Gissa Bokcitatet

Citat:

Ursprungligen postat av TreponemaPallidum

Ja, då kan jag bara gratulera!

Varsågod

Dagen innan jag reser är jag med i Babel.
Jag har inte sett programmet tidigare, eftersom jag avskyr kulturprogram i största allmänhet och kanske särskilt litteraturprogram.
Förlåt snobbismen, men Animal Rescue Team är mer min femma.
Fast det är klart man ska vara med i Babel. Det är nästan lika fint som det franska programmet Apostrophes. Dessutom får jag stryk av min förläggare annars.
Och redaktörerna på Babel verkar reko. De ringer och är snälla och berömmer mig för min bok. De frågar om jag vill titta på frågorna före inspelningen.
Det gör jag inte, eftersom jag tänker att det kan förstöra det naturliga samtalet.
Jag sätter på mig en randig kostym, samma som jag hade på min fars begravning, och en t-shirt med en bild ur Scarface.
Promenerar sakta från Hornsgatan till tevehuset.
På teve blir man sminkad och bjuden på kaffe och smörgås.
Eva Beckman hälsar artigt och säger att det var en skitbra bok.
Kristina Lugn är där. Hon har bråttom till nästa möte, så inspelningsordningen ändras.
Kristina Lugn verkar helt oberörd av kameror. Kristina Lugn verkar oberörd av det mesta. Fyra hästar och en pansarvagn skulle kunna landa i hennes knä och hon skulle kurra som en kissemiss.

Han håller i mig och säger:
- Du måste lova mig att komma med brännvin när jag ringer.
Det kan handla om minuter
Det handlar om liv och död.
- Lovar du nu att inte svika mig?
Det är lite konstigt att säga detta till ett barn, till sitt barn. Till mig. Jag vet inte hur gammal jag är när jag ska lova att komma till honom med sprit när han ringer. Kanske sju år eller åtta eller tretton eller sexton eller sjutton.
(...)
Familjen får hela tiden passa på hur han mår.
Jag kan märka på minsta tonfall hur många centiliter han har fått i sig.
(...)
Att växa upp med detta gör en kall.
Det gör att man måste skapa distans hela tiden.
Det ger en också ett tunnelseende: man vet vad man bör göra i en väldigt kaotisk situation, det gäller att sålla bort all onödig information och handla.
Jag vill skriva denna text utan ilska.
Jag skriver för att försöka förstå hur detta har påverkat mig.

I Tanto bodde många författare, kritiker, redaktörer och chefredaktörer, samt många som arbetade inom radio och television.
I min klass gick till exempel Niklas, vars pappa först var kulturchef och sedan chefredaktör för Expressen, och den blonda Tove, vars föräldrar var finlandssvenska och hade en pappa som hette Bo, tongivande litteraturkritiker på Dagens Nyheter.
På nedre botten i vårt höghus bodde en av Aftonbladets ledande filmkritiker.
Min brors bästa kompis Micke hade en styvpappa som var musikkritiker och ledarskribent på Expressen.
På en av gårdarna fanns två pojkar som hette Patrik och Fredrik vars pappa fick sitta i fängelse under IB-affären.
Maj Sjöwall och Per Wahlöö som skrev alla deckare bodde ett tag i Tanto.
I Tanto bodde alltså många människor med makt och inflytande att påverka kultur, politik och opinioner.

XVII.

I Commodore Rivadavias flyghamn ryckte plötsligt en av radiotelegrafisterna till och gav till ett utrop, och alla de som, maktlösa, vakade där, skyndade nu fram och lutade sig över honom.

De böjde sig över ett skarpt upplyst pappersark. Telegrafistens hand tvekade och pennan lekte i handen. Handen höll ännu orden fångna och fingrarna darrade.

- Oväder?

Telegrafisten nickade. Åskans sprakande hindrade honom från att höra. Äntligen skrev han ned några oläsbara tecken. Därefter ord. Och till slut kunde den fullständiga texten läsas.

"Blockerade, tretusenåttahundra ovanför cyklon. Gå rätt väster ut mot fastlandet, drivna ut över havet. Under oss är allt tilltäppt. Veta ej om vi fortfarande befinna oss över havet. Meddela om ovädret sträcker sig över fastlandet."

För att överbringa detta meddelande till Buenos Ayres, var man på grund av ovädret tvingad att bilda kedja från station till station. Budskapet skred fram som fordom signalbloss från torn till torn.

Buenos Ayres lät svara:

"Orkan över hela fastlandet. Hur mycket bensin har ni kvar?"

"För en halvtimme."

Och svaret nådde Buenos Ayres samma kedjeväg. Aeroplanet var dömt att efter en halvtimme störta ned i cyklonen som komme att kasta det till marken.