Citat:
Ursprungligen postat av Herr.Vaken
Men du. Det du säger är ju att Mozart och Shakespeare var övermänniskor för att dom skapade stycken som ingen annan hade kunnat skapa.
Det är ganska logiskt att när man själv skapar ett stycke så låter det inte likadant i ens egna öron som i någon annans. Dvs, att Mozart och Shakespeare förmodligen itne såg dom själva som några episka supermänniskor, isåfall vore dom förmodligen väldigt självgoda och pinsamma. Alla konststycken, varesig du själv eller någon annan skapat låter olika i precis allas öron. Så enkelt är det. Man kan även fråga sig varför man skulle vilja kalla Mozart en geni från första början, det finns nog miljontals människor som ser Daft Punk som större musikaliska genin än Mozart.
Så än en gång, Mozart och Shakespeare är människor som precis alla andra. Att hävda något annat är att värdera sig själv lägre än en annan människa och därav vill jag säga att man isåfall har mer eller mindre låga tankar mo sig själv.
Låt oss placera sinnesintryck i tre olika kategorier:
Kategori A: "Jag skulle kunna reproducera något liknande detta nu,"
Kategori B: "Jag skulle kunna reproducera medvetet något liknande detta först efter X års hårdträning, studier, och experiment. Inte heller mitt undermedvetna producerar saker av denna kvalité för tillfället"
Kategori C: "Något liknande detta är helt omöjligt för mitt undermedvetna eller medvetna att reproducera, någonsin; det måste vara skapat av övermänniskor"
Jag placerar Mozarts och Shakespeares verk i kategori B, inte i kategori C. Men inte bara det som faller i kategori C, utan allt som faller i antingen kategori B eller C ger ett indicium om att andra varelser existerar.
Men grejen är hur man gör dessa bedömningar. Låt oss tänka oss en hippie Herbert som då och då äter psilocybinsvamp. Under dessa trippar händer det oftare än i hans vardagliga liv att Herbert upplever saker som
känns "främmande" från honom själv. Detta att upplevelserna känns "främmande" skulle kunna få honom att tro att just dessa "såsom-främmande-upplevda" upplevelser verkligen
kommer utifrån. Samtidigt så vet Herbert att det finns en mest trolig förklaring till varför dessa såsom-främmande-upplevda sinnesintryck uppkommer--nämligen därför att han några timmar tidigare satt i sig ett preparat som påverkar hans hjärna, och att upplevelserna alltså därför inte beror på något utifrån alls, utan bara på förändringar i hans egen hjärna.
När han tänker så så kommer han fram till att hans trippar faktiskt gjort honom mer benägen att omfatta argumenten för solipsism, eftersom han insett att hans eget undermedvetna under vissa omständigheter har en mycket stor förmåga att skapa hallucinationer som just paradoxalt nog ger känslan "detta är främmande; detta måste komma utifrån".
Herbert är dock också medveten om att vissa andra hippies så att säga har "givit efter" för känslan i tripp-hallucinationer att "detta är främmande; detta måste komma utifrån", och dessa hippies har kommit med teorier om att psykedeliska preparat, snarare än att bara förvirra sinnet, öppnar dörrar i perceptionen som därmed släpper in verkligt innehåll som på något vis finns "därute." När han tänker i dessa banor tycker Herbie att hans trippar egentligen har intensifierat
känslan av att det finns en värld därute, som han kan connecta till.
Men samtidigt vet han att det är mycket sällan som en tripp faktiskt i kvalitet så att säga överträffar kvaliteten på psyket hos folk som tar den--"Skit In - Skit Ut" verkar vara en grundprincip när det gäller hallucinogener. Detta har han i takt med sin mognad kommit fram till gäller även hans egna trippar. Däremot gäller inte denna princip (Skit In - Skit Ut) när Herbie studerar mänsklighetens olika mästerverk inom kultur eller vetenskap. Där kan han så att säga studera kvaliteten (detta helt subjektiva begrepp) på andra människors psyken. Och då får han ofta känslan av åtminstone Kategori B. Och därmed en "pragmatiskt-levd" insikt om att han inte kan vara ensam i världen.
Ibland uppkommer idén hos Herbert att han ska försöka höja sig till diverse snillens nivå, att göra något som har en kvalitet som Herbert flummigt nog kallar för "bildningsresa". Att höja sin konstnärliga fantasi-förmåga, på både det medvetna och undermedvetna planet, tills han kan skriva musik på samma kvalitets-nivå (enligt hans egen subjektiva bedömning) som Mozart, eller som Daft Punk, som är en annan av hans favoriter.
Jag kan alltså mycket väl tänka mig att acceptera att det finns en möjlighet att Herbert skulle kunna lära sig att skriva likadan musik som Mozart. Detta skulle kunna ske efter en säg 40-årig intensiv period där han ägnar sig åt studier och försök i komposition. Hans uppgift är både lättare och svårare än den Mozart hade: lättare eftersom han inte behöver uppfinna något nytt utan bara ska lära sig att härma Mozarts stil, svårare eftersom hans hjärna troligen inte är lika predisponerad som Mozarts för att bli en bra kompositör (sämre musikminne, sämre gehör o.s.v. Men detta är gradskillnader och inga skillnader som gör Mozart till en övermänniska av något slag: Herbert kan kompensera genom något så enkelt som att han förhoppningsvis kommer att leva ett längre liv).
Men just detta 40-åriga närmande från Herberts sida till Mozarts "värld," precis som det slags närmande genom intensiva studier av fysik eller matematik som jag gav som exempel i förra posten, just i detta tillstånd av närmande så utlever Herbert (genom sitt sätt att vara i världen) ett tillstånd av icke-tro-på-solipsism. D.v.s. han tar ett yttre objekt (Mozarts verk) och försöker närma sig detta som om det just vore ett yttre objekt--inte bara en hallucinationsprodukt av hans undermedvetna--och försöker att införliva vad detta yttre objekt har att ge hans psyke, och detta gör han genom den hårda vägen av studier blandat med diverse kreativa sätt att försöka komma underfund med materialet.
Det Herbert gör under sin bildningsresa gör är helt enkelt att han visar omsorg om ett yttre ting, och betraktar det som ett slags
budskap, något som pockar på honom att göra någonting (det vill säga att bekanta sig allt närmare med det tills han kan skriva musik av liknande slag). Detta borde inte stå i konflikt med en teoretisk solipsism, men det är det det gör, eftersom det drastiska med det solipsistiska tänket är att allt tycks tappa sitt värde i och med tanken att det "bara" är illusioner producerat av det undermedvetna.
Just en solipsist skulle väl inte ge sig in på ett sådant livsäventyr (att försöka lära sig skriva musik som Mozart), eftersom hans undermedvetna ju uppenbarligen redan kan producera sådan musik tillräckligt effektivt, han skulle väl snarare överlåta åt sitt medvetna att göra sådana saker som bara det medvetna kan göra (vad det nu skulle vara--njuta, kanske).
Mot slutet av sin bildningsresa kan Herbert alltså både drömma och hallucinera musik i Mozart-stil, och kan därmed klassa Mozart-musik i Kategori A. Och så fortgår hans bildningsresa tills han verkligen känner sig som "ett med världsideosfären" och då kan omfatta en mer "mogen" typ av solipsism.