Mordet på Olof Palme - 28 februari 1986

Ja, ett långskott är det absolut. Men det vore inte det sjukaste som någonsin hänt. Man måste ju ha alla möjliga alternativ i huvudet när man kikar på det här så att man inte bara avfärdar saker på eget tycke.

En vallning dit av LP är det kortaste långskottet jag kan tänka mig av skotten i den alternativteorin.

Det är trist bara att det finns minst 37 gånger fler möjliga scenarion och teroier än det finns bevis

Anna H-förhöret 3 mars, "vidare fanns där en yngling uppehöll sig vid mannens huvud". "Ynglingen vid den liggande mannens huvud var klädd..."
Källan till att någon var där när hon sprang fram.
O epitetet.

Absolut så. Men om man ska konkretisera det lite så måste idén om Lisbeth som vallare ändå sys ihop med Grandmannen som följer efter, och som verkar valla både Olof och Lisbeth. För att få ihop det måste man i så fall förutsätta att Grandmannen och Lisbeth agerar i maskopi på något sätt.

Den idén är inte riktigt så långsökt som den låter, och tillhör de saker som jag hållit i bakhuvudet. Det förser oss i alla fall med en förklaring till varför Lisbeth absolut inte vill se och nämna Grandmannens existens, inte ens när denne står på tårna hennes och samtalar med dem nere vid Dekorima.

Lisbeths hennes dåliga syn börjar ju inte där, utan även uppe vid Bokcirkeln anmärker Mårten (i efterhand) att han tyckte det var märkligt med gubben som stod vid möbelaffären och tittade in i det släckta skyltfönstret. Det var då samme gubbe som sedan följde efter föräldrarna, dvs Grandmannen.

Mårten märker alltså gubben, men det gör visst inte Lisbeth. Och då står gubben ändå bakom ryggen på Mårten medan han står tio meter bort mitt i Lisbeths blickfält under hela de 2-3 minuter som de står där och samtalar innan de bryter upp och går åt varsitt håll.

Detta är alltså samma Lisbeth som är "mycket uppmärksam" och "mycket misstänksam" rörande folk på gatan utanför bostaden, och även samma Lisbeth som har fotografiskt hästminne. Men icke ett knyst har hon att säga om Grandmannen, vare sig vid Bokcirkeln eller nere vid Dekorima.

Saken blir heller inte bättre av att Lisbeth inte heller ser den man som vittnena Hans Johansson och Lars Jeppsson sett springa in på Tunnelgatans norra sida och vidare förbi barackerna och uppför trapporna. Den mannen finns inte heller i Lisbets värld, detta trots att hon befunnit sig mitt på arenan med full uppsikt över hela Tunnelgatan fram till barackerna.

Istället för att berätta om den mannen drar Lisbeth upp sin egen färdväg för mördaren, som först backar upp i Dekorimahörnan, sedan korsar Tunnelgatan till södra sidan innan han springer inåt gränden, och som slutligen hänger kvar vid barackernas västra ände (som vetter mot mordplatsen) en hel minut efter skotten. Den gubben ser hon alltså, men däremot ser hon inte Johanssons & Jeppssons gubbe.

Man behöver inte vara någon Einstein för att hitta det där hålet som går som en tunnel genom Lisbeths hela berättelse. Inne i den tunneln, som alltså uteslutits från hennes redogörelser och vittnesmål, så befinner sig Grandmannen. Han står först och väntar vid möbelaffären, sedan följer han efter dem på cirka tio meters avstånd, sedan stannar de och samtalar med honom vid Dekorima (och troligtvis även en gång lite innan), och så avviker han in på Tunnelgatan och när det smäller springer han upp på åsen.

Detta är inte rocket science. Inte heller är det rocket science att finna en rimlig orsak till varför Lisbeth förtiger mannens existens. Tittar man på signalement, rörelse- och beteendemönster så är det heller inte rocket science att vaska fram vem den mannen är. Och när man gör det så förstår man varför inte bara Lisbeth utan hela etablissemanget och dess presspapegojor hållit snattran om honom i 37 år. Det finns nämligen 37 orsaker till det, som utgörs av de 37 sätt som tjänsten kan bita en i ändalykten om man ens knystar om det. Öppnar man truten i det offentliga om det så är man slut som artist, och det är den outsagda spelregeln som alla mycket känner till som vill vara med i leken.

En efterföljande man behöver väl ändå inte utesluta en vallning av LP. Eller det talar väl emot det, men utesluter inte.

Fast nu vill jag inte att det framstår som att jag tror på den här teorin. Jag ville bara framföra att det alternativet också finns.

Men angående LPs missande av grandmannen så håller jag med om att det är högst märkligt. Är man i princip ensam på en trottoar så märker man om det går någon 10-20 meter bakom. Särskilt om man är ute och går med en levande måltavla utan livvakter.

