Allt om Calcio!

Han har en näsa för mål

Nej men för att inte skämta bort en alldeles utmärkt tråd så tror jag att det är en bra och billig värvning för Palermo. Varför tror jag då detta?

Jo för att jag tror att en sådan som Mehmeti kan om han har tur blomma ut till en ordentlig anfallare någon gång i framtiden som kan slå in 10-15 mål på en säsong och att då värva honom alldeles gratis är givetvis gynnsamt. Sedan tror jag faktiskt att Palermo kommer att låna ut honom till Serie B-klubbar och hoppas på att han slår igenom där först innan han får chansen i Palermo. Dock tror jag han max har två år på sig att lyckas annars säljs han nog vidare genom delägarskap eller en helförsäljning. Jag tror själv att han inte har det som krävs för att spela på så hög nivå och att han inom 5 år spelar i fotboll i Skandinavien igen.

Angående Sebastian Eriksson så har han en karaktär som jag sällan skådat på en fotbollsplan.
Jag orkar inte leta upp länken, men jag läste i samband med hans knäskada att Cagliaris ordförande (tror jag, kan varit någon annan med) lovordade just Erikssons karaktär och verkligen gjorde klart att det var den de hade fallit för. Det är så uppenbart att Cagliari hela tiden arbetar utifrån spelarnas karaktärer, något jag verkligen högskattar dem för.

Om Seb duger eller inte, särskilt med tanke på hans olyckliga skada vet jag faktiskt inte, men jag vet att de fått en spelare som aldrig någonsin viker ner sig och som aldrig någonsin kommer att bli en diva.
Jag hade gärna sett Seb i Parma.

Rocco är fan en gigant. En källa att ösa sköna anekdoter från…

Född i Trieste och snackade bara riktig italienska då han blev intervjuad i TV. Trieste var jävligt speciellt inom Italien. Särskilt under Roccos tid…

Han var en stor lokalpatriot. Och han ledde Triestina framgångsrikt direkt efter kriget. Stor jävla betydelse eftersom det då inte var självklart att de ens skulle få tillhöra Italien. Tito hade ju erövrat Trieste…

Hela Italien hejade på Triestina. I Triestina tränade han bl a försvararen Cesare Maldini, som liksom Rocco senare skulle knytas till Milan.

Du nämner catenaccio, men när man har Rivera eller Hamrin så blir det i så fall en vacker catenaccio. Dessutom skulle jag nog inte vilja karakterisera stilen som renodlad catenaccio, utan mer klassiskt italienskt smart.

Rocco spelade efter de resurser och styrkor som laget hade.

När han tränade Padova så fällde han t ex den klassiska kommentaren:
Journalisten: ”Må det bästa laget vinna”
Rocco: ”Det hoppas jag inte”

I Padova tog han emot bl a Kurre Hamrin. Han gav Kurre mycket uppmärksamhet och förtroende. Skaffade t ex fotriktiga skor åt honom osv. Allt för att ge honom självförtroende att vara den spelare som han kunde vara. Han ledde dem till oanade triumfer. Vilket gav honom möjligheten hos Milan.

Milan vann två Scudetti och två CL då Rocco tillsammans med Rivera ledde Milan.

Rocco blev uppvisad på läktaren ett antal gånger till läktaren av Lo Bello. Och var en av hans främsta kritiker. För att knyta an till en annan gammal legend inom Calcio. De hänger ju ofta samman. Trapattoni har t ex tagit över Roccos engagerade tränarstil. Bara för att ge en känsla för hur denna gigant agerade…

Vilket naturligtvis inte är en tillfällighet eftersom Trapattoni lärde sig yrket av Rocco i Milan. Innan han gick vidare och blev den mest framgångsrika tränaren genom tiderna…

Rocco tränade då Milan, dvs bl a Rivera…

Rocco ledde bl a Milan i segermatchen mot Estudiantes som Vivoli nosat på ett par gånger:

Och som Villon så riktigt nämner så gillade Rocco att dricka vin och snickesnacka. Brukade samla ett gäng av journalister och andra intresserade i en bar, för att sedan tillsammans tömma flaska efter flaska medan de diskuterade calcio. Han hade tydligen som vana att sova ovanpå skåpen i omklädningsrummet. Och ingen fick väcka honom…

Mycket riktigt dog han av den lömska skrumplevern.

Fan när man börjar skriva så skulle jag fan kunna flyta ut i vilken jävla riktning som helst.

Avslutar med ännu ett Rocco-citat från boken Calcio av John Foot:
”kick everything that moves, if it is the ball, all the better”.

Trapattoni! En jävla legend som fan vunnit allt…

Tio ligatitlar ( i Italien, Tyskland, Portugal och Österrike), en CL-titel, en cupvinnarcup-titel, tre UEFA-cup titlar, en Europeisk supercup-titel, interkontinentala cupen.

Och går man in på Wiki för att kolla upp vilka tränare som vunnit alla tävlingar för klubbar enligt UEFA och FIFA så finner man en tabell som består av ett namn:
http://en.wikipedia.org/wiki/UEFA_competition_records#List_of_managers_to_have_ won_all_international_club_competitions
Giovanni Trapattoni!

Jag tror att han hade vunnit VM 2002. Vilket jävla lag Italien hade! Laget från 2006 var blekt som fan i jämförelse. Och de spelade bra… skönt att både Italien och Spanien fått sin revansch… även om spelarna och Trapattoni aldrig riktigt fick den…

Och nu kommer han väl att vinna EM med Irland. För gubbjäveln håller naturligtvis fortfarande på. Och ikväll vann Irland på bortaplan mot Estland med 0-4.

