Vad jag pysslar med här är egentligen inget konstigt, utan det handlar om en "postmortem" på hela det här debaclet. Utredningen är som bekant nedlagd och död, och då kan man sätta skalpellen i utredningsmaterialet i takt med att det görs tillgängligt.
Till skillnad från dig tror jag inte att några större sensationer döljer sig bakom maskningar eller ligger förborgade i arkiven, utan det vi kan hoppas på är lite mer detaljer som hjälper till med att fylla i vissa luckor.
Det som redan släppts räcker trots allt en bra bit, och efter en ordentlig genomtröskning av alltihop under det gångna vinterhalvåret så kliar jag mig i huvudet och försöker bilda mig en uppfattning om huruvida det finns tillräckligt med information i materialet för att knäcka fallet och plocka fram en lösning.
På ett plan blir den frågan en semantisk brottning kring vad man egentligen ska mena med "lösning". Å ena sidan kan man då säkert säga, att Palmemordet aldrig kommer att bli "uppklarat" i juridisk mening, men å andra sidan finns det ändå så pass mycket information i materialet att man med lite analytisk skärpa åtminstone kan få en klar bild av vad som hänt och dra hyfsat långtgående slutsatser av det.
Om det sedan duger till att kallas "lösning" kan man kanske tvista om, men som jag ser saken kan vi i alla fall uppnå något som kan kallas för "sannolik lösning". Det vi ägnar oss åt här är ju historieforskning och inte något polisiärt utredningsarbete i syfte att lagföra någon. Då hör det till sakens natur, att historien inte är åtkomlig annat än genom den dokumentation som finns och den är naturligtvis aldrig fullständig utan lämnar luckor. I de luckorna ligger alltid en viss osäkerhet, och konsten blir då att medelst kompetent analys försöka minimera den osäkerheten så långt det går.
Det om det allmänna. Nu till det specifika. Du säger att en polisman vid VD1 skjutit Olof Palme. Det vet du naturligtvis inte säkert, men mot bakgrund av vad du känner till om fallet – och det är ju ändå en hel del efter alla år – så tycker du rent intuitivt att den hypotesen är den mest rimliga. Så långt är allt fint, men det är en sak att ha en egen subjektiv intuition och en helt annan att leda något i bevis eller åtminstone anföra tillräckligt med indicier för att göra det sannolikt i objektiv mening.
Det är i den här andra delen som jag menar att du haltar betänkligt. Om man ska hävda att den och den högerextreme polismannen skjutit Olof Palme så måste man kunna göra det troligt genom att anföra bevisning. Framför allt måste polisen ifråga placeras in i ett scenario och ett händelseförlopp som stämmer överens med de vittnesiakttagelser och annan bevisning som finns förhanden.
Då påstår du att "det finns inget mötesscenario", vilket är ett falskt påstående. I själva verket är mötesscenariot ett av de bäst belagda förhållandena i Palmemordet. Om man inte accepterar ett mötesscenario och tar det till utgångspunkt för sina egna teorier så håller man kort sagt på med rena fantasier. Just därför kände jag att jag måste säga till på skarpen om den saken.
En teori som inte innehåller något mötesscenario är kort sagt inte vederhäftig och saknar trovärdighet. Som sådan utgör den ett slöseri med tid. Det är väldigt många i palmeriet som slösar bort väldigt mycket tid och energi på att gaffla om sådant, det behöver man inte gå längre än till tråden om Skandiamannen för att bekräfta.
Dels finns överhuvudtaget ingen ensam gärningsmannateori som fungerar, men dessutom finns heller ingen konspirationsteori som fungerar såvida den inte innehåller ett mötesscenario. Det är där skon klämmer med de idéer du givit uttryck för här på sistone. Det är i princip inget fel med att sy ihop en modell där någon högerextrem polis skjutit Palme, men då måste man få in den polismannen i ett förlopp med ett mötesscenario därnere på Sveavägen vid mordplatsen.
När man ska göra det – och det har jag skissat en hel del på – så stöter man på problem. För om man tänker sig att någon "högerpolis" typ Östling, Åkebring eller Piltz skulle vara gärningsman så får man oerhört stora svårigheter att förklara hur de kommer in i bilden med ett mötesscenario. Vem av dem är det som Olof Palme känner och stannar och pratar med mitt i mörka vinternatten? Det säger sig självt att Olof Palme inte stannar och pratar med någon Östling, Åkebring eller någon annan piketpolis för den delen. Inte heller skulle Lisbeth Palme tiga om en sådan sak ifall de blivit stoppade av en polis.
Den tidiga modellskiss jag nämnde, och där biobesöket var ett "spel för gallerierna" och där paret Palme skulle hämtas upp av livvakter vid Dekorima, den har i alla fall en förklaring av varför de skulle stanna där och prata med någon som de känner – eller åtminstone känner igen. En livvakt hör ju till den kategorin.
