Gissa Bokcitatet

Inga gissningar så långt...

Kämpar med den här boken, tycker rejält illa om huvudpersonen. Har hundrafemtio sidor kvar så mycket kan väl hända än, men hittills känns det som att författaren skriver ett beundrande idolporträtt av sig själv.

Ett kort stycke som sammanfattar den centrala konflikten i boken. Har ersatt personens namn med initial:

Denne H., denne rikt välsignade man, hade av något skäl tolererat en frigid, medelintelligent, kastrerande kvinna i sin säng, gett henne sitt namn och gjort henne till ett skapelsens redskap, och Madeleine hade behandlat honom med förakt och grymhet som för att straffa honom för att han hade förnedrat och vanärat sig själv, för att han hade ljugit sig till att älska henne och svikit sin själs löften.

Det är inte Saul Bellow, Herzog?

Jodå, den är det. Stiligt! Frågan vidare till dig.

Vet inte om det är mig det är fel på men jag tycker verkligen illa om denna bok. Pretentiöst skriven också, namedroppar en massa filosofer, oöversatta repliker på franska, osv. Bara envishet att jag fortsätter. Har du läst den?

Jo, och för inte så länge sedan och med ganska svalt intresse. Boken fick stanna på ett hotellrum av det skälet. Mycket mannen si kvinnan så vill jag också minnas och som kändes rätt trist också i jämförelse med andra mer eller mindre gubbsjuka samtida. Philip Roth är ju åtminstone rolig.

Nytt citat kommer imorgon.

Jag kom till en del av staden där jag aldrig tidigare hade satt min fot. Hade jag från början vetat vad allt skulle komma att hända hade jag naturligtvis vaktat mina steg och om det inte hade snöat hade jag under alla händelser inte kommit att gå åt det hållet. Hela staden låg emellertid insvept i ett moln av snö, sikten var kort i snöfallet, så kort till och med att man knappt kunde skymta husen, och översnöade gator tar ju sej alltid lika ut, antingen de nu är av blänkande, förstklassig asfalt som i Tropico, de rikas stadsdel, någorlunda jämt stenlagda som i Milesia, där de fattiga som ännu hoppas att bli rika företrädesvis bor, eller slutligen eländiga, gropiga grusgator som i Sirley, de hopplöst fattigas boplats.

Det här är Mannen från Milesia av Stig Dagerman ur Nattens lekar.

Ja, över till Pynch.

Det var lätt, tycker jag.

Nytt citat:

Sen stod det inte länge på förrän egendomligheterna började. Om ett av syftena med hennes upptäckt av vad hon skulle komma att kalla Tristero-systemet eller ofta bara Tristero (som om det var den hemliga titeln på något) var att göra slut på hennes inspärrning i tornet, då skulle den där nattens äktenskapsbrott med Metzger rent logiskt vara utgångspunkten; rent logiskt. Kanske var det den tanken som skulle komma att hemsöka henne oftast; hur alltsammans rent logiskt hängde ihop. Som om det oavbrutet pågick en uppenbarelse runt omkring henne (precis som hon hade gissat den där första stunden i San Narciso).
Uppenbarelsen skulle till stor del bestå i Pierces efterlämnade frimärkssamling, som så ofta hade fått ta hennes plats hos honom - tusentals små färgade fönster med vida utsikter i rum och tid: savanner som myllrade av elandantiloper och gaseller, galjoner med kurs västerut mot det okända, Hitlerhuvuden, solnedgångar, Libanons cedrar, allegoriska ansikten som aldrig funnits - han kunde tillbringa timmar med att betrakta vart och ett och glömma henne. Hon hade aldrig förstått tjusningen. Tanken på att allt nu måste gås igenom och värderas var bara irriterande. Inte minsta misstanke om att samlingen kunde ha något att säga henne. Och ändå - om hennes vaksamhet eller känslighet inte hade skärpts först av den egendomliga förförelsen och sedan av de andra, nästan slumpartade händelserna, vad skulle då när allt kom omkring de stumma märkena ha kunnat säga henne? De skulle aldrig ha blivit något annat än före detta rivaler, gäckade av döden liksom hon själv, inom kort skingrade i småposter, på väg till ett okänt antal nya ägare.

Har inte läst detta. .En stämning mättad med paranoia. Pynchon? Skrev väl i den genren.

Paranoia är som ofta annars hos författaren framträdande i det här verket, visst är det Thomas Pynchon. Och titeln?

"Det är dags att börja nu", sa Djingis Cohen och bjöd henne armen. Männen i auktionslokalen var klädda i svart mohair och hade bleka, grymma ansikten. De såg på henne när hon kom in, och var och en försökte dölja sina tankar. Loren Passerine på sitt höga podium liknade en marionettmästare med klara ögon och ett invant, obevekligt leende. Han stirrade leende på henne, som om han ville säga: Det förvånar mig att ni verkligen kom. Oidipa satt ensam långt bak i lokalen, tittade på raden av nackar och försökte gissa vilken av dem som var hennes måltavla, hennes fiende, kanske hennes bevis. Ett biträde stängde den tunga dörren mot hallens fönster och solskenet. Hon hörde ett lås knäppa till; ljudet ekade ett ögonblick. Passerine bredde ut armarna i en gest som tycktes tillhöra översteprästen i någon avlägsen kultur; eller kanske en nedstigande ängel. Auktionsutroparen harklade sig. Oidipa satte sig tillrätta för att invänta [....].

Buden på nummer 49,?

Rätt, The Crying of Lot 49 i som vanligt kongenial svensk översättning av Caj Lundgren. Din tur.