Efter sonens självmord plågas huvudpersonen av skuldkänslor och sorg. Följande fråga hemsöker honom:
Citat:
Om inte något av det som hade hänt hade hänt, om det inte hade blivit något av någonting, om jag hade stannat hemma med Eva och inte gått på den helvetes jävla festen, skulle jag då ha stått honom tillräckligt nära för att stå i vägen för det han hade i sinnet?
Svaret på den frågan är förmodligen ja. Hans fru, Eva, argumenterar i alla fall övertygande för det och han har inte mycket att sätta emot. När han söker tröst hos henne avvisas han bryskt. ”Om du ska vara så jävla sorgsen, ring till henne så hon får trösta dig”, säger hon, syftande på den yngre kvinna han lämnade henne för, bara för att kort därefter ångra sig och komma tillbaka med svansen mellan benen. När han rör vid henne blir reaktionen densamma: ”Vill du ha fitta vet du vart du kan gå.”
Eva hanterar sorgen genom att gripa sig an vardagen och dess bestyr med robotmässig effektivitet:
Citat:
Tiden gick. Jag såg hur Eva reste sig igen. Sorgen gjorde henne stark. Kanske hade de ändå rätt, de som kom och uppmuntrade henne? Hon stålsatte sig och njöt av den beundran hon fick för sin raka hållning. Hennes rörelser hade dessutom blivit snabbare, lade jag märke till, i köket, i trädgården, i affären, överallt, alla göromål blev undanstökade i ett huj, det ena efter det andra, som om allt hon fick uträttat var bitar i ett pussel hon lade, ett pussel där motivet var vårt liv, så som det hade varit förr. ”Hon är effektiviteten själv!” hörde jag någon säga, det kunde inte sägas bättre. Allt gjort med fast hand, som om det som tidigare legat till grund för hennes handlingar hade gått förlorat och det enda som återstod var att göra dem ändå. Allt, bortsett från att köra bil, vilket hon vägrade, det enda som satt fast i henne, som hon inte lyckades göra något åt. Jag kände nästan inte igen henne. Hon var sig lik, men förändrad till oigenkännlighet, ett slags maskin som hade till uppgift att härda ut, utan att veta varför. Hon arbetade. Det var det hon gjorde. Ett kärlekslöst stycke livsarbete som skulle vara tiden ut.
Livet har förlorat sin mening:
Citat:
Vad återstod? Oavsett vad vi gjorde skulle det bara vara samma sak igen. Det skulle hända på nytt, alltihop, om och om igen, ända tills vi inte orkade mer. Oavsett hur vi valde att gå framåt skulle det bli på pricken likt. Det fanns inte längre någon framtid. Bara en upprepning av det som redan hade varit. Och vi ville inte kunna hindra det, ville inte kunna göra annat än betrakta det, observera det, medan det hände. Jag såg det så klart för mig, hur det skulle bli. Jag såg oss vandra omkring som sömngångare, en förfärlig massa år till, utan annat mål än att bli färdiga med det. Jag såg hur förtvivlade vi var, och skulle fortsätta att vara, oavsett hur mycket vi låtsades som om vi inte var det, ända tills det var över.
Men när allt ter sig som mest nattsvart bestämmer sig vår huvudperson för att se om det ändå inte går att göra tillvaron lite värre. Ensam ger han sig ut på en resa. Resans mål är ett hus där det påstås att var och en konfronteras med det han fruktar mest av allt. Den mystiske man som i utbyte mot en stor summa pengar bereder honom tillträde till huset förklarar:
Citat:
”Du känner till Kierkegaard? Det var ju hans stora förlösande idé. För vad kunde han hitta på i en värld där allt för länge sedan var gjort som kunde underlätta för folk? Jo, han skulle göra det svårare för dem!”
Det vita ljuset släcktes, skriken förstummades, och så började rytmerna pumpa igen.
”Man kan ju se det på samma sätt. Som en lite bakvänd affärsidé. Att man får det man inte vill ha, i stället för det man vill ha.”
”Men hur har det blivit så?” frågade jag. ”Hur kan ett hus ha en sådan förmåga?”
”Ingen aning.”
Han får nycklarna till huset och går in. Han är framme. Han har nått slutdestinationen. Nollpunkten. Platsen där hoppet blir till skit.
