Fallet Sture Bergwall / Thomas Quick (1950-)

Mer praxis*. Och praxis skiljer sig åt från myndighet till myndighet. Vanligt är ett par år, sen gallras det. Man kan ha tur ibland, så det kan vara värt ett försök.
*) De flesta myndigheter brukar anta en arkiveringsordning där det framgår hur länge olika sorters dokument sparas, hur gallring går till mm.

Nej. Alla mail som går till en myndighets jobbmail är offentlig handling. Vi som har jobbat för staten vet detta. Däremot är det väldigt lätt att glömma bort detta faktum! Alternativt lätt att tänka att det inte spelar någon roll, typ "vem skulle någonsin bry sig om vad jag skriver i detta flyktiga medium"

Jeg må bare takke det svenske samfunnet for at det har klart å stelle i stand så fantastisk underholdning. Det beste med det hele er hvordan det hele tiden dukker opp nye cliffhangere. Man tror liksom at siste scene begynner å nærme seg - men neida, se så om ikke nøkkelaktørene klarer å trekke enda noen overraskelser ut av ermet. Det eneste som mangler er at noen steller seg opp og synger en arie.

Når en neddopet, sprøyte gal lystløgner på et svensk gærnehjem påstår at han har drept 30 mennesker i tre land over tre tiår, uten at det fins fnugg av spor etter ham i noen av sakene, og hvor noen av de påståtte drapsofrene viser seg å leve i beste velgående, burde en og annen varselklokke begynne å kime blant dem som sitter og hører på visvaset. Isteden klarer han å lure nøkkelpersoner i behandlingsapparatet, politiet, rettsvesenet og pressen - samtidig. Det sier litt om Quicks manipulative evner at han makter å opprettholde dette spillet over så lang tid, samtidig som han er helt nedsyltet i benzo-rus. Og når han mange år senere bestemmer seg for å meddele verden at han bare fant på alt sammen, har han jaggu meg klart å finne seg et ny god hjelper, denne gang i form av en journalist som jobber intenst for hans sak t.o.m. mens han selv ligger på dødsleiet. Når man ser intervjuene med ham, er det vanskelig å forstå hvordan en så patetisk og usjarmerende person som Quick klarer å tvinne folk rundt lillefingeren på denne måten og dupere et helt samfunn i tyve år. Mannen må ha en egen evne til å suge folk inn i sin bisarre verden. Selv om Hannes Råstam skal ha all honnør for sin innsats, skinner det tydelig gjennom at han også er blitt fascinert - og brukt - av Quick. Godt gjort av en straffedømt, voldelig, nitrist seksualsadist og rusmisbruker som har vært et utskudd i samfunnet hele livet. Jeg skjønner ikke hvordan han får det til.

Det meste bisarre med hele historien er hvordan en sammenrasket krets av de rene null klarer å danne en lukket sekt som driver hele saken uforstyrret gjennom rettsapparatet. Det er kanskje det skumleste med alt sammen; riktignok er det en konspirasjon som står bak, men de som konspirerer er ikke akkurat samfunnets ypperste elite. Vi har altså en ukjent statsadvokat med en helt ubetydelig karriere bak seg i en bortblåst landsby i nord-Sverige, en bygdetulling av en lokal politimann som bare har vage anelser om hvordan man foretar et avhør, en mote-terapeut som fungerer som en blanding av kvakksalver og knarklanger, en besynderlig kriminaljournalist i en lokalavis som nesten ingen leser og endelig en nedsnødd, alkoholisert forsvarsadvokat som saboterer sin klients beste for å få lov til å være med i gjengen. Denne underlige forsamlingen klarer altså, ved å investere all sin personlige prestisje og en nærmest religiøs overbevisning i sitt vanvittige prosjekt, å lage et monstrøst fantasifoster av en "seriemorder" som lurer rettsvesenet i to land trill rundt. Og når man så mange år senere begynner å sette spørsmålstegn ved hele galskapen, iverksettes det dekkoperasjoner og medieutspill som er så hjelpeløst klønete håndtert at det er til å bli svimmel av. At en høyesterettsadvokat fungerer som medierådgiver for de samme personene han har gransket og frikjent i verdens minst troverdige dekkoperasjon blir liksom bare for krydder å regne.

Både Norge og Sverige har nå fått erfare at én enkelt person kan sette nøkkelinstitusjoner i samfunnet ut av spill. Men i Norge var denne enkeltpersonen i det minste bevæpnet. Quick har jo - etter alt å dømme - ikke gjort noe annet enn å prate. Riktignok ofte, og mye. Men likevel. Det er et tegn på at det er noe grunnleggende galt med systemet når noe sånt kan gli gjennom så mange instanser uten at noen setter foten ned. Et symptom på skandinavers tilbøyelighet til å tenke i flokk, muligens? 22. juli-kommisjonen demonstrerte med all mulig tydelighet hvor mye treneringssyke og udugelighet som gjennomsyrer det norske byråkratiet. Som Aftenposten treffende kommenterte: under kommisjonens presentasjon av sin rapport, følte man seg til tider hensatt til en "failed state" hvor ingenting fungerer. Mon tro hva en eventuell Quick-kommisjon kan avdekke som vi ikke allerede vet. Men hvis det blir nedsatt en slik, er det nok "business as usual" igjen etter kort tid, tenker jeg.

