Solipsism - allt är en illusion - samlingstråd

Självklart säger många av er att det här inte kan vara sant, eftersom jag också existerar i eran värld. Fast eran åsikt betyder ingenting för mig egentligen. Jag skapade er i min värld, Och jag skapade er precis som ni är just nu. Det är vissa som håller med, andra inte. Skulle ju dock vara konstigt och alldeles för lätt om alla var på min sida. Det är ju min uppgift att lista ut hur saker och ting fungerar. Livet är jävligt komplicerat.

Det finns en annan sak som jag har tänkt på, angående döden. Den finns i min värld, men den är inte menad för mig. Jag kommer inte att dö, utan det är ni. Döden är, precis som livet, en del av hur jag upplever saker och ting. Den enda skillnaden är att livet faktiskt existerar, och inte döden. Den finns bara där för att skrämma mig. Det handlar om att man är rädd för det okända. Runtomkring mig dör människor, och jag ska tro att samma sak kommer att hända mig. Snack.

För tusende gången kommer jag på att ni inte existerar, och allting känns meningslöst.
Nu slutar jag skriva mer till mig själv och ägnar mig till att filosofera i min ensamhet.

Det räcker med att kolla dig i spegeln och sedan på andra människor för att se att det finns andra, som är dig lika till utseendet. Det kan leda till tanken att dem delar samma sinnesvärld och tankevärld..

Jag tror man drar den slutsatsen ganska tidigt när man lärt sig tänka lite mer självständigt



PS:
Det är ett väldigt Buddhistiskt synsätt att se världen som en illusion skapad av sinnet
Kanske vore något för er att forska mer på

Det låter ju bara som att du har fett låga tankar om dig själv? Inte direkt som att Shakespeare var en övergud dude. En människa som precis alla andra. Så ja, snarare det tunnaste argumentet.

Nej, Shakespeare och Mozart var vanliga människor, men de levde diametralt annorlunda liv och lyckades därför producera verk som mitt undermedvetna eller medvetna jag inte skulle klara av att skapa. Men säg att jag skulle lyckas drömma eller hallucinera ett musikstycke på Mozarts kvalitetsnivå. Det skulle ändå upplevas som någonting utifrån kommande, något som inte mitt medvetna jag skulle klara att skapa. Och därför bemöter man det lämpligast som någonting utom mig själv, om du förstår vad jag menar.

Låt oss ta något annat exempel om nu Shakespeare eller Mozart inte funkar för dig: teoretisk fysik eller högre skolans matematik. Dessa är inte skapade av en utan flera personer. Även om vi ponerar att dessa i själva verket är skapade av ditt undermedvetna, så säg att du ska lära dig och sätta dig in i någon av dessa discipliner i detalj. Ditt medvetna jag måste gå igenom hela den traditionella läroprocessen med ett sedvanligt hårdpluggande, trots att du tänker dig att ditt undermedvetna egentligen har skapat alla formlerna som du tar in.

Jag menar bara att om man ibland kan få känslan av att man kan förutsäga sina närmaste bekanta, nästan som om de var skapade av ens eget undermedvetna, så kan det hjälpa att få bort den solipsistiska känslan om man sätter sig i kontakt med något av mänsklighetens storverk, för då får man oftare automatiskt den där känslan av "detta är ett oerhört komplext något, som känns främmande från min egen uppfinningsrikedomsprocess--d.v.s. det kommer utifrån, inte inifrån."

OK, nu har jag försökt förklara argumentet så gott det går. Det blir inte bättre än så.

Men du. Det du säger är ju att Mozart och Shakespeare var övermänniskor för att dom skapade stycken som ingen annan hade kunnat skapa.

Det är ganska logiskt att när man själv skapar ett stycke så låter det inte likadant i ens egna öron som i någon annans. Dvs, att Mozart och Shakespeare förmodligen itne såg dom själva som några episka supermänniskor, isåfall vore dom förmodligen väldigt självgoda och pinsamma. Alla konststycken, varesig du själv eller någon annan skapat låter olika i precis allas öron. Så enkelt är det. Man kan även fråga sig varför man skulle vilja kalla Mozart en geni från första början, det finns nog miljontals människor som ser Daft Punk som större musikaliska genin än Mozart.

