Egots död

När det gäller känslor, det är heller inte känslor som definierar vad vi är. Naturligtvis kan vi ha jobbiga känslor, men de är inte vad vi är. Känslor kan vara som en tvångströja man inte kan få av, men de är lik förbannat bara en tröja och inte den vi är i grunden. Vi måste hitta skillnaden på oss själva och våra känslor. Alla känslor är övergående, det som är vår grund är det inte.
Vi kan ju konstatera; nu har jag den här känslan. Då kan vi ju förstå att känslor är något vi har, inte något vi är, eftersom det finns en uppfattning finns det också en separation. Adi Shankara säger "the seeing subject cannot be the seen object".
Men i det vi är finns ingen separation, vi bara är, odefinierat, oförklarligt.

Fick något av en insikt idag.

Visst är det komiskt att man ska glömma budskapet i att sluta med allt strävande?

Det jag kom att tänka på är att sökande av lycka skapar olycka, och att i själva verket så är lycka en stund av frigörelse av strävande snarare än det jag trodde instinktivt innan; att det var en tillfällig stund med mening.

Självfallet är det inte så. Saker är meningslöst hur mycket man än vill inbilla sig att det inte är det. Men varför ska det vara så viktigt att saker ska vara meningsfullt? Blä

Roligt att du skrev så, jag har nog kommit till nästan samma insikt om just strävandet eller sökandet efter lycka. Just ordet strävande definierar ju att man vill hitta något, bli något, att gå emot, att röra sig till...typ...genom att sträva efter lycka innebär ju detta att man inte är lycklig just p.g.a att man strävar till/efter det, om man var lycklig skulle man inte behöva sträva efter lycka. Jag gav upp strävandet, fann genast att jag blev lyckligare, skulle inte säga lycklig i bestämd form, men lyckligare än vad jag var när jag strävade efter det.

Ja det kan jag tänkte mig. Jag tycker det hjälper att se det komiska i situationen. Så när jag satt där och beklagade över hur tråkigt jag hade och kom fram till den här insikten så mumlade jag för mig själv allt är skit och började asgarva. Allt är fan skit, komiskt menat

Humor är den bästa medicinen

En liten frigörelse låter det som att du stötte på, lite som att säga äh jag orkar inte bry mig. Du kanske kom till fram till meningen med livet, varför vi är här; skit! Vi kan ju faktiskt skapa massa skit, bara titta på oss människor, så jävla mycket skit som vi skapar och slänger överallt

Hahaha Ja verkligen! Om det är något vi är bra på är det på att skita ner och inspirera andra till att skita ner lika mycket

Precis, och denna lycka kan bli betydligt mer permanent när du inser att strävandet bara var en illusion. En bild skapad av din hjärna, en historia om oss själva som inte var sann.

Jag tror du är på helt rätt spår där.
Jakt på lycka bygger på, och ger, en känsla av att lyckan inte finns där du finns just nu.

Har iofs inte nödvändigtvis med egot att göra, men ändå väl värt att ha i bakhuvudet.

Ja jag jobbar på det
Har väl visst då med egot att göra? Egot är patologiskt och livnär sig på att se sig själv som otillräckligt. Söker man efter lycka så anser man sig inte vara tillräcklig här och nu.

Att tro på egot, är att tro på att någon utför strävandet. Att det finns ett du som gör si eller så. Som kan göra fel eller rätt.

När illusionen kring egot skingras så visar det sig snarare att "du" är en del av allt, att tankar och handlingar kommer spontant och att "strävan" inte fanns alls.

Jag kan förstå vad du menar intellektuellt men inte instinktivt. Kanske om du sätter det i andra ord eller ger mig ett exempel?

To look for heaven, is to live here in hell.

-Sting