Mordet på Olof Palme - 28 februari 1986

Den där artikeln är full av spekulationer och rena felaktigheter. Frånvaron av källhänvisningar är ju uppenbar för var och en som läser artikeln. Men påståendena är förstås svåra att värdera för den som inte har kunskaper i de ämnen som berörs.

Den som läser min bok Mörkläggning får perspektiv på det som skrivs om Ebbe Carlssons roll i Palmeutredningen – som synes framställs Ebbe som en sorts sanningsvittne i den aktuella artikeln. Jag skulle kunna skriva långt på bloggen om varför det är uppåt väggarna, Men jag gör inte det här och nu. Jag har ju skrivit om det tidigare.

I ett avsnitt av Mörkläggning behandlas – och vederläggs – också de konspirationsteorier om det så kallade Curielnätet som artikelförfattaren hänger sig åt.

Det som skrivs om tryckfrihetsdomarna mot tre vänstertidningar är också i allt väsentligt rena påhitten, utom att de tre tidningarna skrivit om polisspåret och att en del av det de skrivit faktiskt fälldes i tryckfrihetsmål. Dock inte i ett och samma mål utan i tre olika. Inget av de påståenden som åtalades kan härledas till propaganda från Moskva. Källorna till de åtalade uppgifterna var väl kända vid tiden för rättegångarna. Vad saken handlade om var var vittnesuppgifter om fyra poliser som förekom i det så kallade polisspåret, uppgifter som pekade på att de kunde ha haft att göra med mordet.

Det kan tilläggas att av de tre tidningarna var det bara en, Norrskensflamman (som tidningen hette då) som hade sympatier för regimen i Moskva. Att Internationalen inte hade det visade sig bland annat i tidningens mycket tydliga stöd åt den oberoende polska fackföreningsrörelsen Solidaritet. Men tidningarnas uppfattningar om Sovjetregimen var ju bara relevant om det fanns anledning att tro att det var från Moskva som polisspåret kom. Jag har en känsla av att skribenten Agnarsson snarast försöker lansera en sådan koppling för att bilda någon sorts motvikt till den betydligt mer välunderbyggda uppfattningen att PKK-spåret har kopplingar till regimen i Turkiet.

Att Agnarsson kan komma med så svepande och osanna påståenden om de här rättegångarna beror förstås på att så lång tid gått och att folk inte minns eller inte var med på den tiden. Därför kan det förtjäna att påpekas att en protest mot tryckfrihetsåtalen undertecknades av ett mycket stort antal företrädare för kulturlivet. Bland dem som skrivit under märktes Olof Lagercrantz, Hans Alfredson och Ingrid-Segerstedt-Wiberg. Det hade knappast skett om det handlat om att tidningarna krängt några billiga lögner från Moskva.

Det kan också tilläggas att i Internationalens fall fälldes bara den ena av två åtalade artiklar, inte den andra. Och vad som stod på spel i rätten var inte alls om det vi skrivit var sant eller inte. Åtalet gällde att vi hade namngivit poliserna.