Jag vill se honom få en sista framgång. Efter fulspel från koreaner i VM och fransmän i VM-kvalet nu senast. Och Irland kan jag definitivt unna det.

Det finns ett hav av stories om mannen, och han förtjänar hyllningar. Så det finns all anledning att återkomma till honom i framtiden.

Nu är väl min yttranderätt i frågan begränsad, men här måste jag ändå fråga Brille om han kanske skulle låtit den sista grappa-shotten vara.

I övrigt ganska suverän läsning.

- F.G

Vafan, grappa är gott!

Och blekt är kanske fel ord eftersom jag gillar gamla hjältar som mot alla odds gör ett sista försök trots att ingen riktigt tror på dem. Jag ville ju ha med Baggio till VM 2002.

De riktigt stora profilerna i laget 2006 var bättre 2002 (tänk på Totti, Del Piero, Nesta, Pippo osv) och dessutom så var legender som Maldini, Baggio, Zola osv fortfarande aktiva 2002, även om det bara var Maldini som var uttagen till VM 2002.

Äh vafan jag skrev tidigare ett inlägg som egentligen hackade på det nya gli Azzurri men som kan återanvändas.
Det som var unikt med laget 2006 var att det innehöll ifrågasatta profiler, skador på nyckelpersoner, skandal som skakade calcio i grunden, Pessottos självmordsförsök. Detta skapade en sammanhållning och grinta, där alla steg fram.

Vad 2006 gjorde var att det *skapade* profiler, som Cannavaro och Zambrotta, som klev fram och var världsklasslirare. För att inte tala om Matrix.

Även Iaquinta och Grosso skrev in sig i fotbollshistorien med sina insatser i avgörande lägen. På så vis kändes gli azzurri 2006 som ett väldigt klassiskt världsmästarlag, där även de mer anonyma rollspelarna hamnade i rampljuset. Många kan nog rabbla upp hela Italiens startelva från en genomsnittlig match i VM 2006... ungefär som Sveriges bronslag 1994.

Ovanpå detta hade man förstås stjärnspelarna med de bekant klingande namnen, och även de klev fram vid lämpliga tillfällen under turneringens gång. En idealisk trupp för VM-guld, skulle jag vilja säga... man växte in i hjälterollen match för match.

- F.G

Absolut, och det var detta jag menade. Man gick in i turneringen ganska tilltufsade men växte genom sammanhållning och att alla steg fram. Vi är helt överens.

I VM 2002 fick man inte den möjligheten. Det tog slut just när det började. Det skulle ha blivit Maldinis avskedsfest… Man hade ett jävla lag som hade varit svårt för något lag att besegra när det väl gällde.

När jag skrev att de spelade bra så är det för att jag anade vad som skulle kunna komma. Italien börjar normalt lite tveksamt i gruppspelet. Men med fem regelrätta mål bortdömda på fyra matcher, och Koreas uppenbara… Ähh, jag hävdar att de hade ett jävla bra lag och att Trapattoni skulle kunnat ha gjort något stort.

Men det är alternativa historiebeskrivningar som jag normalt har lite svårt för.

Glöm inte Luca Toni plus Pirlo som riktiga världstjärnor på sin postion 2006. Två spelare som inte var med 2002.

Det stora felet var väl Tottis skada som tog bort en del av stjärnglansen, men det löste sig okej för honom och laget ändå med flest assist i mästerskapet.

Jag tror att du har helt rätt. Och jag läste att det var viktigt att Sebastian kom ner till Sardinien. För att lära sig kulturen, språket och bli en i gruppen. Trots att han är långtidsskadad och inte kommer att spela på ett tag.

Jag inbillar mig att spelarnas makt och inflytande i Cagliari är större än vad som är normalt. Och att Cellino är någorlunda lyhörd för deras åsikter…

Spelarnas omsättning är ganska låg. På gott och ont naturligtvis. Men det gör att det finns en dynamik och moral i truppen. Denna förstärks också av att kapten Conti och Cossu har de högsta lönerna.
http://a.yfrog.com/img686/5962/m5i.png

Födelseår och antal matcher för Cagliari, för startelvan:
Agazzi (1984, 50)

Pisano (1986, 141), Canini (1985, 152), Astori (1987, 87), Agostini (1979, 256)

Nainggolan (1988, 48), Conti (1979, 333), Biondini (1983, 174)

Cossu (1980, 150)

Ribeiro (1986, 10), Nene (1983, 69)

Svårt att finna en startelva med lika många matcher för laget…

Verkar som att Taiwo längre inte är välkommen i Milan. Man förväntas sälja honom till Benfica i januari.

Låt mig gissa, dispyt mellan negern och Allegri eller negern och Zlatan?

http://www.goal.com/en/news/10/italy/2011/11/12/2753890/ac-milans-taye-taiwo-primed-for-benfica-move-in-january

Tror snarare det handlar om att Taiwo inte har visat speciellt mycket karaktär i milantröjan isåfall. Om ett lag som milan tänker satsa på att vinna champions league behöver de lite mer rutinerade och konsekventa ytterbackar.

En dispyt med Zlatan handlar det nog dock inte om, då hade det varit en förstasidenyhet i Sverige vid den här tiden..