35 år, barnlös och dumpad

Jag är 35 år har haft 2 längre förhållanden. Det första varade mellan jag var 17 och 27
år, det andra inledde jag när jag var 30 år - för 5 år sedan.

Jag har alltid haft en stark längtan efter att få barn. När jag träffade min första make,
då jag var 17 år så pratade vi om det redan då. Han ville också ha barn. Vi tyckte då att
vi gott kunde vänta lite, bygga upp vårt förhållande osv.
Vi hade många underbara år. Resor, skratt, hemmakvällar osv. Sedan hände något mot slutet. Vi tog väl varandra för givet tror jag. Det hela slutet iaf med att han lämnade mig för en mycket yngre förmåga.

Jag gick omkring som i ett töcken i ett par år. Hade aldrig förstått att det kunde ta
slut, hur dumt det än låter. Jag repade mig sakta och träffade tillslut nr 2.

Jag hade svårt till en början att känna tillit. Var liksom rädd att han skulle svika mig.
Han visade snabbt att han förtjänade min tilltro. Jag berättade då för honom, eftersom
jag var 30 år fyllda, att jag verkligen ville ha barn. Han hade inga egna heller, och var
inte emot tanken men ville vänta lite. Detta var helt ok med mig.

Åren började gå och kärleken växte. För ca 1/2 år sedan talade han om att han ville ha
barn med mig, NU. Jag var såååå lycklig. Jag slutade äta p-piller men vi vart inte
maniska utan la vår tid på att bara mysa och ha kul tillsammans. Vi hade ju lite koll på
ägglossning osv. men pippade inte frenetiskt bara för den skull.
Han har sagt 1000 gånger att jag är den mest underbara tjej man kan tänka sig. Att ingen
är så snäll och omtänksam som jag.

Han sa det senast i går, innan han gjorde slut.
Han har bekräftat i dag att han verkligen står fast vid att det är slut och helt enkelt inget att diskutera. Han vill inte ens prata, bara gå vidare.

Nu sitter jag är här och mår så jäkla dåligt. Hjärtat är i trasor.

Jag är 35 år, dumpad... igen. Å jag vet inte hur jag ska hantera det hela. Jag har gråtit
och gråtit och tankarna far runt i huvudet. Jag älskar honom. Allt känns å jäkla tomt och
konstigt och ensamt. Jag har vänner och familj men det är ju honom jag älskar som den man
ska dela sitt liv med. När jag gråter som mest får jag spontant lust att ringa honom, för
att det är ju honom jag pratar med i vått och torrt. Nu kan jag inte det.

Det gör så jävla ONT!!! Det gör ont i hela mig. Jag känner mig helt vilsen.
Jag känner mig sviken och jag fattar inte hur man kan göra slut med någon i vår ålder
(jag 35 och han 41) utan att ens ha försökt reda upp saker. Vi pratade ena sekunden om framtiden och nästa så var det slut!!
Jag trodde att jag kände honom, och jag trodde ALDRIG att han skulle göra såhär.

35 år, dumpad...fortfarande inga barn och jag känner en konstig blandning av panik över
att bli dumpad nu, i min ålder, då jag så gärna vill ha barn.... och denna hemska smärta av sorg att den man jag älskar har övergivit mig.

Hur reser man sig, vad gör man?

Jag behöver verkligen kloka råd, så jag vore tacksam om jag slapp oseriösa svar.
Jag känner mig så vilsen!

Jag har inte så mycket råd, men ett par uppmuntrande saker.

Jag vet hur det känns, jag (30års åldern) blev dumpad för någon månad sen efter ett tre år långt förhållande.

Du är ju fortfarande ung och kommer träffa någon ny, sen är det klart att det tar tid att komma över en sådan här sak. Man har ju byggt upp ett liv tillsammans och helt plötsligt så slits allting sönder och man känner sig fullständigt trasig och vilsen, men styrkan kommer tillbaks och det vet du oxå.
Men en sak är säker att för varje brustet förhållande så blir man lite försiktigare med att öppna sig, och bygga upp sitt liv runt någon annan.

