Mordet på Olof Palme - 28 februari 1986

Polismyndigheten i Stockholm hade förvisso på ett tidigt stadium från LAC begärt och fått ut en kopia av LAC:s inspelningar från natten till den 1 mars 1986. Kopieringen hade, enligt Lars Karlsand, utförts av två personer på LAC. Den ene av dem var operatören Kenneth Ed som själv hade varit i tjänst under mordnatten och nu medverkade som representant för facket. (Poutiainen s 815)

Bandkopieringen gick av stapeln redan den 4 mars 1986 och alltså i samma veva som kommissarie Gösta Söderströms avvikande tidsangivelser började uppmärksammas av massmedia. Bandet kopierades med hjälp av en vanlig enkel monobandspelare till ett kassettband som man därefter lämnade ut till polisen. Fröken ur, som ju ligger på en egen kanal, har här då och då släppts in från originalbandet och varvats med samtal från de övriga kanalerna, så att de hamnar efter varandra i tid, trots att de ibland legat omlott. (Arbetet, 1987-12-18).
Det var kommissarien Jan Länninge som hade hand om denna del av utredningen, som resulterade i ett protokoll innehållande "utskrift av bandinspelning av alla telefonsamtal och radiotrafik i samband med mordet." (Jan Länninges protokoll, 1986-05-27).

Men detta är inte sant. Av någon anledning valde man att inte kopiera över allt relevant material, utan satte istället igång med att redigera innehållet på bandkopian. Detta är oomtvistligt och har inte minst fastslagits av Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL), (Sakkunnigutlåtande från SKL, 1988-11-25, diarienr 6269/88). Vissa avsnitt fanns inte med på bandkopian. Enligt Kenneth Ed valde man att inskränka sig på sådant som hade något att tillföra utredningen. (Poutiainen s 819) och dessutom hade man ambitionen att spara band. (s 817)

På detta vis är endast första delen med av det första samtalet som har att göra med Palmemordet. Samtalet ifråga, som innehåller vittnet Leif Ljungqvists misslyckade försök att få kontakt med polisen från sin mobiltelefon, uppgår till 80 sekunder. På polisens bandkopia har hela 55 sekunder av detta för polisen så komprometterande samtal tagits bort, trots att man där kan höra att Ljungqvist för sin medpassagerare fäller några intressanta kommentarer om händelsen.

De samtal som överhuvudtaget aldrig kopierades över till polisens band har sedermera, efter den sensationella återupptäckten av originalbandet, fått beteckningarna A - N. Samtal A är t ex den motringning som operatören Kenneth Ed gjorde till Järfälla Taxi, då han hela 4 minuter efter mordet fortfarande är osäker på om mordet ägt rum i Stockholm eller Järfälla.

Även kommissarie Jan Länninges utskrift är behäftad med vissa brister, som inte lär kunna skyllas på att hörfel uppstått p g a den dåliga inspelningenskvaliteten på bandkopian. Enligt Parlamentarikerkommissionens rapport ska Länninge nämligen själv ha varit uppe på Länsalarmeringscentralen för att kontrollera huruvida hans utskrift stämde med originalbandet. (Parlamentarikerkommissionens rapport, 1988-03-21). Då borde han också ha förvissat sig om att vissa avsnitt saknades på bandkopian.

Även på utskriften har andra delen av Ljungqvists samtal utelämnat. Avskriften av samtal nr 4 och nr 9 innehåller också ett par hörfel, som är intressanta i så måtto att de ger upphov till en annan tolkning av själva innebörden i samtalen. Detta får vi tillfälle att återkomma till. Polisens stympade bandkopia saknar inte mindre än 14 av de 27 samtal som har direkt anknytning till mordet. (Poutiainen s 66)

I november 1987, i samband med turbulensen kring TV-programmet Forum, publicerade Göteborgsposten Länninges avskrift av samtalen 1 - 7. (ibid s 799). Bröderna Poutiainen vände sig kort därefter till polisen för att själva försöka få ta del av bandkopian. Först avslogs deras begäran, men när bröderna begränsade sig till att få ut det som redan hade blivit offentliggjort, fick de till slut uppe hos Ingvar Eriksson på RPS avhämta ett kassettband innehållande samtalen 1 - 7 från det beryktade LAC-bandet. (ibid s 801)

Deras egen preliminära analys visade att dataloggen från samtal 1 avvek från Fröken ur med cirka 9 sekunder, vilket Länninge inte alls hade uppmärksammat. När de sedan fick ta del av fler dataloggar kunde de dra slutsatsen att det var klockan i LAC:s dator som gick 9 sekunder fel. (ibid s 804)