Gissa Bokcitatet

Fel tyvärr.

Något av Jules Verne?

Nej, men tidsmässigt närmast hittills.

Man kan göra en ordvits på svenska av författarens namn, det har hänt här i forumet.

Arthur Rimbaud?

Ej Rimbaud. Den vi söker är snäppet mindre känd än de namn som nämnts hittills. Det är nog inte mer än ett par tre böcker i hans ganska stora produktion som läses i någon större omfattning idag. Citaten kommer från en av dem, en annan är ett ofullbordat verk som gavs ut långt efter hans död och översattes ännu mycket senare.

Ett avsnitt till, från början av boken.

Utifrån gjorde huset inget väsen av sig.

Aldrig skulle man ha kunnat tro sig stå inför en hjältes boning. Men då man steg in - vilken förbluffande skillnad!

Från källaren till vinden hade hela huset en heroisk prägel, till och med trädgården!

(...)

Föreställ er mina känslor när jag den dagen passerade denna underbara trädgård! De nådde kulmen då man visade mig in i hjältens arbetsrum.

Detta arbetsrum var en av stadens sevärdheter och låg längst inne i trädgården mittemot baobaben med utgång genom ett par glasdörrar i jämnhöjd med marken.

Föreställ er en stor sal från golv till tak tapetserad med gevär och sablar, med varje upptänkligt vapen från alla jordens länder: karbiner, långräfflor, muskedundrar, korsikanska dolkar, katalanska dolkar, revolverknivar, dolkknivar, malajiska dolkar, karibiska pilar, flintpilar, knogjärn, stridsklubbor, hottentottklubbor, mexikanska lassoer och jag vet inte allt.

Och över det hela ett obarmhärtigt bländande solsken där klingornas stål och eldvapnens pipor gnistrade som för att huden riktigt skulle knottra sig på en ... I någon mån lugnande verkade emellertid den välgörande prägel av ordning och prydlighet som vilade över hela denna sällsamma arsenal. Allting var ordnat, putsat, polerat och etiketterat som på ett apotek. Här och där satt ett litet välvilligt anslag där man kunde läsa: "Förgiftade pilar - får ej vidröras!" eller "Gevären laddade - var försiktig!" Utan dessa anslag hade jag aldrig vågat träda över tröskeln.

Mitt i rummet stod ett runt bord. På bordet en flaska rom, en turkisk tobakspung, Kapten Cooks resor, indianromaner av Cooper och Gustave Aimard, jaktskildringar: björnjakter, falkjakter, elefantjakter och så vidare. Vid bordet satt också en man på fyrtio-fyrtiofem år, liten, tjock, undersätsig, rödbrusig, i skjortärmarna, med flanellkalsonger, tjockt stubbat skägg och vilt blixtrande ögon.

Stendhal?

Inte Stendhal.

Vet inte om det blir lättare av fler citat? Fast om jag väljer ett stycke där huvudpersonens namn nämns blir det plötsligt jättelätt eftersom namnet utgör bokens titel. Titeln är ganska känd.

Antoine de Saint-Exupéry flög postflyg över hela Afrika, inklusive Algeriet. Kan det vara han och Lille Prinsen du eftersöker?

Nej inte han heller. Ett citat till och nu är det dags att sätta straffsparken:

Den stackars mannen glömde att han satt hemma hos sig i Tarascon med en sidennäsduk om huvudet och klädd i bara kalsongerna. Det han läste omsatte han i handling, och uppeggad av ljudet av sin egen stämma svängde han en stridsyxa eller en tomahawk och skrek:

- Må de komma!

De? Vilka de?

DAUDET

Ja jag säger Daudet, att den här boken skulle vara så svårflörtad?

Tartarin från Tarascon, utgiven 1872, är det alltså.

I smärtans riken översattes så sent som 2006. Den har jag inte läst.

Passar vidare till Massajen!

Tackar! Ja det satt hårt åt. Och ironiskt nog hade det- tro mig eller ej- räckt med repliken "Må de komma" för att jag skulle ha placerat texten. Decennier sedan jag lyssnade på en radioföljetong och av någon anledning fastnade uttrycket.

Vem har då skrivit följande? Författaren torde förmodligen också ge verket:

Han var ingenjör, det var bra. Att han hade studerat i Skandinavien var imponerande. Att han arbetade för en firma med europeiska förbindelser gjorde honom mer än lovande. Sen kom frågan: ”Har ni bil?” Malik hade inte det. Sonderingarna upphörde. Ingen var ens intresserad av hans härkomst.
Han pratade sorgset i sin överdrivet modernistiska våning som gjorde ett något slarvigt intryck med oregelbundna bokhyllor, oregelbunden keramik, oregelbundet kaffebord. Det fanns ingen publik för allt detta, och det kom mig att tänka på flickan som gör noggrann makeup innan hon går ut men som ingen lägger märke till. Det är med moderna möbler som de moderna kläder, det är bortkastad möda om ingen lägger märke till eller bryr sig om dem. På det oregelbundna kaffebordet stod ett stort fotografi i guldram av en söt vit flicka med mörkt och höga kindben.