Citat:
Ursprungligen postat av MissFitt73
Flickor är mycket tidigare än pojkar på att prata när de är barn.De får ett försprång redan där.Sen hänger det med både i skolan och privat.Tjejer sitter och diskuterar mer med sina vänner,läser mer litteratur,pluggar mer i skolan osv osv.
Godnatt tillbaks

Joo kanske det, visst har kvinnor sina starka sidor, jag tror att män och kvinnor är exakt lika starka allt sammantaget, en perfekt balans.
Men min fråga handlar mera om orsakerna till att denna fientlighet mellan könen verkar öka, ialf tycker jag att jag märker en större klyfta. Visst är politik till största delen struntprat och verbala boxningsmatcher sedan styr verklighetens villkor oss mera ändå, eller skulle jag skriva, våra känslor ändras inte av politiska beslut, kanske propaganda kan påverka i viss mån, husomhelst vad jag funderar över är -vad är ursprunget eller själva grunden till att män och kvinnor tävlar?
Tävlar är kanske ett torftigt ord men i brist på bättre så. Oavsett vad man tror om människans tillkomst så är fientlighet ett märkligt betende, ett kontraproduktivt sätt att vara, även om det bara handlar om livskvalitet.
Denna trådens underförstådda mening innehåller ett tävlingsmoment, vem lider mest är frågan.
Tja det är väl den som inte kan låta bli att ställa orimliga krav och som har höga oinfriade förväntningar.
Här på forumet tävlar man om vem som är den största martyren mannen eller kvinnan, vem som har de orimligaste kraven på sig och vem som har rätt att förvänta det och det av varandra.
Jag tror att den allmänna besvikelsen över det egna livets torftighet tar sig uttryck på följande sätt, man skyller på allt och alla, aldrig förr har så många haft så stora möjligheter med så mycket resurser och god hälsa, att forma sin tillvaro precis efter eget huvud men endå känner man tomhet.
Både män och kvinnor har valmöjligheter som aldrig förr, tycker jag, räcker det inte ändå?
Männen vill ha tröst och sex, kvinnorna vill ha trygghet och sex, båda vill ha äventyr och båda vill vara centrum i sitt liv. I filmen om mitt liv vill jag ha huvudrollen, problemet är att ingen vill ha birollerna.
Var kommer kärleken in i bilden undrar jag, är inte den värd mycket av både uppoffring och arbete?
Vh Kawazuki