Skönt sommargung i tråden, och nu när jag läser ikapp så var det till och med trevligt under mästerskapet. Fantastiskt. 
Tillbringat lite drygt en månad på den vackra ön, där förväntningarna pumpades upp under de strålande insatserna mot England och Tyskland, för att sedan sjunka likt Costa Concordia...
Kort sammanfattning är väl att jag i princip verkar hålla med om allt 4522 skrivit under mästerskapet.
Förutom det uppenbara som redan nämnts i tråden och överallt i media dvs Spaniens kvalitet, italienarnas trötthet, otur med skador, osv vill jag också nämna det mentala spelet. Det är inte bara i Sverige som alla tjatar om Barcelona och därmed även till viss del Spanien. I Italien är det om möjligt ännu mera om hur fantastiska de är. Vilket de naturligtvis är, men respekt och rädsla är två olika saker. Och det har satt sig i hjärnan hos de allra flesta talienare, och till synes även spelarna.
För medan gli Azzurri inte tvekar en sekund om de kan slå tyskarna, eller Milan om de kan besegra Bayern München, så verkar de på förhand tro att det krävs ett gudomligt ingripande för att de ska kunna rubba Spanien eller Barcelona. Det stör mig...
Gillar Vivolis initiativ med inlägget "De 10 som betytt mest för vårt italienska intresse".
För mig var det mer händelser än personer. VM 1982 som jag upplevde som liten pojke i Italien var avgörande, men också Hellas saga, Milans fantastiska lag osv. Men mina husgudar är Baresi och Baggio. Pirlo är nog den enda som kan snudda vid samma status i mitt hjärta, även om Totti också växt sig allt starkare under årens lopp.
Broderar kanske ut det hela lite senare.

Tillbringat lite drygt en månad på den vackra ön, där förväntningarna pumpades upp under de strålande insatserna mot England och Tyskland, för att sedan sjunka likt Costa Concordia...
Kort sammanfattning är väl att jag i princip verkar hålla med om allt 4522 skrivit under mästerskapet.
Förutom det uppenbara som redan nämnts i tråden och överallt i media dvs Spaniens kvalitet, italienarnas trötthet, otur med skador, osv vill jag också nämna det mentala spelet. Det är inte bara i Sverige som alla tjatar om Barcelona och därmed även till viss del Spanien. I Italien är det om möjligt ännu mera om hur fantastiska de är. Vilket de naturligtvis är, men respekt och rädsla är två olika saker. Och det har satt sig i hjärnan hos de allra flesta talienare, och till synes även spelarna.
För medan gli Azzurri inte tvekar en sekund om de kan slå tyskarna, eller Milan om de kan besegra Bayern München, så verkar de på förhand tro att det krävs ett gudomligt ingripande för att de ska kunna rubba Spanien eller Barcelona. Det stör mig...
Gillar Vivolis initiativ med inlägget "De 10 som betytt mest för vårt italienska intresse".
För mig var det mer händelser än personer. VM 1982 som jag upplevde som liten pojke i Italien var avgörande, men också Hellas saga, Milans fantastiska lag osv. Men mina husgudar är Baresi och Baggio. Pirlo är nog den enda som kan snudda vid samma status i mitt hjärta, även om Totti också växt sig allt starkare under årens lopp.
Broderar kanske ut det hela lite senare.