Egots död

Nej! Din uppgift är mycket simpel, om än inte enkel: skala bort det falska från det riktiga. Det som framstår som flummigt för dig är inget annat än - faktiskt mycket konkreta - beskrivningar från olika stadier av den processen. Innan du nått ett visst stadium själv kan du omöjligt förstå vad som menas.

Begå inte misstaget att försöka söka djup visdom i lösryckta fraser. Orden säger oss ingenting. Gå bortom ord, koncept, dig själv. När du gjort detta förstår du - dessförinnan förstår du ingenting alls.

Exempel på övningar:

* Sitt i tystnad.

* Undersök vem som upplever, var i din upplevelse av nuet denne befinner sig etc.

* Förankra dig i maggropen och var uppmärksam på andningen genom magens höjning och sänkning.

* Förstå att inga tankar kan uppstå utan den första tanken - tanken på jaget. Isolera denna första tanke, bevittna den i stillhet och se vad som händer.

* Uppmärksamma att allt du kan objektifiera inte är du själv. Är du din hand? Nej, du bevittnar din hand. Är du din arm? Nej, även den är någonting du är medveten om. Gå på så vis igenom hela kroppen och upptäck att du själv, den som är medveten om allt detta, inte finns någonstans.

Så, vem är du? Tanken är att du successivt ska få större inblick i detta. Nöj dig inte med konstateranden, med resonemang, med andras beskrivningar: gå till din egen upplevelse av världen.

Att få en insikt känns väldigt kraftfullt, alla insikter förlorar dock sin relevans när vi får ny förståelse, det tar aldrig slut. Att jaga insikter och förståelse kommer inte leda till nirvana. Ta all förståelse och alla upplevelser och integrera det i ditt liv, kärlek är vad som finns kvar när illusionerna som materialism och rädslor är borta, sluta jaga något och börja lev som den visa människan du är.

Egot är bara tron på fri vilja/jaget/själen/separation/motsv. Så det går alldeles utmärkt att uppleva egodöd utan att vara hjärndöd.

Egot, eller idén om ett ego, har inget att göra med den varseblivning som uppenbarligen pågår.

Om du använder termen egodöd i meningen att vara hjärndöd, så kommer du inte kunna kommunicera med dom som talar om egotdöd som något som kan hända i livet.

Har du fått någon psykos än?

Mycket bra ankan. Men samtidigt kan jag inte frångå det faktum att de kognitiva processerna ger mig universell kontroll över kroppen som varseblivningen existerar inuti. Som du skrev i en annan tråd är det evolutionärt underordnat i avseende selektionstryck att se verkligheten som den är. Så som jag ser det så är det här som skon klämmer; om jag ägnar mycket tid åt egodöd kommer det leda till lägre fitness givet att samhället är verklighetsfrånvänt.

Fast å andra sidan får de kognitiva processerna ta sig en funderare om det verkligen är viktigt att vara väladapterad i en miljö där det praktiska och fåfänga selekteras och den absoluta verkligheten ratas.

Meditation och även egodöd landar dig i en situation där ingen mental bandbredd slösas på oväsentligheter i form av självbiografiska, tungt emotionellt lastade, tankar. M.a.o.: plötsligt kan du omfamna situationer helhjärtat, du förlorar dig själv i nuets möjligheter. Det finns, i sig, ingen vinning i att erbjuda husrum åt ett ego i medvetandet och man kan, även utan ett sådant, agera samhällsstrategiskt, även om incitamenten för detta skalas av i takt med illusionernas upphörande. Din önskning och dina farhågor kommer från perspektivet av en sömngångare.

Vill du döda egot utan att i samma veva utveckla visdom, så för all del, gör detta. Det är dock inget jag själv skulle rekommendera. Vad skulle poängen med det vara? Dygd, visdom etc. är fördelaktigt i alla avseenden. Att agera på begär är att agera på beroenden, vilka, av sin natur, ebbar ut och lämnar dig otillfredsställd. Nöj dig inte med mindre än Sanningen och Evigheten - funnet i rent medvetande, bortom världen och bortom detta ömkliga ego. Sök Govinda, Parabrahman, Nirvana, Självet, Verkligheten. Förlora dig själv, ditt lilla jag, som ändå inte är i kontroll.

Jag har upplevt den så kallade "egodöden". Jag uppnådde det hela med hjälp utav LSD. Jaget och hela min existens släppte och allt blev materiellt och objektivt.

Det var inte meningen heller, satt på skithuset och pissade när det hände.. de bästa 2 minuterna jag någonsin har varit med om. Jag blev upplyst och såg in till mitt undermedvetna och kunna analysera och reda ut mina problem inifrån. Går inte riktigt att förklara det på något bättre sätt.. man måste själv uppleva det för att förstå det.
Om jag skulle vara troende så skulle jag ha sagt: "Jag såg Gud".

