Gissa Bokcitatet

Bingo! Där satt den.

Citaten är hämtade ur berättelsesamlingen Hemsökelser (1994), de två senare ur novellerna "Johanna jobbar åt McDonald's" och "Kandidat". Det inledande citatet är en kortare prosatext som inleder samlingen.

Att författaren både skulle vara levande och död syftar till att han påstås ha gått bort 2010 och att böckerna publicerade efter det ges ut ur kvarlåtenskapen via en fiktiv redaktör.

Över till att!

Tackar! Av Lars Jakobson har jag bara läst John & Denise, men har två till som jag behöver damma av och flytta upp i läshögen.

Nästa citat. En författare som inte varit med förut:

Sam klöste febrilt mot avgrundens lossnande kant. Förtvivlat kände han hur krampen långsamt men säkert gjorde sig till herre över hans fingrar.

Han tappade greppet.

Och . . .

Skall man vara helt ärlig så hängde Sam inte alls över någon avgrund. Han hade ingen kramp i fingrarna. Det syntes inte till någon avgrund på miltals avstånd, vid vars kant man kunnat klösa febrilt. Men för inte länge sedan träffade jag en förläggare som anförtrodde mig, att han då han bläddrade igenom ett manuskript bara såg på den första meningen. Nåå, var den tillräckligt spännande?

Dessutom vet jag ännu inte riktigt hur det kommer att gå för Sam längre fram. Då det här är en krönika är det alltså inte helt och hållet uteslutet att han till exempel i kapitel trettiosex kommer att hänga någonstans och klösa mot en avgrund.

Jonas Karlsson?

Inte han. Fortsättningen får tjäna som ledtråd.

På tal om att klösa febrilt så hade jag en gång en vän som tyckte mycket om detta slags tidsfördriv. Jag hade faktiskt funderat på att tillägna honom den här boken, eftersom jag visste att han inte skulle ta illa upp.

I varje fall inte han själv.

Hans änka.

Ni vet hur folk är nu för tiden. Snarstuckna.

Till saken.

Sam var författare. Han hade valt den fruktansvärt otacksamma genre som lystrar till namnen science fiction, och det är därför jag kände honom så väl: han är en yngre kollega till mig, och jag hjälper honom när jag kan. Det var jag som lanserade honom, i all blygsamhet; då jag redan var etablerad författare i Flandern, med en bok på min meritlista av vilken tolv exemplar hade sålts ("De cirkels", förläggare Dr Kentaur, Antwerpen), så gav jag homom adressen till min förläggare, som gav ut en novell av honom. Han var då tjugo år.

Sedan dess har han inte låtit sig nedslås. Han har nu redan gjort sig skyldig till tre böcker som sålt snabbt, han bärs i gullstol av pressens seriösa sektor och har rykte om sig att vara en av de främsta nederländskspråkiga författarna i sin genre.

Hans Gunnarssons Den smala lyckan?

Hans senaste, en novellsamling som kretsar runt ett gäng brevbärare som berättar historier för varandra.

Äsch🤨
Pucktvåa! Har precis avslutat denna.
Här överträffar Hans G sig själv.
Anbefalles till läsning.

Inte Hans Gunnarsson. Vi ska utomlands. Mer text, ur den enda bok av X som finns på svenska.

Sam läste brevet, och med varje ord växte hans harm.

- Science fiction förbjuden! utbrast han. Och varför?

- Det skall jag tala om, sade förläggaren.

Han knäppte händerna.

- Science fiction utvidgar sinnet, det är då visst och sant. Men nu har högdjuren på Undervisningsdepartementet kommit på att den utvidgar sinnet alldeles för mycket. Jag har läst en utförlig rapport om saken, och den låter inte helt vansinnig. Direktören för ett sinnessjukhus, för att bara ta ett exempel, har en patient som tror att han är Napoleon. Det händer då och då, skulle jag vilja säga. Men direktören säger att mannen har rätt och att han faktiskt är Napoleon . . . Tja, direktören läser mycket science fiction . . . Förstår du vad jag menar?

Sam nickade dystert.

( . . . )

Omedvetet styrde han sina steg mot kafé Wells, science fiction-författarnas uråldriga stamkrog. Flaggan hängde på halv stång. Frank, bartendern, ägnade sig ivrigt åt att putsa ett melankoliskt glas.