Så än en gång, Mozart och Shakespeare är människor som precis alla andra. Att hävda något annat är att värdera sig själv lägre än en annan människa och därav vill jag säga att man isåfall har mer eller mindre låga tankar mo sig själv.

Låt oss placera sinnesintryck i tre olika kategorier:

Kategori A: "Jag skulle kunna reproducera något liknande detta nu,"
Kategori B: "Jag skulle kunna reproducera medvetet något liknande detta först efter X års hårdträning, studier, och experiment. Inte heller mitt undermedvetna producerar saker av denna kvalité för tillfället"
Kategori C: "Något liknande detta är helt omöjligt för mitt undermedvetna eller medvetna att reproducera, någonsin; det måste vara skapat av övermänniskor"

Jag placerar Mozarts och Shakespeares verk i kategori B, inte i kategori C. Men inte bara det som faller i kategori C, utan allt som faller i antingen kategori B eller C ger ett indicium om att andra varelser existerar.

Men grejen är hur man gör dessa bedömningar. Låt oss tänka oss en hippie Herbert som då och då äter psilocybinsvamp. Under dessa trippar händer det oftare än i hans vardagliga liv att Herbert upplever saker som känns "främmande" från honom själv. Detta att upplevelserna känns "främmande" skulle kunna få honom att tro att just dessa "såsom-främmande-upplevda" upplevelser verkligen kommer utifrån. Samtidigt så vet Herbert att det finns en mest trolig förklaring till varför dessa såsom-främmande-upplevda sinnesintryck uppkommer--nämligen därför att han några timmar tidigare satt i sig ett preparat som påverkar hans hjärna, och att upplevelserna alltså därför inte beror på något utifrån alls, utan bara på förändringar i hans egen hjärna.

När han tänker så så kommer han fram till att hans trippar faktiskt gjort honom mer benägen att omfatta argumenten för solipsism, eftersom han insett att hans eget undermedvetna under vissa omständigheter har en mycket stor förmåga att skapa hallucinationer som just paradoxalt nog ger känslan "detta är främmande; detta måste komma utifrån".

Herbert är dock också medveten om att vissa andra hippies så att säga har "givit efter" för känslan i tripp-hallucinationer att "detta är främmande; detta måste komma utifrån", och dessa hippies har kommit med teorier om att psykedeliska preparat, snarare än att bara förvirra sinnet, öppnar dörrar i perceptionen som därmed släpper in verkligt innehåll som på något vis finns "därute." När han tänker i dessa banor tycker Herbie att hans trippar egentligen har intensifierat känslan av att det finns en värld därute, som han kan connecta till.

Men samtidigt vet han att det är mycket sällan som en tripp faktiskt i kvalitet så att säga överträffar kvaliteten på psyket hos folk som tar den--"Skit In - Skit Ut" verkar vara en grundprincip när det gäller hallucinogener. Detta har han i takt med sin mognad kommit fram till gäller även hans egna trippar. Däremot gäller inte denna princip (Skit In - Skit Ut) när Herbie studerar mänsklighetens olika mästerverk inom kultur eller vetenskap. Där kan han så att säga studera kvaliteten (detta helt subjektiva begrepp) på andra människors psyken. Och då får han ofta känslan av åtminstone Kategori B. Och därmed en "pragmatiskt-levd" insikt om att han inte kan vara ensam i världen.

Ibland uppkommer idén hos Herbert att han ska försöka höja sig till diverse snillens nivå, att göra något som har en kvalitet som Herbert flummigt nog kallar för "bildningsresa". Att höja sin konstnärliga fantasi-förmåga, på både det medvetna och undermedvetna planet, tills han kan skriva musik på samma kvalitets-nivå (enligt hans egen subjektiva bedömning) som Mozart, eller som Daft Punk, som är en annan av hans favoriter.

Jag kan alltså mycket väl tänka mig att acceptera att det finns en möjlighet att Herbert skulle kunna lära sig att skriva likadan musik som Mozart. Detta skulle kunna ske efter en säg 40-årig intensiv period där han ägnar sig åt studier och försök i komposition. Hans uppgift är både lättare och svårare än den Mozart hade: lättare eftersom han inte behöver uppfinna något nytt utan bara ska lära sig att härma Mozarts stil, svårare eftersom hans hjärna troligen inte är lika predisponerad som Mozarts för att bli en bra kompositör (sämre musikminne, sämre gehör o.s.v. Men detta är gradskillnader och inga skillnader som gör Mozart till en övermänniska av något slag: Herbert kan kompensera genom något så enkelt som att han förhoppningsvis kommer att leva ett längre liv).

