Gissa Bokcitatet

Lite mer.

"Jag har tänkt berätta det i några veckor men det har funnits juridiska komplikationer, finns fortfarande... ingen idé att vänta tills allt är klart. Ni minns ju att jag hade med mig en gäst för ett tag sen, socialarbetaren som varit vittne i ett av mina fall. Hon som tog mig med till ett barnhem och visade övergivna spädbarn. Jo, jag gick dit ensam... några gånger. Där fanns ett barn, en liten flicka, hon är ungefär tre säger barnläkaren, man kan aldrig vara säker med ett övergivet barn, men jag känner att hon har svarat på mina besök, min närvaro. Hon fördes dit av polisen för sju månader sen, det betyder att hon var ungefär två år gammal då. Hon hade blivit våldtagen och hon är hiv-positiv. Hon tvingades (Lyndsay, alltid yrkesmässigt, tveklöst exakt - händerna i luften - vet inte hur hon ska beskriva detta inför andra)... bli hopsydd... operation... veckor på barnsjukhuset. Operationen lyckades tydligen, så långt de nu kan avgöra den saken med ett så litet barn. Sen skickades hon över till institutionen igen. De som sköter om stället är glada om det kommer pålitliga människor som vill göra en utflykt med någon av skyddslingarna - se till att barnet får lite roligt. Så jag tog henne med till zoo, ni måste visa Nickie den nyfödda lilla sälen där - hon var i extas. Jag kom fram till att hon inte kunde fortsätta bo på en institution, hur bra den än är. Det förekommer mycket få adoptioner av hiv-positiva barn. Hemmet har redan skrivt ut henne. Hon bor hos mig. Jag ska adoptera henne."

Hustvedt?

Ej Hustvedt. Den som skrivit är äldre, kändare och inte amerikan.

Thapelo behöver inte sina vita kamraters finkänslighet; sjutton månader i isoleringsarrest på den gamla onda tiden och ingen av Gudarna gjorde någonting åt det. Han ler och lyfter mjukt fingrarna från den plats där händerna vilar på bordet, som en hedersbetygelse åt förfäderna men också som ett erkännande av verkliga fakta. Hans folk har varit tvungna att överge sina hem så många gånger och inte för att sätta sig i säkerhet inför en hotande översvämning.

Doris Lessing?

Mycket bra gissning, men inte hon heller.

Iris Murdoch får bli min sista gissning på det här citatet.

Nej säg inte så! Förra gissningen missade med en hårsmån, den här gick längre från målet.

Ett slutgiltigt förstörelsetillstånd får aldrig komma till stånd. Det är deras credo. Arbete att utföra. Yona ke yona. Sätt igång. Phambili. Ett halvt triumferande skratt sprider sig.

Fira babyn med ett glas! Derek höjer en skål.

Jag googlade, så antar att det inte gills...

Om Lessing var nära säger jag Gordimer.

Nadine Gordimer kan det möjligen vara.

All right, en minut för sen på den gissningen.

Bra, visst är det Nadine Gordimer. Hennes näst sista roman Börja leva från 2005 (utgiven när hon var 82 år).
Den enda av hennes böcker jag läst, tror inte den hör till de bättre, inget vidare flyt i vare sig berättelsen eller språket.

Otur Velouria, snyggt Massajen, frågan vidare till dig.

Tackar!

Vilken författare har vi då här?

Jag har alltid tyckt att det gamla språket lever särskilt starkt i växtnamnen. Ag och arv, rams och pors, ryl och kvanne, törel och try, vädd och näva, det låter ursprungligt och riktigt, som hade också namnen vuxit ur marken. De lärda herrarnas påhitt är däremot ofta mer beskrivning än ord som kan få liv: bergduntrav, revärenpris, grässtjärnblomma – och ett försök som damspelslilja är så konstlat att det fastnar på tungan. Så skulle aldrig en redlig danneman ha formulerat sig. Den rätta klangen har däremot lomme och skräppa, bräken och lånke, galtbröd och äxing.

Ibland syftar namnen på glömda funktioner. Skäfte är en fräkenart som användes till polering av träskaft. Frossan eller ältan botades med ältgräs. Plister hänger samman med verbet blåsa; man gjorde visselpipor av skaften.

Kanske beror de gamla namnens magi på att de sällan används. Man förstår dem inte riktigt och fyller dem med egna drömmar.