Gissa Bokcitatet

Dubbelfel!

Två korta:

I mörkret
vi drack
vår gråt
tillsammans.
Jag visste inte
vilken som var din.
Visste du vilken som var min?

LYCKSALIGHET

Tunnelbana? Taxi? Luftbana? Spårvagn? Buss?
Droska? Färja? Flygmaskin? Ångbåt? . . . Nej.
I kväll har vi färdats genom New York . . . per
ingenting! . . . på ett stilla svävande rosenrött
moln.

Majakovskij? Tror jag inte ens själv på!

Inte jag heller. Gissningarna hittills är i fel väderstreck. Och X föddes tidigare än både Majakovskij och Diktonius.

PORTRÄTT AV EN GOSSE
(Tillskrivet Velázquez)

Från ett hörn ser gossen på mig, försjunken i en brådmogen sorgsen tankfullhet. Så smeksam den verkar, hans spanska lilla själ, fylld av längtan! Hans ögon är de vackraste och mjukaste jag sett här, en outsinlig källa av vackra blickar som ser från så många håll. Jag hade, med saknad, tänkt på New Yorks höst, nu när våren kom. Och så är plötsligt hösten här.

Ja. Här faller vissna löv i detta ensliga hörn, och målningen djupnar då och då till en träddunge i guld, malva och rosa, droppande av tårar. Den finns där i tavlans bakgrund, eller bakom bakgrunden . . .

Men det borde inte vara så! Gossen borde i sin mun hålla vårens vackraste ros. Vakten tycks ha somnat . . . Om bara tavlan vore en smula mindre . . . !

Två dikter till ur samma samling. Författarens namn är känt, men han är nog inte mycket läst, i synnerhet inte numera. Hans mest berömda bok handlar om en åsna.

Vilken ångest! Alltid här nere! Jag känner mig som i en stor trasig hiss som inte kan - och aldrig kommer att kunna! - höja sig mot himlen.

Nu med ens, just när solen sjunker över den vänliga Elfte Gatan och skymningen faller över det gamla röda huset som tillhör Spanienresenärerna, börjar ett positiv gråta nedanför mitt fönster. Det är en liten grön kärra som släpas fram och spelas av en riktig Goya-häxa, svart, vithårig, med stora grå ullvantar.

Den nakna unga damen mittemot som har skrivit på maskin ända sedan gryningen låter sig inte störas och avbryter ingalunda sitt metalliska störtregn. Men positivet gråter som en människa. Ja, det är som om det med möda destillerade fram tårar ur jag vet inte vad för brokig och kristallklar fernissa som kan ge ett eländigt rus, liksom något dåligt krogvin . . .

Men gråten är ren och den lyfter ett ensamt hjärta upp mot något jag vet inte vad . . .

Otaliga cirrusmoln i rosa målar på himlen liksom en mjuk trappa som leder upp mod idealen . . . mot söder . . . I denna min känslostämning skriker och skorrar positivet, och dess toner är som klappningarna av ett stort hjärta i olag . . .

Juan Ramón Jiménez, vet inte vilken samling dikterna här är hämtade ur. Åsnan figurerer väl i "Silver och jag" (Platero y yo). Han har varit med här i tråden tidigare tror jag, känner i alla fall igen det där med Platero y yo (eller var det i frågesporten)?
Jag var faktiskt inne på Lorca men han var för ung.

Rätt! Jiménez är det. Tror han bara varit med i nobelpristagar-quizen hittills? Den aktuella samlingen är En nygift poets dagbok, självbiografiska dikter från en resa till USA som han gjorde för att träffa sin blivande fru som då vistades där. Boken finns i flera versioner, den första utgiven 1917.

Frågan vidare till dig.

Tackar! Det var alltså i den mkt roliga nobelpristråden, det var inte så länge sedan.

Nu över till något inte helt annat eftersom det är skrivet 1924:


Musan

Om natten när jag väntar hennes ankomst
tycks livet hänga på en tråd ibland.
Men vad är ära, frihet, ungdom, hågkomst
inför en gäst med rörflöjt i sin hand.

Och plötsligt stod hon där. Vek undan kanten
av slöjan. Såg på mig. Då sade jag:
"Säg, är det du som har dikterat Dantes
infernosidor?" Och hon sa: "Ja."

Anna Achmatova?

Korrekt! Över till lillen-68!

Tack!
Då tar vi en favorit från -80 talet.

'Är det inte så, frågar jag mig, är det inte så myterna bildas?
Antagligen.
För länge sedan i Grekland fanns det några dårar som utgav sig för att vara gudar och så fortsatte det."

Det skulle kunna vara Willy Kyrklund.

Inte Kyrklund så ett nytt citat.

”Vet ni att det kanske svåraste för en människa är att vara hundraprocentigt uppriktig.
Det upptäcker jag nu när jag skriver ner mina tankar, och ändå vet jag ju att detta inte kommer att läsas av någon, vill det inte heller - det är kanske därför jag kan vara så uppriktig.
Men ändå som jag sa tidigare så måste jag ha ett auditorium framför mig.”

Bonus ledtråd:
Även skulptör som har en svaghet för statyer av män i helfigur.
Representerad på flera platser kring Sveriges framsida.