka cykel från dörren till sängen. Min värd lutar sig över mig, vänder sig om och ger tecken åt någon vid dörren och säger:

"Herr Kafka är här."

Och han pekar tre gånger med fingret i luften och sedan går han sin väg igen, långsamt går han mot dörren där värdinnan antagligen räcker honom en plåtbricka med en giffel och en mugg med kaffe, och min värd bär den till mig, och eftersom hans händer darrar, skallrar muggen på brickan. Efter ett sådant uppvaknande föreställer jag mig ibland vad som skulle hända om denne min värd när han kommer och väcker mig meddelade att jag inte var där. Jag skulle bli fruktansvärt skrämd, eftersom de i flera år har anmält min närvaro på detta sätt till minne av den första veckan, då de varje dag bar in frukost till mig och jag inte fanns i sängen."

Jag hoppar ur sängen och lutar mig ut genom fönstret över gatan som över en brunn. Därnere pussar ett blonderat kvinnohuvud en ung pojke, kyssar som pisksnärtar. Och allt detta förs med luftdraget ända upp till min säng.

"Nej backa inte ur, tycker du inte ett dugg om mig längre va?"

Blondinen tigger och ber och bubblor av tystnad stiger mot månen, som gymnastiserar på nattens trapets, genom tre väggar hör jag snarkningar från kocken, som jag bodde ihop med. Varje dag måste jag köpa mjukt bröd, annars skulle jag aldrig ha somnat. Kocken hade en förmåga att snarka så att jag var tvungen att stoppa mjuka brödproppar i öronen, att alltid mura in mig för natten. Nu sträcker blondinen kelsjukt ut sig på en sandhög bredvid katedralen och drar ner pojken över sig. Några kalkdammiga tunnband rullar över de älskande, murarbråten skramlar, men de hör inte. Ett vitt tunnband trillar iväg utefter gatan som en fullmåne. Händerna på Guds Moder är fastcementerade, hon kan inte ens hålla för ögonen på sin lille son.

Så stänger nattklubbarna Figaro, Pavouk, Chapeau Rouge, Romania och Magnet. Någon spyr bakom ett hörn, på torget i gamla stan skriker en medborgare:

"Jag är tjeckoslovak, min herre!"

Och en annan slår honom på käften och säger:

"Och vad är det med det då?"

Under arkaderna skymtar en kvinna, ur hennes näsa flyter blod, som om även hon nyss hade hävdat: Jag är tjeckoslovakiska, min herre! Och mitt på torget släpar en herre i svarta kläder en skön dam i kretongklänning, släpar henne genom en vattenpöl och klagar till himlen:

"Det är just en snygg slampa jag har gift mig med! En riktigt snygg hora!"

Och damen omfamnar hans ben, men den svartklädde mannen sparkar henne ifrån sig och hon lägger sig ner i pölen, hela hon ligger där hopkrupen som ett fotografi i oval ram, hennes hår simmar på den smutsiga ytan som tång. Nu först är mannen i smoking nöjd. Han faller på knä i vattnet, rullar ihop det våta håret till ett vidjeband, vänder den förgråtna kvinnans ansikte mot sig och far med fingret över de älskade dragen, sedan hjälper han henne på fötter, de tar varandra under armen, kysser varandra och går därifrån med långsamma steg som den heliga familjen. De går bort mot det lilla torget, där den svartklädde mannen vid Prinsregenten lyfter handen som om han drog en sabel och ropar till den tomma platsen:

"Anden har segrat över materien."

Sedan kör en spårvagn förbi med några hängda, som dinglar i armarna, en fotgängare faller omkull och vill tända eld på stenläggningen. Över staden står en skrevande, osynlig tjur, det syns bara en skär testikel av honom.