Det krävs ju att LOP inte hade en tyst sekund från bion till dekorima för att inte höra fotstegen bakom sig. Och när dessutom någon kliver upp och skjuter bakifrån borde man verkligen koppla ihop det med fotstegen man hört bakom sig.

Sedan är en grej jag inte får ihop är vad som hände vid Sarri. För där har de ju stannat upp och kollat åt olika håll. Så frågan är vad grandmannen gjorde då om de hade honom efter sig. Stannade han kvar på andra sidan Sveavägen och väntade på att gå över övergångsstället? Och hur kom han då ifatt och var så nära när NF såg LOP och den efterföljande mannen.

Om man ska tro KNs vittnesuppgifter ska hon ju ha sett ett par gå över Sveavägen, och när de kommit över en man gå över samma övergångställe. Men om LOP stannar efter övergångsstället så borde de ju ha honom precis vid sig när han kommer över. Det är svårt att få ihop med LPs vittnesmål.

Anna Hage är alltså första personen i MOP som yttrar ordet "yngling". Hon var ju själv 17 år tiden för MOP och skulle fylla 18 år senare på året. Hon borde ju veta som en av de första på plats. Om man själv är 17 år gammal då benämner man inte en 20-åring (SG) som en "yngling".

Efter en högljudd bioföreställning på två timmar, har jag alltid blivit en smula lomhörd (drygt en timme), sannolikt gällde detta även LOP; inte ett dugg konstigt att de inte hör stegen av en man 10-20 meter bort i fredags sorlet, detsamma kan sägas om GM, om han hade någorlunda mjuk sula. Så resonerar jag.

En efterföljande man behöver väl ändå inte utesluta en vallning av LP. Eller det talar väl emot det, men utesluter inte.

Fast nu vill jag inte att det framstår som att jag tror på den här teorin. Jag ville bara framföra att det alternativet också finns.

Men angående LPs missande av grandmannen så håller jag med om att det är högst märkligt. Är man i princip ensam på en trottoar så märker man om det går någon 10-20 meter bakom. Särskilt om man är ute och går med en levande måltavla utan livvakter.

Det krävs ju att LOP inte hade en tyst sekund från bion till dekorima för att inte höra fotstegen bakom sig. Och när dessutom någon kliver upp och skjuter bakifrån borde man verkligen koppla ihop det med fotstegen man hört bakom sig.

Sedan är en grej jag inte får ihop är vad som hände vid Sarri. För där har de ju stannat upp och kollat åt olika håll. Så frågan är vad grandmannen gjorde då om de hade honom efter sig. Stannade han kvar på andra sidan Sveavägen och väntade på att gå över övergångsstället? Och hur kom han då ifatt och var så nära när NF såg LOP och den efterföljande mannen.

Om man ska tro KNs vittnesuppgifter ska hon ju ha sett ett par gå över Sveavägen, och när de kommit över en man gå över samma övergångställe. Men om LOP stannar efter övergångsstället så borde de ju ha honom precis vid sig när han kommer över. Det är svårt att få ihop med LPs vittnesmål.

Anna Hage är alltså första personen i MOP som yttrar ordet "yngling". Hon var ju själv 17 år tiden för MOP och skulle fylla 18 år senare på året. Hon borde ju veta som en av de första på plats. Om man själv är 17 år gammal då benämner man inte en 20-åring (SG) som en "yngling".

Ja här har du onekligen en poäng. Anna 17, Robert 16. Jag förhåller mig fortfarande avvaktande till Roberts berättelse men det var ju som sagt en intressant iakttagelse.

Bra poäng, det hade jag inte tänkt på. Det är ju faktiskt ett ganska märkligt ordval för SG.

Så här har jag för närvarande uppfattat läget:

1) Najic lufsande blonde man i grågrön tygjacka.
2) Kerstin Nordströms man på övergångsstället. Mörk gestalt.
3) Fauzzis Tensonman. Ljusblå, grön, grå jacka ja.
4) Vagnhäradkvinnan i bilen. Här går mannen mycket nära LOP strax norr om Dekorima. Hon hör av sig sent, jag vet. Men PU tycks ha intresserat sig rätt mycket för hennes berättelse att döma av protokollen. Grågrönbeige jacka.

Jag delar Borgnäs uppfattning - LP såg och hörde mer än hon berättade. Inte mycket mer, men mer. Dock tror jag inte hon uppfattade mannen som gick bakom. Men vid Dekorima uppfattade hon GM:s närvaro precis innan skotten. Det är min uppfattning. För närvarande. För mig går MP:s gubbe bort, i alla fall som förföljare. Signalementet stämmer inte med Najic man.

Det här iakttagelserna som du gör är väldigt skarpa och bra. Det är något som inte klaffar med Lisbeths story, och då gör man klokt i att sätta sig ner och försöka göra en lista av sådana konstigheter och anomalier för att sedan tröska igenom dem och se om det finns någon slags gemensam nämnare som sammanbinder dem alla.