Jag personligen har lite mer inställningen att livet i ett förhållande behöver inte bestå av att vara "nykär" hela livet, det kan man inte räkna med, men vissa människor väljer att lämna sin partner bara för att förhållandet känns lite tråkigt. Men ett förhållande går ju upp och ner så är det alltid.
Jag hoppas jag träffar någon som känner likadant som mig, någon som verkligen tänker över saken innan hon går in i ett förhållande med mig. Usch det här kanske inte blev så mycket uppmuntrande, jag känner mig faktiskt rätt hopplös oxå... Förlåt!

Läste för ett par månader sedan att någonstans mellan 7 till 11 % av alla kvinnor som fick barn förra året, i Sverige, var över 40 år. Så än har du gott om tid på dig. Du får tänka på att vi lever i ett samhälle där många försöker bygga upp en god karriär innan dem väljer att skaffa barn.

Tror inte du ska kasta dig in i något nytt, bara för sakens skull. Då är det stor risk att ni delar på er under barnets uppväxt.

Lycka till

Jag är x=15 år yngre än dig. Min ringa ålder gör att möjligtvis inte kan komma med så många råd. Men ändå, hur svårt det kan tänkas i nuläget... han var inte rätt man för dig. Annars hade han inte svikit dig på det viset! 35 år är heller ingen ålder att oroa sig för. Kolla bara på Miranda och Charlotte i sexandthecity, det skaffade sig kids 35+

Tack till både Danro80 och YourBeauty!
Jag är så jäkla trött nu så jag känner mig nästan munter.

Danro80: Jag känner spontant att jag vill stötta DIG, då du inte låter helt uppåt du heller. Vill du ha stöttning så finns jag här. Klart man inte måste vara nykär hela tiden, håller med till 100% Jag tycker mer att man bör hitta ro och värme i förhållandet, huh... nu låter jag som Thomas Di Leva... var inte min mening.
Du skrev: "någon som verkligen tänker över saken innan hon går in i ett förhållande med mig". Så vill jag också ha det. Fast med en han.

YourBeauty: Snällt av dig att ge hopp, även om 7 till 11 % låter som ett klent hopp. Appropå karriär så har jag uppmuntrat båda mina ex till att ta steget... uppåt. Eftersom de båda vart osäkra men velat innerst inne. Så har jag sagt att de är såååå bra och om de vill så kan de osv, å båda tjänar mycket mer med pengar nu, å ingen av dem behöver dela kosingen med mig

Näh! Känner mig urlakad.
Kram

Sörj ett tag, det behöver man efter ett kraschat förhållande men älta det inte om ni nu har brutit helt så är det slut. Försök att se framåt, hitta på saker med vänner och häng med på sociala tillställningar och träffa folk. 35år är ju inte lastgammalt. Nätdejting kan ju vara något om du vill hitta en partner men har svårt att ragga i övrigt. Men det är ju blandat med både seriösa och oseriösa användare på sånna sider men gäller ju att vara lite smart och att sålla.

Mötesplatsen, Happy Pancake, Match.com är ju några exempel på dejtingsiter. "HP" är gratis och dom andra kostar pengar.

Du har PM.
Tyvärr verkar det som det här med att man håller fast vid varandra har försvunnit dom senare åren,
folk gifter sig skiljer sig, byter förhållanden till höger och vänster. Det är ju trots allt meningen att man ska kunna känna en trygghet i ett förhållande hur ska man annars våga satsa? Säg att man träffar någon och hon/han vill plugga ett par år, vågar man ställa upp på det? det är inte så roligt om det tar slut i samband med att studierna är avslutade. Jag ska nog bli någon form av eremit istället =)

Alltså det känns nog jävligt tungt. Men tänk så här, du är 35 år (fortfarande ung) Du har familj och vänner.