Och uppsyningsmannen stödde sig mot den sönderbrutna sälgen och såg på barnsängen som krönte skrivmaskinshögen, och skyddsängeln drog honom in i färgtrycket och fäste vingar på honom, vingar stora som två vita brudar, och den ingöt också i honom tillfredsställelse över att det var han, uppsyningsmannen, som hade beskyddat en av kvinnorna, precis som på bilden på barnsängen, en gång under den stränga vintern förra året. Hon hade gjorts med barn tvärs igenom taggtrådsstängslet en natt, inte av honom utan av en karl på andra sidan stängslet, och taggtråden hade sargat henne i knävecken och på ryggen, men hennes ögon glänste av tårar. På samma sätt var det en gång på hösten, när en zigenerska hade grävt ett hål från ena sidan stängslet medan någon annan hade grävt ett från andra sidan, kanske en zigenare det också, i alla händelser någon kåt karl, och genom det hålet i jorden blev zigenerskan med barn. Det syntes bara ett hål i jorden under stängslet, det regnade den gången, regnet öste ner, och uppsyningsmannen såg leran som hade krafsats upp på bägge sidorna, och han såg zigenerskan också, hon var nersmutsad över hela kroppen men hennes ögon var fulla av lycka.

Duger det med författaren?

Bohumil Hrabal Kafkárna...

Ja. Citaten var från Hrabals bok Annons om huset där jag inte längre vill bo.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Bohumil_Hrabal

Så här såg författaren ut:
http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/b/b0/Hrabale.jpg


Över till styrlund!

söndag 4/6- 67

Det regnar ute. Fiskmåsarna singlar i en ständig ström upp och ner utanför fönstret. - Hela gräsmattan är full av måsar den ena stunden, nästa ögonblick driver de iväg som ett silvergrått moln uppåt höjden eller bortåt gärdena. Britt och Berit hjälpte mig att klippa gräsmattan i går... Jag har inte hört nyheter än i dag. Funderar på hur "vanligt" folk i Israel känner en sån här söndagsmorgon.

Fredag 26/1 -68
Nu är det färdigt. USA har gaft ett spionfaryg utanför Korea. Det har tagits av koreaner, och de släpper det inte fastän USA skickat sitt aldra största atomdrivna fartyg "Enterprise" dit. Det tror väl att koreanerna då ska släppa Pueblo som det fångna fartyget heter. Nu är det kritiskt.
- Jag glömmer inte Korea-krisen -53. Denna gång tycker man ett storkrig redan utbrutit.
Snön vräker ner. Natten till i dag var plogbilen och körde rent vår gata två gånger. Det gick och cykla i morse. När plogbilen kört fram lyser gatan som blankis på en hel del ställen...

Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink?

Yes.

Måste säga att den tillhör mina favoritböcker. Maja var en riktig författare, annat än drevet med kvinnliga deckarförfattare som dränker oss med sitt dravel idag...

Din tur Farbror Sven.

Se där. Det var andra gången jag knep Maja här. Skoj att hon fortfarande läses. Och som du skriver är det något annat än deckarplågan.

Kommer tillbaka i kvällningen med någon köttbit till litteraturvargarna efter dagens svamptur.

"Pennor finns i pennförrådet, buntvis, mjuka pennor, hårda pennor, mellanpennor och stenhårda pennor. Det är bara att välja den penntyp som är ändamånsenligast för just ifrågavarande arbete. Skall man göra en avprickning med en penna av hårdhetsgraden HB? Eller prickar man av snabbare med en penna med hårdhetsgrad H? Det finns även askar med radergummin för det fall man skulle pricka av fel. och vackra flaskor med bläck i olika kulörer. Aldrig skall arbetet behöva avstanna på grund av brist på rött bläck i olika kulörer. Aldrig skall arbetet behöva avstanna på grund av brist på rött bläck. Ingen paus i arbetet skall behöva uppstå på grund av att det gröna bläcket har tagit slut. När gredelint bläck är av nöden, då står också det gredelina bläcket redo.

X lyfte det gredelina bläcket mot ljuset. Dess violettdunkla färg med genomlysande kanter, som en flytande ädelsten, giftig och skön. Den oöppnade proppen utan vank, etiketten utan bläck. Hur synd det är på detta fina material, att det skall befinna sig här på ett kontor! Långa nobla pennor, mjuka fräscha gummin, skönfärggnistrande bläck- vilken skada, vilken skada! Material som kunde användas till så mycket; pennor kunde man skriva dikter med och fylla i korsord, gummina kunde man radera med i korsordet, med det röda bläcket kunde man rita ett rött kors på ett vitt papper, det såg vackert ut, med det gröna bläcket kunde man rita litet gräs däromkring, med det violetta bläcket kunde man rita solar och fiskar och vintergräs och skriva med blått bläck (...). "