Gissa Bokcitatet

Furstinnan besökte, enligt sitt löfte, min mor, som inte tyckte om henne. Jag var inte närvarande då de träffades, men min mor berättade för min far vid middagsbordet, att furstinnan Sasekin tycktes henne vara en femme trés vulgaire, att hon fullständigt tråkat ut henne med sina böner om att min mor skulle lägga sig ut för henne hos furst Sergej, att hon hade alla möjliga slags processer och affärer i gång -villaines arraires d’argent – och att hon bestämt var en riktig intrigmakerska. Min mor tillade emellertid, att hon hade inviterat henne och hennes dotter till middag följande dag (då jag hörde ”och hennes dotter”, dök jag ned i min tallrik), eftersom hon ju i alla fall var granne och hade ”ett namn”. Härvid förklarade min far för min mor att han nu hade påmint sig, vem denna dam var. Han hade i sin ungdom varit bekant med den avlidne furst Sasekin, vilken fått en utmärkt uppfostran men i övrigt, som människa, var mycket tom och en riktig schajas. Att den nie societeten brukat kallas för ”parisaren”, därför att han länge bott i Paris, att han varit mycket rik men spelat bort hela sin förmögenhet, och at han av obekant anledning, om inte möjligen för pengars skull – han kunde för övrigt ha gjort ett bättre val, tillade min far med ett kallt småleende – hade äktat dottern till något slags tjänsteman, och att han, sedan han gift sig, hade inlåtit sig på spekulationer och definitivt ruinerat sig.

Landshövdingen skyfflade sin trädgårdsgång.

Han arbetade på ett egenartat, osystematiskt sätt. När han avlägsnat en grästova hakade han fast sin gängliga lekamen vid skyffeln och plirade ut över gången som sökte han i fjärran något nytt objekt att angripa, vilket föreföll onödigt då han stod på en formlig matta av ogräs. Så gjorde han sej lös, vandrade några meter bort och tog sej an en tistel. Under hans händer hade grusgången förvandlats till något som påminde om en vildkatt som just fått den toviga pälsen riven i dagens slagsmål.