Kanske är många eller ja VET att det är många som är 35 år, aldrig haft något förhållande inga vänner o familj och dylikt. Då är det lite värre sits kanske.(fast inte hopplöst)

Sen får man inte hålla på och gå runt och grubbla på sin ålder hela tiden. Ja gör det med, är 26. Vissa blir mammor när de är 20 andra 45.Man får ta allt i sin egen takt liksom. Min drömtjej jennifer Aniston är 41 och hon har inga barn

Keep it up...

Hur ser din överiga sociala situation ut såsom jobb,ansvar mm. Finns det tex möjlighet till att ge dig ut i vida världen så gör det omg.

Det kommer öppna nya vägar vare sig du vill eller ej. Världen stannar inte för en skitstövel inte insåg ditt värde. Så packa endast en ryggsäck, säg upp alla abbonemang o satsa på tåg söderut för att fortsätta på valfritt sätt.

Sätt upp ett stort mål, ja nästintill för din känsla omöjligt. I mitt fall i unga år blev det Alon i burma. Resan dit tog över en månad av lycka, förskräckelse, kärlek, förtvilan, oro, värme.

O ja, var en helt ny människa när jag kom hem 6 mån senare.

Givet allt han har sagt till dig och det faktumet att ni höll på med att försöka få barn. Så måste det vara grymt för dig. Han gav aldrig dig någon chans.
Han hade antagligen en tjej vid sidan om...

jag känner så för dig!! Livet är så orättvist och att kärleken kan göra så ont. Jag håller själv på att gå under av krossat hjärta just nu, och man vet varken ut eller in. Jag tänker på dig.

Jag känner igen det. Jag vet vad du går igenom. Det är pissjobbigt. Jag vet.
Men! Det finns hopp alltid. Det som hjälpte när jag blev dumpad var att jag
efter jag kommit igenom den initiala sorgen så insåg jag att i mitt fall var det
ingens "fel" att jag blev dumpad. Inte ens hennes fel.

Jag är av åskikten att personer kommer in i ditt liv av en anledning, ett behov
som du uttryckt. I ett förhållande tar man lixom "roller", och ibland ändras saker
i förhållandet så att förutsättningarna till varför en person kom in i ditt liv försvinner.
Det kan också ha hänt saker i hans liv som får honom att känna sig "klar" med allt
och gå vidare.

Det var mycket lättare när jag insåg att så var mitt fall. I mitt fall hade sakerna
som gjorde att vi var ett bra par liksom försvunnit. Det fanns inte så mycket mer
att laga och bygga på. Den ena parten var klar. Och jag var mest blind. Så det
gjorde pissont. Men när jag såg det med nyktra ögon så kunde jag se mönster
som jag tidigare inte sett eller skitit i att bry mig om att se.

Det kommer du också att kunna göra om ett tag.

Det andra jag lärde mig att acceptera är faktiskt att vara ensam inte hotade mig.
Vad jag tvingades att acceptera var att jag kanske skulle leva singel resten av
mitt liv. Också en jävligt jobbig tanke. Men jag kan berätta för dig att om du
accepterar och vet att vara ensam inte hotar dig så ger det en inre säkerhet och
styrka hos dig. Ett lugn.

Förrut innan jag lärde mig acceptera detta så kändes det som jag "irrade runt" och
försökte hitta svaret på att dämpa min smärta. Det dämpar bara symptomen, inte
orsakerna till att du känner smärtan. Smärtan kommer från en osäkerhet att du inte
tror att du klarar att vara ensam. När du vet det kommer du som jag också gjorde
att öppna dörrar till andra typer av personer i ditt liv; personer som är hälsosammare
än dom som kommer om du uttrycker att du "måste ha" någon, istället för att visa
att du "vill ha" någon. Det är stor skillnad.

Det kommer att vara en jobbig period ett tag. Men om du tar detta till dig så kommer
du att gå starkare ur detta. Ge inte upp.

Lycka till.