Utpekandet av Christer Pettersson är också i sig en sådan anomali, som kommer ovan i köpet på alla konstigheter på mordkvällen – längs vägen från Grand till Dekorima och sedan även efter skotten. Tvärsäkerheten i utpekandet får en närmast teatralisk karaktär, för den står på intet vis i proportion till förhållandena som rådde vid skjutningen.

Inte ens någon med fotografiskt minne, som ju Lisbeth påståtts ha haft, kan med hundraprocentig säkerhet känna igen någon som de aldrig sett förut och bara iakttagit under ett par kaotiska sekunder. Så antingen har vi i Lisbeth en obalanserad människa som saknar rim och reson, och uppvisar påtagliga brister i omdöme och självkännedom. Var hon verkligen sådan? Det tvivlar i alla fall jag på.

Istället ser jag hennes utpekande som en slags teatralisk övning, där överdriften är avsiktlig för att signalera att hon verkligen är övertygad om att det var Christer Pettersson hon sett. Men den signalen var kanske inte främst riktad till rättens ledamöter utan till yttre faktorer som hon kände behövde få veta att hon inte hyste några andra idéer än just vansinnesdådet och Christer Pettersson som den skyldige.

Lisbeths inlindade meddelande skulle i så fall lyda något i stil med att "Jag tänker inte ställa till med någon oreda här, utan vi kommer att ta det lugnt. Lämna nu mig och mina barn ifred!"

Vidare har utpekandet av Christer Pettersson en annan relaterad dimension. För Lisbeth är ingen dumbom och har dessutom kunnig juristhjälp, det fanns resurser till sådant i familjen även vid sidan av själva rättegångarna. Då är det väl ganska klart, att hennes utpekande av Christer Pettersson vid videokonfrontationerna måste ha framstått som problematiska ur bevissynpunkt och att hon själv i god tid före rättegångarna gjorts medveten om det förhållandet.

Vill man dra det ett steg längre så kan det ju rentav vara så, att hon redan innan videokonfrontationen fått klart för sig att ett utpekande med formella brister inte kan ligga till grund för en fällande dom. Då serverar polisen upp den formella bristen i förväg, genom att låta Lisbeth få veta att den misstänkte är alkoholist. Då nappar Lisbeth på det, kanske efter samråd med advokat, och undslipper sig då att "Det ser man vem som är alkoholist."

På så vis har man manövrerat fram ett juridiskt dödläge, där en fällande dom blir omöjlig även om utpekandet är absolut säkert. Sedan kan hon "ösa på" hur mycket som helst i rätten, i trygg förvissning om att det inte kommer att resultera i någon fällande dom. Alltihop blir ett spel för gallerierna, och det enda som går snett i det spelet är att tingsrätten, som är en ren banandomstol, ändå fäller Pettersson. Men det rättas ju till i hovrätten som frikänner honom, och på den vägen är det.

Tittar man på bevisningen i fallet så har de i praktiken inte haft någonting alls att komma med, utan det enda som funnits är några lösa indicier plus Lisbeths utpekande. I den svenska rättstraditionen, där parterna formellt sett är jämställda och jämbördiga, och där "målsäganden" inte är edsvuren som åklagarvittne, där blir ett utpekande inget annat än ett påstående på nivån "ord mot ord".

Substansen i hela fallet kan därför sammanfattas i att Lisbeth påstår att Christer Pettersson var där medan Christer Pettersson påstår att det var han inte alls. Ord mot ord, men någon egentlig sakbevisning fanns det inte. Det här är ju något som aldrig ens skulle ha gått till åtal, utan hela den här rättsprocessen utgjorde en enda stor fars från början till slut.

Än värre är att "ord mot ord" ledde till fällande dom i tingsrätten, vilket visar hur bananmässigt det går till i svenska domstolar. De formellt sett jämbördiga parterna, vilket återspeglar likheten inför lagen, åkte ut till förmån för en "fri bevisprövning" av ord mot ord där man gick i överhetens ledband och stampade in ansiktet på den försvarslöse och rättslöse Pettersson. Då är det illa mycket illa ställt, och övergreppet mot Pettersson är ju långt ifrån det enda som gjorts under resans gång i Palmemordet.

Man kan naturligtvis se det mesta från olika perspektiv, men från mitt synhåll ser hela den här processen ut som en skådeprocess, som inte främst handlat om Christer Petterssons skuld – eller ens om att överhuvudtaget försöka få fast Palmes mördare – utan det handlar om det där sedvanliga manövrerandet i paragrafdjungeln för att knåda fram en "lösning" som inte löser någonting mer än de behov som för tillfället finns för att täcka ändalykten på inblandade parter. För det ändamålet plockar man då in "Gunnarsson och Pettersson och Engström och jag" som en slags bondeoffer i schackspelet, för att hålla karusellen igång. Tio för de stora och fem för de små!