Gissa Bokcitatet

Det är inte lätt att vara självständig när andra har bestämt allting i fyrtiosex år.
Han har varit skolpojke alltför länge. Nästan hela sitt liv. Han har lärt plikt och disciplin och ordning och noggrannhet. Han har stått under förmynderskap av föräldrar och lärare och hustru och kanslichef. Han har blivit behandlad och uppfostrad och böjd och modellerad och förberedd till något som andra önskade. Hela livet har varit en förberedelse till något annat. Då han föddes var det viktigaste problemet om han kunde få pension när han blev sextiofem år. Det var aldrig nu. Det var alltid senare. Det hade varit alltför mycket skolgång.

- Sinnessjukdom i släkten?-
- Nej, nej! – Hur kan ni tro det? – I släkten Amsted! – Hur kan ni bara fråga på det viset?
- Sinnessjukdom kan förekomma i de bästa familjer.
- Ja, men det finns absolut inte någonting sådant i min mans familj. Absolut inte! – Hans far var en sån fin gammal herre. Riktigt fin och förtjusande. Han var också i Ministeriet som min man. Han var kanslichef. Och h-ans mor var så duktig. Hon skötte själv sitt hus - offrade sig helt för hemmet. Och hon avgudade sonen.
- - Nej – nej – jag har aldrig hört att det skulle finnas någon – onormal i familjen! – Min mans farbror var hovrättsassessor Amsted. En annan farbror var präst. – Det fanns också en departementschef Amsted. Det var en kusin till hans far. Och gamla fru Amsteds bror var general Masen. De var allesammans mycket dugliga människor i den familjen.
- Var det något speciellt som intresserade er man den sista tiden?
- Nej. Han var naturligtvis intresserad av sitt arbete i Ministeriet. Han var oerhört noga och samvetsgrann. Han kunde ofta sitta här hemma och arbeta med tjänsteärenden. Jag begriper mig förstås inte på sådant. Men jag vet att han älskade sitt arbete och gick upp i det.

Det finns en fientlighet mot den verkligt krävande, den svåra prestationen, de exceptionella uppgifterna. Det finns en lust att göra allt till lek, känsloliv och pubertetskval. Man skriver ett skådespel, en roman, en stor artikel om Bertrand Russell. Man uttalar sig om hans liv, hans karaktär, hans personliga brister men bortser konsekvent från hela den sida av hans tillvaro som är den svåra, den viktiga och intressanta: att han faktiskt också var en filosof.
Att protestera mot detta frihjulsåkande är inte genidyrkan. Tvärtom: det är att göra en demokratisk utmaning. ........

Det är inte alls demokratiskt att säga att Bertrand Russell bara var en vanlig bussig kille med dålig karaktär. Det är att behandla oss som om vi vore en veckotidningspublik.
Men det är vi inte alls. Vi är kompletta människor. Vi har egna liv, också egna intellekt. Vi har också rätt till filosofin.