Men i mellomtiden kan vi i det minste nyte denne makeløse forestillingen i fulle drag. Lambertz lover flere debattartikler, leser jeg nå. Jeg kan knapt vente på hans neste utspill. Kan han ikke gjøre som TQ og starte en blogg?

Om alla advokater agerade som Claes Borgström så behövdes inga åklagare. Jag gillar inte att sjukdomsförklara meningsmotståndare men Borgström är fanimig en jävligt märklig människa. Sen har Borgström med röda mulen alltså mage att mejla Lambertz och fråga om GW var packad i deras tv-debatt.

Nog för att Gubb-Jan ger ett pajasaktigt rättshaveristiskt intryck och säkert framstod som allt konstigare ju längre Råstam kom i sina efterforskningar, men det verkar bl.a. ha varit han som fick Råstam att börja ägna sig åt Quick och han har tydligen hjälpt till mycket med material, så att Råstam tackar honom är inte underligt. Lyssna här 05:50-07:30: http://www.youtube.com/watch?v=PE_NcGflkfE

Jo, jag fattar det. Vad jag förstår så fick Råstam allt material Gubb-Jan hade. Och när han hade satt sig in i det så vände han från att ha trott att Quick var skyldig till att inse att han faktiskt var oskyldig. Och därefter la han upp hela sin bok efter dom premisserna. Om jag hade varit Gubb-Jan, och gett allt mitt material till nån som jag trodde körde efter samma linje som jag, och om denne någon sedan bytt sida och kört åt precis motsatt håll, och om han senare tackat mig för att hans bok annars aldrig hade blivit till, ja då hade jag tagit det som en förolämpning.

"Tack, Gubb-Jan, för ditt föredömliga sätt att ha käpprätt åt helvete fel! Hade du inte haft så inihelvete fel hade jag aldrig kunnat skriva en bok om Sveriges genom tidernas största rättshaveri! Tack, Gubb-Jan!"

Ja, det är det som är pudelns kärna i hela rättsskandalen. Att Lambertz vägrar att inse problemet är inte bara att stoppa huvudet i sanden, det är fullkomligt vettlöst. Det är en skandal, av gigantiska mått. Åtta gånger blev Quick fälld, i åtta olika rättegångar. Det ska helt enkelt inte bara vara möjligt i ett samhälle som kallar sig rättsamhälle.

Jag har för mig att det var någon annan som gav allt sitt material till Råstam, men jag kanske minns fel. Enligt vad Råstam säger i inledningen till debatten jag länkade till så började han med öppet sinne, eftersom han kände till att t.ex. GW Persson var av motsatt åsikt mot Gubb-Jan. Jag tycker inte Råstam verkar ironisk i klippet när han tackar Gubb-Jan. Hur man tar ett sådant tack från någon av motsatt åsikt är förstås individuellt. Det är i alla fall möjligt att ha respekt för varandra trots att man har olika åsikter, och åtminstone jag skulle i Råstams position känna mig skyldig att tacka någon som hjälpt mig med material. Strängt taget är det ju inte för att han haft fel som Gubb-Jan varit till hjälp, utan bara därför att han samlat material.

Gubb-Jan alltså... Slutar aldrig förvåna mig...
Det känns som om han är någon som man inte vill ha med i sitt lag

Var det inte Lambertz som bad oss alla att läsa domarna? Han hade dem inte själv en gång.

"Jag har ombetts att delta i en radiodebatt den 21 augusti om Quick-ärendet. För det ändamålet vända jag mig till JK för att få kopior av alla de fem domarna mot Quick. Då fick jag emellertid beskedet att JK's akt var utlånad till er. Därför undrar jag om ni skulle kunna sända mig kopior av domarna..."

Från Lambertz 8 augusti 2012

Nja...Claes Borgström har ju en mycket mer central roll i en nu pågående rättsröta som får internationell uppmärksamhet, utan att det verkar skada honom. Men jag hoppas i alla fall att han är körd ifråga om nya politiska uppdrag. Jag blev i alla fall glad över att Bodströms skyddsling, Göran Lindberg, slutligen åkte dit rejält. Han var precis som Borgström inkompetent inom sitt område i rättsväsendet, men kunde göra karriär genom att som Borgström visa upp total trohet till den för tillfället av den politiska makten gynnade ideologin. Det är dock inte svårt att hitta dessa typer i Sverige, då systemet starkt bygger på premierandet av uppvisad lojalitet mot den politiska makten, vilket är bara ett av de många problemen med att inte ha ett statsskick byggd på uppdelningsprincipen.


Är det samma Mårten Schultz som blåljuger i den här artikeln om att Sverige är en rättsstat, Rechtsstaat?

http://www.project-syndicate.org/commentary/justice-for-sweden

Förutom att Sverige inte är en rättsstat redan p.g.a. frånvaron av maktuppdelning, så är det väl si och så med även de andra viktigaste punkterna för en Rechtsstaat som räknas upp på wikisidan? Finns det här någon som är juridiskt kunnig och kan förklara hur Sverige skulle kunna anses uppfylla de punkter som räknas upp?

http://en.wikipedia.org/wiki/Rechtsstaat

Det är i debatten med Råstam.

http://www.youtube.com/watch?v=PE_NcGflkfE

30:04 in i debatten