- Affärerna är inte de bästa i dag va, Frank?

Sam sjönk ned i en stol vid fönstret, tog upp en cigarrett och såg sig om i det tomma rummet. Det nästan tomma rummet. I en vrå satt John Wyndham med en penna bakom örat och en cigarr i munnen. Han såg sjaskig ut, och han hade minst tre dagars skäggstubb.

- Vi lägger ned stället i morgon, sade Frank.

- Ge mig en bärs, sade Sam.

Med det begärda i handen drog han sig bort mot Wyndham.

- Tråkig historia, John.

Wyndham nickade.

- Har just varit med ett manus till förläggarn. Tre månaders arbete, tänk bara.

Wyndham nickade deltagande.

- Jag vet vad det betyder, min gosse. Men det är nu inget att göra åt. Du vet kanske inte heller vad som hänt med de andra?

- Hur skulle jag kunna veta det?

- En hel bunt har gått över till deckare och psykologiska romaner. Psykologiska romaner!

- Och de andra?

- Några har begått självmord. I dag Ray Bradbury, den störste.

- Ray Bradbury . . . Är det därför flaggan hänger på halv stång?

- Ja. Skål.

Nytt citat, med ledtråd till titeln.

Sålunda var Sam bara en timme senare den lycklige ägaren till en Philips tidsmaskin, praktiskt taget ny.

- Fast vad jag inte kan förstå, sade han till Deleu, är vad ni tjänar på affären. Jag menar: vad har ni för glädje nu av tiotusen gulden som inte kommer att vara betalda förrän om niohundra år?

Deleu skrattade skälmskt.

- Jag far och hämtar dem omgående.

Han pekade på sin privata tidsmaskin, en glänsande, väldig Grundigmöbel, komplett med dimljus.

- Å, sade Sam dumt, och sedan sade han "Å" en gång till när han hade förstått.

Medan Sam var på hemväg kom han på idén. Det var en lysande idé. Man kunde göra en massa andra saker med en tidsmaskin. Med av förväntan klappande hjärta ställde han in den på förra fredagskvällen, omkring klockan två.

Bilen brummade i den mörka natten, stannade framför den stora, svarta porten till Vandermastens villa. Sam steg ur och höll upp dörren för Julie.

- Får jag träffa dig igen? frågade han, en smula skuldmedvetet.

- Om du hemskt gärna vill, svarade hon mjukt.

- Om jag hemskt gärna vill!

- Vad säger du om plurdag, klockan åtta, vid kiosken vid Nicolaistatyn?

- Nej! sade han genast, så att hon nästan blev skrämd. Det går inte på plurdag.

- Du har säkert en annan träff?

- Hur kan du tro något sådant, sade han indignerat. Eller kanske ändå. Med farsan. Han flyger över från Staterna enkom för att träffa mig, och jag kan ju omöjligt nobba den gamle skurken . . .

Hennes min mulnade.

- Farsan är litet krasslig, ljög han samvetslöst för att bättra på det hela.

- På så vis . . . Nå, måndag då?

- Passar precis, sade Sam.

Lemskt bitande satir, i skrud av meta-SF. Tungt lysande idéer anas – möjligen mest mellan raderna, ett fenomen som brukar framväxa under tillräckliga mått av samhällsförtruyck + tid. Mindre vikt vid det renlitterära tyder på särskild angelägenhet inför sitt ämne, samt översättning &/eller västinfluëns. Men Philips tidsmaskin (praktiskt taget ny), på Grundigmöbel, för gulden …? Flera namn drar oväntat åt inte Tjeckien men Nederländerna till och där har jag blankt ingen aning – eller -slovakien då, där måttet rågats straxt innan egna/grannens Mur föll. Det känns rentav som att ‘Sam’ kan heta Lundwall, men han har inte skrivit detta.

Vi är i västeuropa. Att bokens Sam delar namn med Lundwall är vad jag förstår ett sammanträffande, den skrevs några år innan våran Sam blev känd utomlands. Men den svenska utgåvan kom på hans förlag. Och det är nog så att man måste vara förtrogen med den utgivningen för att hitta X. Fast vi har kanske inga gamla SF-fans i tråden idag, så jag säger fritt fram för den som vill leta i boklistorna.

Åfan, en guling dårå. Själv ingen ytterligare aning.