Som resultat pga. detta så har min ångest släppt, haft vardagsångest i ~7-10 år (blandat med panikångest till och från). "Trycket" i bröstet är helt borta.

Kanske inte. Ett försök att beskriva det hela från min sida vore såhär:

Verkligheten blir spatiös och fri. Dess essens blir allestädes närvarande medvetenhet. Det är som att plötsligt varsebliva scenen för livets skådespel eller TV:n som universums film spelas på - och att upptäcka att denna grundstomme är tom, evig, orubblig och gränslös frihet, vilken sträcker sig in i oändligheten samt vilar precis under den papperstunna ytan av traditionell varseblivning. Tomheten är ingen metafor, inget värdeomdöme, det är en absolut verklighet, mer klar än än det ständigt skiftande och föränderliga, vari kroppen rör sig på eget bevåg.

Det är som att allt personligt blåses ut ur medvetandet, varefter grodperspektivet ersätts med ett fågelperspektiv - med orubblig, ogrundad lycksalighet som följd. Vilken fröjd att leva på tomhet! Vilken frihet att sakna form!

Du beskrev det rätt så bra, svårt att finna ord ibland för obeskrivliga upplevelser.

Jag kan utveckla lite också, vi alla har ett "periferiseende".. det som är suddigt i "ögonvrån" när vi kollar på saker. Det upplöstes helt och jag såg allt, alla mina sinnen öppnades och jag omfamnade allt i min omgivning. Ventilationen, handdukarna, värmen, lukten, smaken, vattnet.

Känslan av 100% välbehag. Samt känslan av att du lämnar din kropp och observerar universum och inser att allt är "sammankopplat".

Till slut lyckades jag grabbar.. Jag är mig själv igen. Kan meditera numera helt med no-mind och jag har funnit kärleken och listat ut massa hjärn-trix för att tämja hjärnan som faktiskt fungerar. Helt otroligt. Men mitt ego är trångt, det kommer ta ett tag att utvidga mitt territorium men så länge jag har den här sinnesron kan jag ta an vad som helst som kommer i min väg.

Tacksamhet är fan a och o.

Något som jag finner fascinerande är hur viljan drar den här kroppen när jag slutar meditera, det är liksom en kraft som drar mig beroende på känslor, logik och ibland rädsla, men det är bara att lära sig utav det och tacka för att man får känna så rika känslor..

Men om jag är 100% glad, så är jag fri... Typ när jag verkligen går in i det jag gör som t.ex. när jag dansar

Aja svårt att förklara.. Jag befinner mig fortfarande lite i disharmoni när jag rör mig, skulle vilja bli bättre på att upprätthålla harmoni när jag pratar och rör mig.. Tips?

Istället för att omfatta din kropp så omfattar du all varseblivning. Du är arenan på vilken livet utspelar sig. Du är bortom arenan. Du är allt som finns i arenan. Du är ändå absolut ingenting alls; identitetslös, fri, obefläckad. Utan jag, inget du och utan de två ingen separation. Hur kan man förstå detta utan att uppleva det själv? Det går inte. Och även om det gick hade inget varit vunnet av en sådan konceptuell förståelse, om man inte utifrån den söker att de facto realisera tillståndet.

Just därför att hela detta ämnesområde inte kan förstås konceptuellt och inte ö.h.t. vilar i språket det kommuniceras genom, så blir folk förvirrade av att "det finns ingenting att söka", "du är redan det du söker" etc. Sådana utsagor måste förstås korrekt och alla vägledande fraser, s.k. pointers, från mästare måste förstås kontextuellt, som någonting som sagts vid ett givet tillfälle, till en sökare som befunnit sig på en viss nivå.

Distrahera er inte med sidospår. Sök målmedvetet den högsta sanningen.


Något kryptiskt beskrivet, men gratulerar! Menar du att du uppnått satori eller kenshō? Eller att du under meditation kan uppnå ett liknande tillstånd, som dock upphör när du återgår till andra sysslor?

Yes läste om satori verkar vara detta.. Men som sagt jag är under konstant attack av mitt ego, du vet yin-yang? I varje mörker finns det lite ljus i varje ljus finns det lite mörker.. Well jag är det lilla ljuset i det stora mörkret, och min depression vakar ständigt över mig som ett rovdjur redo att slå till, så min prio 1 just nu är meditation, mediterar hela tiden.. Det är inte ens jobbigt längre, det är bara skönt..

Läste om kensho med nu och nu är jag inte säker längre.. Får fördjupa mig inom detta innan jag kan ge något hum om vad jag befinner mig.. Kanske får snacka med någon kunnig

edit: efter lite mer läsning så verkar det vara satori, eftersom jag ser alla rädslor tydligt nu.

men som sagt mitt stora problem är att jag inte kan upprätthålla min meditation när jag rör på mig.. Det måste jag lära mig. Nästa mission