Solipsism - allt är en illusion - samlingstråd

Eftersom det här är mitt liv, och att det enda jag kan kontrollera är mig själv, så är jag också den enda som finns. Ni här på flashback är alltså en liten del av hur jag upplever livet. Men ni finns inte.
Universum skapades åt mig allena.

Låter det vettigt?

Tänkt kring samma banor men insett väldigt snart att så är inte fallet

Gillar ditt tänkande!

Jag har själv låtit tankarna flyga iväg lite!

Har haft en tanke om att jag har en "host" ungefär som att jag är en WOW-karaktär, där någon förbi rymden sitter och styr mig, och alla andra har också hosts och blir styrda!

Tycker det är riktigt intressant tänkande alltså!

jag förstår precis. Men du skrev nog sådär för att jag inte ska tro att universum är för bara mej!

har tänkt samma tanke många gånger, att det är mitt universum och alla andra är botar som bara existerar

Denna filosofi kallas Solipsism och jag skulle vilja påstå att det är mycket möjligt. Allt du känner och alla som existerar runt om kring dig är skapat för att spela en roll och ha ett inflytande på dina känslor. När du mår dåligt mår du dåligt för du vill må dåligt. När du är kär är du kär för du vill må bra. Du har skapat din egen dimension och är den som styr den är ditt undermedvetande. Men frågan är då existerar du? Bara för du tror du har ett medvetande betyder ju inte att du har det? Men ändå tänker du, alltså existerar du. Men vart någonstans befinner sig din fysiska form då? Om du har någon...

Det här är för djupt för en fredagsmorgon!

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska svara på det.
Mycket komplicerat, men om jag inte lyckas svara på det där så förtjänar jag ju egentligen inte att få ett eget universum.

Så skulle alla kunna tänka ... Har lekt lite med tanken att en tidslinje existerar om någon kan uppfatta den och är medveten om den, dvs, medvetande varelser som därav är medvetna av sin existens uppfattar sin tidslinje osv..

Och om vi alla delar på de 3 dimensionerna X, Y och Z, och den fjärde dimensionen sägs vara tid, så bör vi alltså ha 3 delade dimensioner, och massvis med subjektiva dimensioner, som skiljer sig från varelse till varelse ... Alltså lika många subjektiva tidsdimensioner som det finns varelser att uppfatta dem? Men samtidigt uppfattar vi ju de varelserna runt omkring oss, och delar utav deras "tidslinjer" ...

Så ... Borde det då finnas 3+x^(x-1) dimensioner, där x är antalet varelser som kan uppfatta dem, och där -1 = minus en själv?

Min matte kanske är lite skev, är ganska trött :x

I filosofiska fall finns det inge fel och rätt. Faktumet är (enligt denna filosofi) att har du redan skapat ett universum och den enda anledningen varför du finner det jag skrev tidigare komplicerat och tankeställande är för att du har skapat mig så jag kan hjälpa dig förstå det du redan vet om fast glömt bort.

Då jag, liksom många andra har tänkt i samma banor kanske jag borde uppfatta din trådstart som att någon/något försöker vilseleda mig från sanningen om att jag är den enda existerade individen. Om vi nu vänder på det så spelar jag ju samma roll i ditt liv nu. En person som helt enkelt skapades för att vilseleda dig och upplysa dig om att det är fullt normalt att tänka så här. Eller är jag ens en person? Det finns det ju inga som helst belägg för då jag är en helt anonym "person" på FB. Kan lika väl vara ett program som skapat detta inlägg eller hur?

Personligen anser jag att alla lever i en egen verklighet där man uppfattar allt på helt olika sätt. Jag ser allt som du ser men hade du sätt världen ur mina ögon så hade du bara sätt massa prickar och symboler överallt. Prickar och symboler som jag uppfattar som dina stolar och bord. Det som smakar morot för mig smakar för dig i min verklighet, flamberad falafel.

Oavsett vad du väljer att tro så kommer du att leva och du kommer att dö...

God natt.

er taktik fungerar inte. Jag vet att universum bara är till för mig!