Gissa Bokcitatet

Vad koralsången var märkvärdigt gripande i dag! Hon skulle haft lust att bedja, men det kunde hon icke, ty egentligen hade hon ingen religion. Om hon hade någon, så utmynnade den åtminstone i en sällsam paradox: jag tror icke på Gud, därför skall han straffa mig.
Just i dag kände hon det så levande, både det att hon icke trodde och det att han skulle straffa.
Så gick prästen på predikstolen. Från platsen, där hon satt, kunde hon icke se honom, och hans ord gjorde ett annat intryck än det vanliga. Rösten kom nu till sin fulla rätt, och den ägde en sällspord makt.
Annars försvagades dess verka av ansiktsuttrycket, som bibehöll sin kyla, även då en rörelse tycktes andas genom tonfallet.
Stämman var ej stark och skulle genom forcering blivit skärande. Han talade därför lågt, liksom dämpat. Men intresset för vad han sade hölls vaket av denna mästerliga nyansering, som gav föredraget både styrka och omväxling, utan att han överskred sina röstmedel.
Det var över fjärde budet han predikade, och han gjorde en framställning av hur förbannelse och undergång blir deras lön , vilka sätta sig upp mot fader och moder; hur Herrens hand skall vila tungt över deras huvud, och hur jordisk lycka aldrig skall blomstra på deras väg. Det tycktes gömma sig någonting bakom själva hans ton, likt en hemlighetsfullt krossande dom, och hon genomilades av en rysning.
Hur förfärligt det måtte vara att framsläpa hela sitt liv under en sådan förbannelse – att oåterkalleligen vara dömd till olycka!

Elvira kastade en hastig blick på henne. Det fanns i det fullkomligt behärskade men sträva sättet någonting som i början stötte tillbaka och i längden vann. I den svarta riddräkten, som satt stramt åt både liv och armar, såg hon längre ut än vanligt. Håret var kammat högt i nacken, men låg ned i pannan i en tjock, ljusbrun lugg, så att endast en smal rand syntes över de något mörkare ögonbrynen. Egentligen var hon ful, med denna platta näsa, vars spets gick ut i en liten snibb, med den bred låga pannan och den fina, skarpa hakan, vilken gav ansiktet form av en triangel. Men de kloka, djupt liggande ögonen försonade allt; det var en präktig typ.
- Fast jag inte är äldre än du, har jag varit gift längre, och det ger erfarenhet, sade Selma, övervinnande sin motvilja att tala i ämnet, kanhända kunde jag vara nyttig med ett eller annat råd.
- - Du är så snäll och rar, sade Elvira, undvikande henne med en av dessa fraser, som fruntimmer alltid har till hands emot varandra.
- Rar! Var kan du få något sådant ifrån?