Jag håller i mitt vältummade exemplar av denna diktsamling, som jag ärvt efter min far. Den är häftad, saknar framsida men har hans namnteckning och årtalsangivelsen -53 på försättsbladet. Jag kan läsa:
Copyright. Albert Bonniers förlag
6-12 tusendet
STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1953
På baksidan (som är intakt liksom bokryggen) står det:
Pris 14:50, INB. 19:50, I HALVFR. BAND 27:50
Nå, det blir en till dikt också:
Nyckelblomstret på skogsstigen
håller fram nycklarna till torpet.
Men gumman som brukade komma och hämta dem
har vandrat bort på stigen för alltid
klädd i styva svarta kläder.
Igenvuxen stig heter den sista dikten, och boken är Harry Martinsons Cikada.
Även mitt exemplar är häftat, 6-12 tusendet. Jag har framsidan också.
Tackar! Nästa citat, hämtat från en bok jag läste ut för tio minuter sen:
Dagen innan jag reser är jag med i Babel.
Jag har inte sett programmet tidigare, eftersom jag avskyr kulturprogram i största allmänhet och kanske särskilt litteraturprogram.
Förlåt snobbismen, men Animal Rescue Team är mer min femma.
Fast det är klart man ska vara med i Babel. Det är nästan lika fint som det franska programmet Apostrophes. Dessutom får jag stryk av min förläggare annars.
Och redaktörerna på Babel verkar reko. De ringer och är snälla och berömmer mig för min bok. De frågar om jag vill titta på frågorna före inspelningen.
Det gör jag inte, eftersom jag tänker att det kan förstöra det naturliga samtalet.
Jag sätter på mig en randig kostym, samma som jag hade på min fars begravning, och en t-shirt med en bild ur Scarface.
Promenerar sakta från Hornsgatan till tevehuset.
På teve blir man sminkad och bjuden på kaffe och smörgås.
Eva Beckman hälsar artigt och säger att det var en skitbra bok.
Kristina Lugn är där. Hon har bråttom till nästa möte, så inspelningsordningen ändras.
Kristina Lugn verkar helt oberörd av kameror. Kristina Lugn verkar oberörd av det mesta. Fyra hästar och en pansarvagn skulle kunna landa i hennes knä och hon skulle kurra som en kissemiss.
Inte Stig Larsson. Förra citatet kom från slutet av boken, nästa från bokens början:
Han håller i mig och säger:
- Du måste lova mig att komma med brännvin när jag ringer.
Det kan handla om minuter
Det handlar om liv och död.
- Lovar du nu att inte svika mig?
Det är lite konstigt att säga detta till ett barn, till sitt barn. Till mig. Jag vet inte hur gammal jag är när jag ska lova att komma till honom med sprit när han ringer. Kanske sju år eller åtta eller tretton eller sexton eller sjutton.
(...)
Familjen får hela tiden passa på hur han mår.
Jag kan märka på minsta tonfall hur många centiliter han har fått i sig.
(...)
Att växa upp med detta gör en kall.
Det gör att man måste skapa distans hela tiden.
Det ger en också ett tunnelseende: man vet vad man bör göra i en väldigt kaotisk situation, det gäller att sålla bort all onödig information och handla.
Jag vill skriva denna text utan ilska.
Jag skriver för att försöka förstå hur detta har påverkat mig.
Har hoppat över några meningar där det förekommer ett namn som gör det hela alltför enkelt.
I Tanto bodde många författare, kritiker, redaktörer och chefredaktörer, samt många som arbetade inom radio och television.
I min klass gick till exempel Niklas, vars pappa först var kulturchef och sedan chefredaktör för Expressen, och den blonda Tove, vars föräldrar var finlandssvenska och hade en pappa som hette Bo, tongivande litteraturkritiker på Dagens Nyheter.
På nedre botten i vårt höghus bodde en av Aftonbladets ledande filmkritiker.
Min brors bästa kompis Micke hade en styvpappa som var musikkritiker och ledarskribent på Expressen.
På en av gårdarna fanns två pojkar som hette Patrik och Fredrik vars pappa fick sitta i fängelse under IB-affären.
Maj Sjöwall och Per Wahlöö som skrev alla deckare bodde ett tag i Tanto.
I Tanto bodde alltså många människor med makt och inflytande att påverka kultur, politik och opinioner.
I Commodore Rivadavias flyghamn ryckte plötsligt en av radiotelegrafisterna till och gav till ett utrop, och alla de som, maktlösa, vakade där, skyndade nu fram och lutade sig över honom.
De böjde sig över ett skarpt upplyst pappersark. Telegrafistens hand tvekade och pennan lekte i handen. Handen höll ännu orden fångna och fingrarna darrade.
- Oväder?
Telegrafisten nickade. Åskans sprakande hindrade honom från att höra. Äntligen skrev han ned några oläsbara tecken. Därefter ord. Och till slut kunde den fullständiga texten läsas.
"Blockerade, tretusenåttahundra ovanför cyklon. Gå rätt väster ut mot fastlandet, drivna ut över havet. Under oss är allt tilltäppt. Veta ej om vi fortfarande befinna oss över havet. Meddela om ovädret sträcker sig över fastlandet."
För att överbringa detta meddelande till Buenos Ayres, var man på grund av ovädret tvingad att bilda kedja från station till station. Budskapet skred fram som fordom signalbloss från torn till torn.
Buenos Ayres lät svara:
"Orkan över hela fastlandet. Hur mycket bensin har ni kvar?"
"För en halvtimme."
Och svaret nådde Buenos Ayres samma kedjeväg. Aeroplanet var dömt att efter en halvtimme störta ned i cyklonen som komme att kasta det till marken.
Man blir frestad att gissa på en argentinsk författare så jag slår till med självaste
Jorge Luis Borge fast tror inte riktigt på det, men i brist på bättre så...
"störta ned i cyklonen som komme att kasta det till marken."
Låter som att det är översatt för mycket länge sedan.
En text från 30-talet månne?