Gissa Bokcitatet

III.

Motorns dån blev allt starkare med varje ögonblick. Flygfältets röda ljus ritade upp en hangar, radiomaster och ett fyrkantigt fält. Man skulle kunnat tro att det var förberedelser till en fest.

- Där ha vi honom!

Aeroplanet rullade redan i strålkastarnas ljuskägla och det blänkte som om det var splitternytt. Men när det äntligen stoppade framför hangaren och maskinisterna och mekanikerna störtade fram och trängdes kring planet för att lasta ur posten, rörde sig flygaren Pellerin ej ur fläcken.

- Nå varför stiger ni inte ur?

Flygaren, som var upptagen med något mystiskt göromål, värdigades ej svara. Han hade antagligen ännu flyktens brus i öronen. Han lade huvudet på sned, böjde sig fram och fingrade på någon småsak. Till sist vände han sig mot chefen och kamraterna och betraktade dem allvarligt som om de voro hans egendom. Han tycktes räkna dem, mäta dem, väga dem och han tyckte väl att han var något förmer än de och väl värd den festliga hangaren, den starka cementen och längre bort den upplysta staden med trafiken, kvinnorna och värmen. Han tyckte han kunde ta männen i sina stora händer, röra vid dem och svära över dem, och hade först för avsikt att håna dem, de som voro där i säkerhet, nöjda med sig själva och livet, men så kände han sig välvilligare stämd:

- Ni får bjuda mig på en drink!

Så steg han ned.

Han ville berätta om sin färd:

- Om ni bara visste!...

Han tyckte förmodligen att han sagt nog, ty han avlägsnade sig för att taga av sin läderoverall.

När bilen förde honom mot Buenos Ayres i sällskap med en tråkig inspektör och den tystlåtne Rivière, kände han sig nedstämd. Det är nog skönt att komma helbrägda undan och svära av hjärtans lust när man satt fötterna på fast mark. Vilken underbar känsla! Men efteråt, när man tänker efter och minnena komma upp, då tvivlar man, ja, man vet inte riktigt på vad.

Kampen i cyklonen, den är åtminstone verklig och ärlig. Han tänkte:

"Det är alldeles som en revolt, ansikten som ännu knappast bleknat, men som helt och hållet förvandlats."

Han gjorde en ansträngning för att minnas. Han var just i färd med att i lugn och ro korsa Anderna. Vintrars snö betäckte bergen helt fridfullt. På ett avstånd av tvåtusen kilometer sågs ej en varelse, märktes ej ett andedrag, ej ett liv. Men i stället fanns det bergkammar, skyhöga och skarpa bergkammar, och en förunderlig stillhet.

Det var i närheten av Pic Tupungato...

Han tänkte efter. Ja, det var nog där som han blivit vittne till undret.

XXIII.

Om en minut kommer han att passera Buenos Ayres, och Rivière, som återupptagit kampen, vill höra honom. Höra honom komma, dåna och försvinna, likt stegen från en fruktansvärd armé bland stjärnorna.

Rivière går av och an bland sina tjänstemän, med armarna i kors. Han stannar framför ett fönster, lyssnar och grubblar.

Om han inställt en enda start, skulle nattflygningen varit förlorad. Men då han nu på nytt sänt detta aeroplan ut i natten, hade han förekommit de svaga, som i morgon icke skulle erkänt honom.

Seger... nederlag... de orden ha ej någon mening. Livet är oberoende av dessa allegoriska uttryck och förbereder redan nya sådana. En seger försvagar ett folk, ett nederlag väcker upp en ny generation. Rivières nederlag är kanske en erfarenhet som närmar honom till den verkliga segern. Händelsernas gång är det enda som man bör räkna med.

Om fem miinuter skola alla radiostationerna ha förberett flyghamnarna om aeroplanets färd. På femtonhundra kilometers omkrets skall det sjudande livet allena ha löst alla problem.

En orgelmusik stiger: aeroplanet.

Och Rivière går långsamt tillbaka till sitt arbete bland tjänstemännen, som hans hårda blick kuvar. Rivière den Store, Rivière Besegraren, som inom sig bär på sin tunga seger.

Jag kan inte låta bli att undra vad alzheimer innebär för teorin om själens odödlighet. Vem vill ha ett liv efter detta om man tillbringar livet omedelbart före livet efter detta med att klamra sig fast vid armstöden på en rullstol, med huvudet böjt i fyrtiofem graders vinkel och tomt stirrande ögon och tomt gapande mun, som så många av mina skyddslingar på W---? Är den "själ" som lever för evigt densamma som den vi äger i dödsögonblicket, för i så fall måste himmelriket vara något i stil med W--- med massor av vårdbiträden och dietistbiträden som tar hand om dem som har dött i ett tillstånd av mental upplösning? Eller är det vår personbästa själ som räknas — säg den som dväljes i oss när vi står på höjden av våra kognitiva förmågor och moraliska strävanden?

Det är fyra videor — dammtorkning, badrum, kök och dammsugning — alla med samma huvudrollsinnehavare, en attraktiv, möjligen latinamerikansk ung kvinna som lugnt och lydigt rör sig till den manliga speakerrösten: När ni dammsuger, börja i sovrummet, när ni dammtorkar, börja med rummet närmast köket. När ni kommer in i ett rum, gör en mental uppdelning av det i sektioner som inte är större än er räckvidd. Börja i sektionen till vänster och rör er inom varje sektion från vänster till höger och uppifrån och ned. På så sätt försummar ni ingenting.
Bäst tycker jag om "Dammtorkning" för dess obestridliga logik och en viss stram skönhet. När ni kommer in i ett hus sprejar ni Windex på en vit trasa och lägger den i vänstra fickan på ert gröna förkläde. En annan trasa sprejas med desinfektionsmedel och stoppas i mittfickan, en gul trasa med träpolityr läggs i högra fickan och en torr trasa avsedd för polering läggs i högra byxfickan.