Att bli våldtagen eller vara oskyldigt dömd?

Jag läste nyligen några kommentarer på Pelle Billings blogg. En person skrev så här:

"Om man fick den hypotetiska frågan att man hade två val att välja mellan.
1. Bli våldtagen.
2. Sitta i fängelse 2-4 år oskyldigt utpekad som våldtäktsman.

Då är utan tvekan (2) det mest politiskt korrekta svaret.
Om vi instället bortser från allt som är politiskt korrekt och istället svarar helt ärligt så tror jag att de många skulle svara (1)"

Jag tyckte det var en intressant frågeställning. Visserligen är det två skilda saker, men de går under samma fenomen, dvs våldtäkt: antingen att mannen förgriper sig på kvinnan eller att kvinnan använder sig av staten som redskap för att psykologiskt begå övergrepp på en man. Vilket val väljer du som det värsta? Möjligen skulle män och kvinnor svara olika.

Länk till citatet:
http://www.pellebilling.se/2010/09/hur-ser-vi-pa-valdtagna-kvinnor/

Blir man dömd för våldtäkt så spelar det egentligen ingen roll hur länge du sitter i fängelset, du är förevigt dömd socialt, en paria som gör bäst att lämna landet, bryta kontakten med sitt gamla liv och börja om på nytt.

Blir man våldtagen i ett skört tillfälle i livet kan det få psykiska men och om det förblir obehandlat kommer att påverka ditt liv destruktivt. Jag har varit med om en hel del saker under mitt 27-åriga liv, och jag vet att man kan ta sig igenom det värsta genom terapi så länge man får stöd av sin omgivning.

Jag tror att när man är med om något traumatiskt (med användning av ordets verkliga betydelse) bör man göra det bästa att se framåt och lägga det hemska bakom sig. För ett våldtäktsoffer funkar det eftersom samhället i stort kommer acceptera dig för det du varit med om och ifall du behöver stöd eller har problem. En person som är oskyldigt dömd kan inte lägga det bakom sig, för han kommer bli påmind om det varje dag genom handlingar, ord och blickar som säjer "Vi vet vad du gjorde, vi har ögonen på dig, ditt svin".

Personligen skulle jag välja alternativ nr1 - jag vill påstå att jag är tillräckligt stark psykiskt för att hantera det, jag skulle vara med rädd för att bli utsatt för en grov misshandel. Hellre en kuk i röven än en kniv i magen!

Varför ställa två saker emot varandra?
Men om jag skulle svara på vad som är mest hemskt skulle det nog vara våldtäkt isåfall.Jag skulle hellre välja att sitta i fängelse oskyldig!Att kränkas genom att få sin kropp skändad av någon som inte har behörighet till min kropp är mer förnedrande och något man får bära med sig resten av livet.Det psykiska sätter spår resten av livet.
Att sitta i fängelse oskyldig skulle jag kunna leva med.Vetskapen om att man är oskyldig skulle göra att man klarade sig ur det hela.Sen allt det medför kan man bygga upp igen.
Förstår faktiskt inte allt tjafs om det här med att bli oskyldigt dömd som våldtäktsman.Det förekommer knappt och ni här på fb har förstorat upp det.Det vi ska istället lägga kraft och energi på är att få fast och få dem dömda som går fria.Dessa alla män som gjort sig skyldig till detta brott som traskar runt på våra gator och som inte fått något straff ännu det är dem vi ska lägga energi på att hitta.

Det här är ju en väldigt svår fråga att svara på eftersom det är väldigt många olika faktorer som spelar in. En offentlig person med stort kontaktnät och familj hade lätt kunnat få sitt liv förstört om man blir oskyldigt anklagad och får sitta på kåken för detta.
Om man däremot är en enstöring så har man inte lika mycket att förlora.

Kort sammanfattat. Är jag enstöring hade jag nog valt att tillbringa några år på kåken men om jag är det första hade jag nog valt våldtäkt.

Källa på det?

Skulle ta våldtagen av flera olika anledningar. En våldtäkt går att mörka, det är lite svårare med fängelsestraff te.x

Endast en idiot kan man på en så absurd frågeställning - det är två saker som inte går att ställa mot varandra helt enkelt.

Det visar bara på hur infantilt korkad frågeställaren är.

Du resonerar lite väl förenklat - för i ditt i exempel möts våldtäktsoffret av de bästa av alla förutsättningar och blir trodd och stöttad och den falska anklagade av de sämsta av alla förutsättningar och möter motstånd hela vägen.

Så ser verkligheten knappast ut och skall det vara jämförbart i valet så måste du väl utgå ifrån att de båda endera möter de dåliga förutsättningarna eller de bättre förutsättningarna -- eller?

Jag vill nog dessutom hävda att många skyldiga som döms för våldtäkt faktiskt får ganska mycket stöd av sin omgivning och betraktas som orättvist behandlade av systemet - allt beroende på situationen. Vi ha ett alldeles färskt fall i mina hemtrakter där folk anser att tjejen och killen borde ha "rett ut det själva" trots att alla är medvetna om att det var en våldtäkt och att domen därmed är juridiskt riktig.
Han får stöd - inte hon - av de flesta i omgivningen.

En vådtäkt går att mörka?Ja frågan är ju om man inte vill ha upprättelse och vilka psykiska spår det lämnar.

Du kommer ju med ett påstående helt taget ur luften och försöker framställa det som en sanning. Till och med de mest rabiata feministforskarna, Christian och Eva Diesen, medger ju att det förekommer. Runt 1,5 % falska och 10-12 % felaktiga. Men tittar man på mer nyanserade studier, så ser man att det faktiska antalet falskanmälningar ligger på mellan 27 och 50 %*. Det är alltså inget problem man bara kan negligera; man måste väga rättstryggheten mot rättssäkerheten, och hitta en lämplig balans. Vågskålen får inte tippa över för långt, vilket den, enligt min mening har gjort, i syfte att blidka den korrekta genusagendan, vilken framför allt förespråkas av den rabiata straffrättsprofessorn Madeleine Leijonhufvud.

* Källor
Hellblom-Sjögren, Hemligheter och minnen, s. 341f.
McDowell, False allegations.

Diesen talar om 1,5 % falska anmälningar (7-12% felaktiga) - inte domar -- missfitt och i tråden talas om domar inte anmälningar.

Man kan alltså utgå ifrån att det knappt förekommer att folk döms falskt, även om det finns belägg för att säga att 1,5% av anmälningarna är falska. Rättsprocessen skall ju sortera bort de falska och de felaktiga anmälningarna.

Du utgår från Diesen, men dennes uttalande är politisk. Sanningen ligger mer här:

"Sexmålen är inte lätta att få insyn i. Rättegångarna äger rum bakom stängda dörrar och förundersökningarna är sekretessbelagda.

Som försvarsadvokat kommer jag förbi alla dessa hinder och vet därför mer än många andra hur verkligheten ser ut. Den verklighet Madeleine Leijon*hufvud tror så blint på finns inte. Det är tvärtom.

I över nio fall av tio tror domstolarna på kvinnorna och meddelar fällande dom. En lång rad av dessa domar är felaktiga. Många män är oskyldigt dömda.

Ännu fler är dömda trots att det är ytterst oklart om de har begått något brott: ord står mot ord och kvinnan är lika trovärdig som mannen, ingen vet vem som talar sanning men domstolarna meddelar fällande dom i alla fall."
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/domstolar-tror-framst-pa-kvinnor_24412.svd