Men just detta 40-åriga närmande från Herberts sida till Mozarts "värld," precis som det slags närmande genom intensiva studier av fysik eller matematik som jag gav som exempel i förra posten, just i detta tillstånd av närmande så utlever Herbert (genom sitt sätt att vara i världen) ett tillstånd av icke-tro-på-solipsism. D.v.s. han tar ett yttre objekt (Mozarts verk) och försöker närma sig detta som om det just vore ett yttre objekt--inte bara en hallucinationsprodukt av hans undermedvetna--och försöker att införliva vad detta yttre objekt har att ge hans psyke, och detta gör han genom den hårda vägen av studier blandat med diverse kreativa sätt att försöka komma underfund med materialet.

Det Herbert gör under sin bildningsresa gör är helt enkelt att han visar omsorg om ett yttre ting, och betraktar det som ett slags budskap, något som pockar på honom att göra någonting (det vill säga att bekanta sig allt närmare med det tills han kan skriva musik av liknande slag). Detta borde inte stå i konflikt med en teoretisk solipsism, men det är det det gör, eftersom det drastiska med det solipsistiska tänket är att allt tycks tappa sitt värde i och med tanken att det "bara" är illusioner producerat av det undermedvetna.

Just en solipsist skulle väl inte ge sig in på ett sådant livsäventyr (att försöka lära sig skriva musik som Mozart), eftersom hans undermedvetna ju uppenbarligen redan kan producera sådan musik tillräckligt effektivt, han skulle väl snarare överlåta åt sitt medvetna att göra sådana saker som bara det medvetna kan göra (vad det nu skulle vara--njuta, kanske).

Mot slutet av sin bildningsresa kan Herbert alltså både drömma och hallucinera musik i Mozart-stil, och kan därmed klassa Mozart-musik i Kategori A. Och så fortgår hans bildningsresa tills han verkligen känner sig som "ett med världsideosfären" och då kan omfatta en mer "mogen" typ av solipsism.

Jag tror jag förstår hur du menar.

Så här då. Jag tror inte att jag är den enda som existerar, vad jag menar med att allting omkring mig skulle vara illusioner. Är att det sättet jag tolkar omgivningen på enbart handlar om mig själv. Så Mozart existerar mycket väl för mig, jag tror att Mozart inte är mer eller mindre speciell än någon annan, inte mer värd eller mindre värd heller. Mozart är helt enkelt någonting som i det yttre existerar. Hur jag tolkar honom beror på mitt inre. Dvs, hur omgivningen ser ut, och med andra ord, hur omgivningen existerar för mig. Beror helt och hållet på mig själv.

Så, jag tror nog inte att jag "egentligen" ligger i något sorts vakum och att allt jag ser häromkring är drömmande och o-existerande (även fast det mycket väl skulle kunna vara så) men jag tror att hela planeten och hur alla människor ser ut på ett visst sätt, beteer sig på ett visst sätt och påverkar mig på ett visst sätt helt och hållet beroende på vilket sätt jag själv har.

Kul att du fann någon mening i vad jag sade, jag ordbajsade nog på lite grann så jag kan bli osäker själv på exakt vad jag menade med allt.

Hmm, det finns nog många slags solipsism eller vad man ska kalla det.
Om jag ska försöka förstå hur du menar det så skulle du ställa dig bakom slogans som "Smile and the world smiles with you," "Det är bara sig själv som man kan förändra i grunden--tänk positivt". Kanske också "Jag är utsägaren av alla värden" eller vad nu Nietzsches Zarathustra sade.

Intressant förresten att frågan om solipsism (som ska föreställa en kunskapsteoretisk fråga) är så benägen att slå över till en fråga om värde.

Antingen beskrivs det som ett positivt rus ("Allting är till för mig" ("lalala, jag hör inte vad ni säger")) eller som att allting blir värdelöst, meningslöst, detta när man tänker i solipsistiska banor.

