Egots död

Nja, det är ju bara en nuvarande tolkning av kärlek, att den är riktad mot en annan person, och den som personen "är".

Detta är ju givetvis inte sant, och anledningen till att du är kär i en människa har du ju egentligen ingen aning om. Men det kanske sammanfaller med att tankarna säger att personen är snygg, smart och rolig...

Vilken inte sällan är en effekt av att du är kär, inte tvärt om.

Samma kärlek finns givetvis för den egodöde, om möjligt i ännu renare form. Utan tankar som behöver berätta för dig varför du är kär i en människa.

Motsvarande upplever dom flesta mot tex sina egna barn, där inga tankar behöver förklara vad kärleken beror på.

Men jo, nån form av "romantisk" kärlek försvinner. Speciellt i och med att tron på att livsmålet, och livslyckan, kommer från en partner försvinner. Men en annan form uppstår, där kärlek inte längre kommer i form av ett kontrakt, att skapa varandras lycka.

Jag tror jag klänger mig fast vid mitt sårade ego. Varför? Hur slutar jag?

Egot, konceptet om din personlighet är något som byggts i din hjärna under längre tid. Som ny, ung och barn så fanns du men inte egot. Om man då ser att egot är något som byggts och inte funnits från början men du fanns innan egot så kanske du kan se att du är mer än egot, egot är något du skapat/ som skapats i dig. Det som sårats är alltså inte du, utan egot, som är något byggt. Renovera, meditera och reflektera.

Jo men jo, det där förstår jag. Men att jag klänger mig fast vid det fast det är smärtsamt också är åtminstone rätt påfrestande, har pågått i ett halvår minst nu. Halkar in i det igen och igen också, även när jag trott att jag skakat av mig det.

Jag antar att jag är rädd för det andra, det okända, för när jag mediterar och känner "oj, nu släpper jag taget lite mer än jag brukar" så får jag också en del obehagliga tankar innan stillheten infinner sig.

Låt dig själv halka in i det. Kämpa inte men gör precis som vid meditationen. Se dig själv halka in i det så många gånger du halkar in i det sedan halka inte in i det nå mer. Tar precis den tid det ska ta, repetition lär dig mönstret så låt det sjunka in. Må gott.

Romantisk kärlek är en fantasi, det är när man tror att en annan människa ska täcka ens behov och göra en lycklig.

Jag känner samma kärlek till allt levande men är bara attraherad av ett smalt segment av kvinnor

Sedan gäller ju närhetsprincipen här också. Vem skulle jag först rädda ur en brinnande byggnad, mina barn eller nån annans? Svaret är givet eller hur.

Intressant

Så tänker ett ego. Sann kärlek är villkorslös.

Verkligheten är inte svart eller vit.

Genom att göra ingenting alls. Illusionen är att det skulle finnas någon som kan göra någonting för att uppnå upplysning. Upplysningens kännetecken är att verkligheten förnims befriad från själv. Stanna därför i orkanens öga och observera att du ingenting gör.

Den vise vet att han ingenting gör; även om han går, talar, tänker, ser, lyssnar, andas, sover, blinkar, släpper taget eller håller sig fast, så vet han med sig att allt detta blott är sinnesorganen och kognitionen som dansar mellan sina objekt. En dans utan dansare.

Förstår du hur mycket du kan släppa taget? Det är en komplett vanföreställning att "du" skulle behövas för att navigera i världen eller för att få saker gjorda. "Du" behövs inte alls - din verkliga natur, vilandes precis under bländverket om ett ego, är lika stilla som djupsömnen.

Fint skrivet, och ja, vad fan annars skulle svaret ha varit.

Jag upplevde något ganska obehagligt när jag gick och lade mig för att vila middag idag för några timmar. Jag sov som vanligt, var ganska trött, och jag hade en dröm om något. Det var en ganska konstig dröm om lite av varje men i hela drömmen följde en känsla av tungsinthet mig. Det var som om jag insåg att 'jag' inte existerar rent känslomässigt först då. När jag vaknade var jag ganska ledsen och hade ganska mycket ånger, det kändes som om jag hade gått med en mafioso och inte kunde ta mig ur. Men likväl kände jag mig ganska 'tom', och ... Vad jag antar var egodöd.

Den sorgsna känslan passerade så småningom och vad som var kvar var lugnet. Nu kan det vara så att jag misstolkar situationen lite då jag kollade på ett antal ganska pessimistiska videoklipp med Rustin Cohle från True Detective precis innan jag somnade. Men jag var inte särskilt deprimerad då.

Jag är novis till det här fenomenet och hur det känns så jag tänkte att jag ville dela med mig. Det var liksom ingen känsla baserat på något eller så, den var bara sprunget ur intet.