Gissa Bokcitatet

Han hade under sin studietid huvudsakligen ägnat sin uppmärksamhet åt bildande umgänge och gastronomi. Följden härav hade dels blivit en flytande tunga och dels en liten mycket rund och solid mage samt en dubblerad haka. Med sitt skägglösa, stora och värdiga anlete, vars förnämsta prydnader voro en jättelik cendréfärgad tupé, en djärv örnnäsa och två små vassa, gråblå ögon, såg han närmast ut som en högtstående andans man.

Han satt synbarligen och funderade på något, och en cigarr hjälpte honom därmed. Plötsligen kastade han cigarren, föll ihop i vagnshörnet och började skratta - först tyst, sedan allt högre och högre. Kusken vände sig om ännu en gång och såg på honom, men herremannen bara vinkade gapskrattande med handen och lät honom köra vidare.

Hans skratt rullade fram genom skogen och skrämde de sovande fåglarna. Han tyckte till sist, att månen, som först häpet betraktat honom, började fatta och gilla orsaken till hans munterhet och skrattade med - ett guldlöje - med ett ansikte blekgult som en hökareost.

- Det gäller religionen, mina barn och vänner! Det är någonting fruktansvärt på tok med den här i landet!
Äro vi icke svenskar?
Skola vi då icke hålla fast vid vad våra förfäder skänkt oss såsom en skatt att bevara till urminnes sekler? Skola vi icke det - kanske? Jo, det skola vi, svenskar skola vi vara - och ändå hava vi en utländsk, en tysk religion!
Detta kan icke i längden gå an. Vi hava ju i vår ägo, inom räckhåll, en riktig, en svensk, gammal och god religion som hete asaläran, och som så skall heta - så länge vi leva.