Men med din syn så verkar det snarare som att du placerar dig i ett mellanläge, där "allting blir vad man gör det till," som ju är ett annat sådant därt uttryck.

Med din syn så kanske det är lite svårt att förstå vad jag finner för poäng i att "vilja uppleva" vissa konstupplevelser som på samma gång "något främmande" och "en högre kvalitetsnivå än jag själv skulle kunna åstadkomma för tillfället." Allting blir ju vad man gör det till? Men jag ser ibland inte poängen med att s.a.s. förändra mig själv i en viss riktning, framförallt så känner jag inget större motstånd mot att så säga "sänka ner mig själv" inför något utifrån kommande. D.v.s. jag ser inte någon högre livskvalitet i att tänka på det maximalt egotrippade sättet "Jag är större, bättre och smartare än alla Mozart och Einstein med flera". Men visst blir det på något sätt ett aktivt handlande att ta in upplevelsen på ett sådant sätt att den enligt resonemanget ovan tycks indikera en främmande varelses existens och samtidigt högre kvalitetsnivå.

Ja och precis som dina slogans menar jag. Vi är liksom en människoras här på jorden, i ett universum där det inte finns några svar. Vi vet -ingenting- och kan därför bara tro och tänka. Vilket resulterar i att vi som medvetande människor styr våra egna tankar och väljer vad vi vill tro och tänka.

Jag menar inte eller menade inte att du eller någon annan sänker sig varken över eller under Mozart eller Einstein. Men som det lät på det du citerade om shakespeare, så lät det aningen som att du inte trodde att du skulle kunna skriva en minst lika bra material. Därav utgick jag lite ifrån att du satte dig själv under. För att iomed att vi inte vet något, så spelar det ingen roll hur många gånger du blir sågad utav New York Times elelr Aftonbladet för din pissdåliga novell. Har du själv lagt ner din själ i materialet, och vill och tror och tänker att du är precis lika bra som Shakespeare eller Mozart. Så -är- du lika bra som Shakespeare och Mozart. Mozart må hava skickliga fingrar. Men om du vill, och tror och tänker att du är lika bra som mozart, så behöver du ingen skicklighet alls. Det räcker med att plinka på två tre tangenter i en viss ordning som du själv tror och tänker är lika bra som vilken annan som helst, och du har uppnått den här illusionen där du skapar det du tänker.

Jag förstår nog hur du menar. Men det där solipsism låter för mig som ett förädlat uttryck utav det som du sa "s ("Allting är till för mig" ("lalala, jag hör inte vad ni säger")) eller som att allting blir värdelöst, meningslöst, detta när man tänker i solipsistiska banor."

Har vi gått oftopic nu? Jag vet inte. Men jag tror att man kanske inte är den enda som existerar, men jag tror absolut att man skapar sin egen verklighet. Och att man skapar det som omkring en är.

Ok, såhär ligger det till.. Jag tror att jag är Skaparen/Frälsaren/Gud. Jag tror att jag gjorde allt mellan svarta hål till skosnören. Jag tror att jag skapade allting innan jag föddes.. Att allt ni vet och allt som ni någonsin kommer att veta, har jag skapat. Att ni bara är självtänkande individer som jag har skapat i mitt undermedvetna. Jag tror att när jag dör så kommer allt detta bara att försvinna och jag kommer att vakna upp någonstans.. Att jag bara "testas" i min egna värld som jag har skapat själv för att förbereda mig för den riktiga världen. Jag tror att det sitter någon/något och håller koll på allt jag gör och att när jag dör så har jag antingen förberett mig för den "riktiga" världen. Eller så börjar allt bara om. Jag skapar allt igen och går igenom denna fas enda tills det att jag kan vakna upp och blir presenterad för den "riktiga" världen..

Ville bara säga detta.. Och nej, jag går inte på droger..
vill bara se folks reaktioner på min filosofi på världen/meningen med livet. Har egentligen mer att skriva. Men det får bli senare..

Kom senare på att detta ligger på fel kategori.. Men,men det får vara här..

Jag har tre frågor;
1. Har du något minne av att ha skapat allt?
2. Om inte, varifrån får du idéen?
3. Om jag tror att Gudsbilden är ett påhitt, betyder det att jag kommit någorlunda nära begreppet "korrekt"?