Men även här måste man då förklara hur någon "högerpolis" i så fall fått nys om planen och hur denne skulle ha prickat det mötet med livvakterna och lyckats kliva in och skjuta Palme mitt framför ögonen på de livvakterna. Och varför skulle Lisbeth Palme tiga om en sådan sak? Det funkar naturligtvis inte i praktiken, utan modellen fick som sagt läggas på hyllan ganska omgående.
Samma slutsats gäller alla sådana här modeller med "högerpoliser", som enligt min uppfattning inte går att få att fungera när man ska föra ner dem på Sveavägen.
När det gäller motivbilden har du också anfört att mordet skulle ha utförts i syfte att hindra Olof Palme från att resa till Moskva som planerat och där "sälja ut landet". Den här storyn verkar vara väl förankrad i palmeriet, men däremot är den knappast verklighetsförankrad.
Utrikespolitik fungerar inte på det sättet. Olof Palme var ingen envåldshärskare som kunde bestämma själv om rikets relationer till främmande stormakt, utan sådant bestäms av riksdagens utrikesnämnd i samförstånd över blockgränsen. I utrikesnämnden satt på den tiden fyra av fem riksdagspartier, det var enbart VPK som inte fick sitta med därför att de var kommunister och inte ansågs pålitliga.
Hela idén om att Olof Palme egenhändigt skulle kunna "sälja ut landet" till Sovjet är grundlös. I värsta fall skulle han kunna överlämna vissa militära hemligheter till främmande makt, men i så fall måste han ju ha med sig dessa i bagaget på resan dit, vilket i sig är fullständigt orimligt.
Spioneri och landsförräderi går inte till på det viset, och det finns heller inget som tyder på att Olof Palme var spion och landsförrädare i sovjetmaktens tjänst. Att någon grupp av "högerpoliser" skulle ha mördat Palme av den anledningen är enligt min uppfattning rent nonsens. Dels måste de i så fall vara utrikespolitiska idioter i bästa palmeristklass, men dessutom måste de vara inrikespolitiska idioter eftersom inget haft digrare konsekvenser för den inrikes högeroppositionen än just Palmemordet.
De enda som "tjänat på" Palmemordet, det är vänstern. Att utredningen inte lades ner när Christer Pettersson frikänts beror på att den utgjorde ett utmärkt instrument mot den inhemska högern, vilken sossarna på så vis kunde eliminera. Sedan dess har det inte funnits någon egentlig höger i Sverige utan enbart en vänster. Följden har blivit att landet totalförstörts, vilket du själv mycket riktigt konstaterar.
Tack vare Palmemordet kunde sossarna skicka in sin egen torped Carl Lidbom för att sätta spakar på ryggen på Säpo så att sossarna till slut kunde kontrollera även den firman. Med andra ord använde man Palmemordet mot Säpo på samma sätt som man använt spionaffären Stig Wennerström mot den militära säkerhetstjänsten på 1960-talet. Där tog ju sossarna över 1965 och installerade sossetorpeden Birger Elmér som chef för hela tjänsten. Efter Palmemordet gjorde man samma sak med Säpo.
Det är det här som Palmemordet handlar om på det inrikespolitiska planet. På det utrikespolitiska planet finns det så pass många dimensioner att det är svårt att med säkerhet säga vilken av dem som varit avgörande. Sveriges relationer till Sovjet och USA står naturligtvis högt upp på listan men tronar inte i ensamt majestät.
Om jag skulle peka på något specifikt så är det väl snarast EU-medlemskapet (eller EG på den tiden), som Olof Palme var motståndare till men som Ingvar Carlsson sedan drev igenom. På samma sätt som Lyndon Johnson efter Kennedys död så dröjde det till efter nästa val innan den stora reformagendan lanserades på allvar.
När det gäller Ingvar Carlsson så sade han dessutom helt öppet, att hans uppdrag var slutfört när han lyckats få in Sverige i EU – och då avgick han som partiledare, med den motiveringen. Det finns all anledning att misstänka att Carlsson drev den här agendan på uppdrag. Han var ju redan påläggskalv och en av "Erlanders pojkar" när han for till USA som utbytesstudent vid Northwestern University. Att han då blivit kontaktad av CIA kan man ta för givet, och misstanken finns att han rekryterats och sedan drivit deras agenda när man väl flyttat fram honom till förarsätet här på hemmaplan.
Gör man en analys på temat "cui bono" så blir resultatet obevekligen att globalistvänstern med CIA i spetsen ligger bakom mordet på Olof Palme. Den motivbilden går dessutom fint att få ihop med skeendet nere på Sveavägen. Men som jag tidigare påpekat så är den motivbilden idag varken skarp nog eller unik nog för att riktigt duga som lösning. Vi är inte där ännu utan idag kan vi kanske kalla den motivbilden för en "avancerad arbetshypotes" som ganska mycket talar för.
Samtidigt måste man hålla i minnet, att det även finns andra sådana arbetshypoteser som fungerar på Sveavägen och som har en del företräden. Någon entydig bild finns alltså inte ännu, men i takt med att "obduktionen" av utredningen fortskrider så hoppas och tror jag att vi ska kunna vaska fram en sådan. Det är därför jag tycker det är meningsfullt att hålla på med det här.
