Gissa Bokcitatet

En annan adelsman, lite tidigare.

Dalin då?

Olof von Dalin var det.

Nya tag.

Jag kan förarga mig på våra unga snärter,
De flacka på Visit, Bal, Bållhus och Concerter,
De läsa bok på bok och kunna dock till slut,
Ej koka sig en bit, ej väfva sig en klut.
Hur tiden skiftar sig; jag kan min Farmor minnas,
Ej någon verldslig bok hos henne skulle finnas,
Sitt hushåld skjötte hon, och veckan förn hon dog,
Hon sina Psalmer söng och sina pigor slog.
Välsignad blef hon ock för sådant ärbart sinne,
Tre stora valnöts-skåp med alt för kostbart linne
Hon lemnat efter sig; jag dock ej nämner om,
Hvad silfver, husgeråd, på våra lotter kom.
Då mådde folcket väl fastän de läste minder,
En kysker rådnad sågs på flickans blyga kinder.
Nu, sen hon Franska vet, och på Claveret lär,
Ser hon så fräcker ut, och bara fladder är.

Falstaff Fakir?

Jag tycker det är svårt att vara säker på om det är autentiskt och seriöst, men om jag bestämmer mig för att det är så vill jag gissa på Anna Maria Lenngren.

Bra gissningar, den ena bättre än den andra, men ingen fullträff än.

Jag kan aldrig glömma de roliga stunder, vi tillbragte under detta arbete. Vi ansågo hvarandras foster lika som våra egna, logo åt våra misstag och voro de första, som dem erkände. Rättelsen meddelades utan högmod och antogs med nöje och utan förödmjukande. Vi gåfvo ett exempel åt litteratörer, som aldrig lär efterföljas, bland hvilka egenkärleken icke tål att underkasta sig andras omdöme, högmodet såras af rättelser, priset meddelas med hemlig afund och kritiken med bitterhet. Huru litet förstå icke vitterhetsidkare deras eget intresse med ett sådant förhållande! Hvad upplysningar, hvad lättnad i deras arbete förlora de icke därigenom? Fel, som tidigt kunna undanröjas, blifva fläckar. Kritiken skall bittid eller sent framställa dem för allmänhetens ögon och näpsa högmodet.

Kanske en annan adelsman - greve G.F. Gyllenborg som skrev detta slags larviga dikter?

Jag tycker den är rätt rolig. Just om denna strof skrev Oscar Levertin: Hur förträfflig i stil, hur karakteristisk som eko af en gammal borgarfrus orakelspråk öfver sin »tass kaffe» är t. ex. ej följande klagan öfver de unga flickornas fördärf... För visst rör det sig om greve Gyllenborg; först ur Satire till Fru H. C. N. i anledning af den frågan Om Fruentimret bör studera, och sedan en belåten betraktelse ur Mitt lefverne över sina egna litterära försök i Tankebyggarorden tillsammans med greve Creutz och sagda fru H.C.N., Hedvig Charlotta Nordenflycht.

Över till HaroldPyott!

Dikt av humoristiskt sinnad Lunda-akademiker, privat utgiven under pseudonym 1919:
Famna det skimrande ljuset
ur rymdens oändliga blå!
Lyss till det stigande bruset
då vågor mot klipporna slå!

Vågor mot hällarna välta
och upp emot himmelens vidd
världshavets friskaste sälta
av lekande vindar blir spridd.

Vilken var pseudonymen?
Vem var författaren?
Boken är med en gammaldags penna dedikerad ‘Herr Prof. H.L. vördsamt fr. förf.’
H.L. var filosof och kallades efter en tysk häst ‘Kloke-H.’ Vem var han?

Filosofen bör vara Hans Larsson.
Jag gissar på Sigfrid Lindström
Var det inte han som skrev under pseudonymen Tristan?

Hans Larsson var helt riktigt, 'Kloke Hans' var en tysk häst som sades kunna stava och räkna.

Den nu aktuelle författaren var en bra mycket obskyrare typ än Sigfrid L, gjorde pseudonymen som ett anagram av sitt eget namn. Diktsamlingen 1919 var hans enda insats inom poesin, men han disputerade, uppfann ett fiffigt kylskåp och gjorde experiment med kall fusion.