Gissa Bokcitatet

Men teknologin gjorde inte bara konsterna allestädes närvarande utan förvandlade också det sätt varpå de uppfattades. För en person som har växt upp i en tid när elektroniskt och mekaniskt producerad musik är det normala ljud man hör i popmusiken, både den levande och den inspelade, i en tid när det är lika enkelt för minsta barn att frysa en bild och upprepa en ljud- eller bildslinga som det tidigare hade varit att läsa om ett textstycke, i en tid när teaterns illusioner är ingenting mot vad tekniken kan göra i TV-reklamen, bland annat berätta en dramatisk historia på trettio sekunder, i en sådan tid är det nästan omöjligt att erinra sig hur primitivt lineär och sekventiell uppfattningsförmågan var på den tiden då den moderna högteknologin ännu inte hade gviit oss möjligheten att knappa oss igenom hela utbudet av tillgängliga TV-kanaler på några sekunder. Teknologin förändrade konstens värld i grunden, dock populärkonstens och underhållningens värld tidigare och djupare än "finkulturens" och de mer traditionsbundna konsternas värld.

Men vad hade inträffat i den världen? [...] Det faktum att "Europa" (varmed de flesta i Väst mellan 1947 och 1989 menade "Västeuropa") inte längre var konstens viktigaste hem var allmänt accepterat. New York skröt med att ha ersatt Paris som bildkonstens centrum, varmed man menade att man hade tagit över konstmarknaden eller blivit den plats där levande konstnärer betingade de högsta priserna. Mer betecknande är att Svenska Akademien, en församling vars politiska intuition normalt är intressantare än dess litterära bedömningar, började ta den utomeuropeiska litteraturen på allvar från och med 1960-talet efter att tidigare ha förbisett den nästan helt, med undantag för den nordamerikanska (som hade fått Nobelpris regelbundet från 1930, när Sinclair Lewis blev den förste pristagaren). Ingen seriös romanläsare kunde på 1970-talet ha undgått att stifta bekantskap med den briljanta skolan av latinamerikanska författare. Ingen seriös cineast kunde underlåta att beundra, eller åtminstone låtsas beundra, de stora japanska filmregissörerna som på 1950-talet med början från Akira Kurosawa gjorde succé på de internationella filmfestivalerna, tillsammans med bengalen Satyadjit Ray. Ingen blev överraskad när den första författaren från Afrika söder om Sahara, nigerianen Wole Soyinka fick Nobelpriset 1986.

Det var tillämpningen av det totala krigets princip vid alla tillfällen. Kanske på grund av det starka draget av voluntarism som fick andra generationer att misstänkliggöra Lenin som en "blanquist" eller "jakobin" tänkte leninisterna först och främst i militära termer, som Lenins egen beundran för Clausewitz tycks antyda, även om hela den bolsjevikiska politiska vokabulären inte vitnade om detta. "Vem slår vem?" var Lenins grundläggande maxim: kampen var ett nollsummespel där segraren tog allt och förloraren miste allt. Som vi vet utkämpades även i liberala länder båda världskrigen i denna anda. Man erkände inga som helst gränser för det lidande man var beredd att utsätta "fiendefolket" eller i första världskriget ens de egna soldaterna för. Uppoffrandet av hela befolkningsgrupper som definierades på förhand blev i själva verket ett inslag i kriget, t ex interneringen av alla amerikanska medborgare av japanskt ursprung, eller alla tyskar och österrikare som var bosatta i Storbritannien under andra världskriget med motiveringen att det kunde återfinnas fiendeagenter bland dem. Detta ingick i det bakslag för 1800-talets civilisationsprocess och den renässans för barbariet som löper som en svart tråd genom denna bok.

Den mest dramatiska och vittgående sociala förändringen under den andra hälften av vårt århundrade, den förändring som för gott avskärmar oss från det förgångnas värld, är allmogens undergång. Ty alltsedan den neolitiska tiden har de flesta människor livnärt sig på jordbruk och boskapsskötsel eller genom att skörda havet som fiskare. Med undantag för Storbritannien utgjorde jordbruksarbetarna och bönderna en stor del av den yrkesverksamma befolkningen även i industriländer långt in på 1900-talet, en så stor del att man under författarens studentdagar på 1930-talet fortfarande ofta använde bondeståndets vägran att försvinna som ett argument mot Karl Marx, som hade förutspått att det skulle göra det. Strax före andra värdlskrigets utbrott fanns det ju trots allt bara ett industriland förutom Storbritannien där jordbruk och fiske sysselsatte mindre än 20 procent av befolkningen, nämligen Belgien. Till och med i Tyskland och USA, de största industriekonomierna och länder där den del av befolkningen som var sysselsatt inom jordbruket faktiskt stadigt hade minskat, uppgick den fortfarande till i runda tal en fjärdedel. I Frankrike, Sverige och Österrike låg andelen fortfarande mellan 25 och 40 procent.

När Karl Polanyi under andra världskriget överblickade ruinerna av 1800-talets civilisationsbygge påpekade han vilken märklig och unik utgångspunkt det hade haft: antagandet om ett självreglerande och universiellt marknadssystem. Han hävdadde att Adam Smiths "benägenhet att idka handel, göra affärer och byta en sak mot en annan" hade inspirerat "ett industrisystem ... där man både i praktiken och i teorin utgick från att mänskligheten i alla sina ekonomiska aktiviteter, ja, kanske även i sina politiska, intellektuella och andliga strävanden, drevs av denna enda, speciella egenskap" (Polanyi, 1945, s. 50-51). men Polanyi överdrev kapitalismens logik vid denna tidpunkt, precis som Adam Smith hade överdrivit den grad till vilken alla människors strävan efter ekonomisk vinning i och för sig automatiskt skulle maximera nationernas välstånd.

Som vi tar den luft vi inandas och som möjliggör alla våra aktiviteter för given, på samma sätt tog kapitalismen för given den atmosfär den verkade i och som den hade ärvt från historien. Den upptäckte inte hur oumbärlig den hade varit förrän luften började bli tunn.

Han skrev hem, nästan dagligen, och han levde endast i dessa brev; allt annat som han gjorde tycktes honom bara som en skugglik, betydelselös följd av händelser, likgiltiga stationer som siffrorna på en urtavla. Men när han skrev kände han något exklusivt, utmärkande inom sig; liksom en ö full av underbara solar och färger höjde sig något inom honom ur det hav av grå förnimmelser som kallt och likgiltigt omslöt honom dag efter dag. Och när han under dagen, medan lekarna eller undervisningen pågick, tänkte på att han under kvällen skulle skriva sitt brev, så var det som om han i en osynlig kedja dolde en gyllene nyckel; med den skulle han, när ingen såg, öppna porten till underbara trädgårdar.