Solipsism - allt är en illusion - samlingstråd

Vet du vad? Man blir pigg av smärta! Trä på dig en ögonbindel, ta 3-4 4 cl shots (för att bedöva rädslan), och spring så snabbt du kan i en skog. När du träffar på första trädet, så kommer du förstå att du lever!

Antar att det då finns en korrelation mellan självskadebeteende och denna smärta=>vakenhet.

Jaha? Och hur kom du fram till detta???

Ett litet tips är ju att pröva era teser i fikarummet, eller med en främling på bussen, eller stoppa någon på stan, och se hur poppis ni blir. Tyvärr så blir ni väl väl mottagna pga att folk är rädda för att stöta sig...

Men smärtan är ju din dröm också.

"Vakenheten" uppstår när du förstår att din kropp är en farkost, dina tankar en konstruktion och ditt medvetande är det som observerar eländet.

Det är som när du drömmer. Du hittar ju på dom du träffar i drömmen och deras rörelser och saker dom säger. Det är DU,din hjärna som skapar drömmen. Detta liv skulle kunna vara exakt som i en dröm. Har också tänk så här, det känns sjukt.

Det är nog inte så, för då hade jag knappast valt att leva som jag gör nu. Utan mycket mycket bättre såklart.

Väljer du dina drömmar innan du somnar?

Inget i detta motsäger ju att vi bara "bara existerar". Och likaså hittar jag inget i din mening som pekar på att vi skulle leva i en dröm.

Om det nu är såhär varför kan du inte materialisera en chokladkaka framför dig nu när du sitter vid datorn? Varför saknar du helt kontroll över det?

Är det inte mer rimligt att anta att man inte har superkrafter om man inte kan demonstrera det?

Inget i detta motsäger ju att vi "bara drömmer". Och likaså hittar jag inget i din mening som pekar på att vi skulle leva i en verklighet.

Nej, men de flesta anser ju inte att vi drömmer, så då är det väl din uppgift att försöka motbevisa oss, inte min uppgift att bevisa att vi håller kvar vid våra "åsikter".

Så trots att mitt, generellt ska sägas, positva sinne letar lycka så skapar jag mig själv med imperfektioner? Jag har en fullständig förmåga att skapa vackra och karismatiska bikaraktär medan huvudkaraktären, alltså jag, är något utav en i mängden. Jag kan skapa en verklighet där jag sitter i en Ferrari och får avsugningar av valfri modell... Istället väljer jag att ge min mor cancer eller inbördes krig i valfritt Afrikanskt land? Nja. Tänk efter. Din hjärna är nog mer utvecklad än vad gemene man tror, den har dock inte skapat ditt universum. Livet är ofta fantastiskt och ibland är det skit och så är det, tror jag, på grund av att det är slumpmässigt. Förstår du min poäng?

Är det månne en religiös version av egoism?